Ryckte in och hade gudstjänst i Främmestad och Essunga i helgen. Tack för förtroendet. Tredje söndagen i Fastan. Långa texter om kampen mot ondskan. 1 Sam 17:40-50, Ef5:1-9 och evangeliet från Lukas 11:14-26. Kanske behöver man ta en liten koll där?

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är många krigsbilder i dagens texter. Egentligen tycker jag att det räcker med krigstexter. Det får jag alldeles för många i tidningar och TV. Men det verkar som om striden i 1 Sam inte innebär an mängd civila offer, utan egentligen mer var en envig mellan två: Filisteen och David. Och den lille pojken vinner, med sin slunga som dödar motståndaren med en sten i pannan. Vad jag inte riktigt förstår är att David tänker att Gud gav honom segern. Egentligen så är jag ganska tveksam till argument som säger att Gud står bakom segraren  när det ligger så många döda på slagfältet. Vi har haft lite för många sådana argument genom historien och vi har det ju nu också. Hämnden är ju Herrens, menar ju Paulus visserligen när han beskriver en kristen syn på tillvaron i sitt brev till församlingen i Rom, men där menar han  ju att hämnden är Herrens i den meningen att vi inte skall hämnas själva, utan lägga all dom och alla straff i Guds händer och i stället försöka leva så fredligt vi kan med varandra. Vägen till fred går ju genom fred, som vår förre ärkebiskop KG Hammar skrev för länge sedan. Och jag tänker att det gäller inte bara mellan nationer, utan också mellan individer.

Jesus ger ju också en slags krigsbild när han argumenterar med de som tänker att han driver ut ondska med ondska. Argumentet han använder är ju samma som vi hör i debatten idag. Hur vi försvarar oss mot den globala ondska som hotar att ta vår frihet och demokrati ifrån oss. “Nän man som vaktar sina ägodelar med vapen i hand så får hans ägodelar vara ifred.”

Men….jag tänker att hela diskussionen inte alls handlar om makt och styrka på det sättet. Utan det är egentligen mer ett samtal kring vilken plattform vi har när vi kämpar mot ondskan. Och kanske ännu hellre, hur vi argumenterar mot dem som vi uppfattar som våra meningsmotståndare. Eller hellre hur mycket är vi beredda att ta bort av det som vill bevara för att försvara det vi vill ha kvarinner. Helt enkelt hur undviker vi att tappa ur barnet med badvattnet.

Vi lever ju i en tid där det blir allt svårare att förstå och uppfatta det som är sant. I kamp mot vår tids ondska så griper vi tag i de vapen som vi på nåt sätt tycker är bäst för att snabbt besegra fienden. När det gäller kriminaliteten så blir det längre straff, visitationszoner eller som det kallas nu säkerhetszoner, Vi skall kunna säga upp hyresrätter om någon i familjen begår brott, människor kan utvisas och förlora medborgarskap om man inte uppvisar en god vandel…. mm.

Presstödet för alternativ media är omvandlat, Bidrag till ideella föreningar och fredsinstitut försvinner……

Internationellt har vi brutit en lång tid av alliansfrihet och neutralitet för att ingå i NATO.

Jag vet inte…..innebär alla dessa åtgärder att vi bevarar det samhälle som vi vill bevara? Att vi skyddar de människor som behöver skyddas. Att vi ger framtidsmöjligheter till de barn som inte annars har någon framtid?

Det finns en varning som Paulus skickar med till sina vänner i hamnstaden Efesos, som jag tänker kunde ha sin aktualitet också för oss idag. “Låt ingen lura er med tomma ord..” För visst lever vi i de tomma ordens tid?

Önskar att han också gett nån instruktion för hur man undviker att bli lurad av tomma ord. För kanske är det vår tids tecken att det är de tomma orden som flyger omkring i vår värld och i vår närhet och lurar oss. Kanske både på ett privat plan, som på ett mera nationellt och globalt.

 …. men, kanske han också gör det på nåt sätt. Lev som ljusets barn, skriver han, med Gud som föredöme. Vet inte riktigt men jag tänker att han kanske funderar kring detta att vara förankrad i Kristus Jesus. Att ha en grund i livet som vi kan orientera oss efter och från vilken vi kan avgöra vad som är sant och vad som inte är det. För det är väl på nåt sätt det som är problemet för oss människor att vi drivs hit och dit och lyssnar till den ena och det låter bra och sedan till den andra och det låter bra. Och så vacklar vi mellan det ena och det andra och följer den som vi tycker låter bäst. Samma som de människor som Jesus konfronteras med i evangeliet, som menar att Jesus gör gott med hjälp av ondskan. En argumentation som visserligen passar deras syften …… men…….

Har ni funderat kring vilket som är Jesus grund, hans perspektiv på tillvaron. Det är ju visserligen sant att vi inte riktigt vet, men vi har ju fyra berättelse kring hans verksamhet, så helt slumpmässigt är det ju inte. Och om vi funderar kring det så är det ju viktigt att inte bara leta efter det som bekräftar våra egna åsikter, kanske mer efter det som är utmaningar för oss. Och som vi inte riktigt begriper.

Jag tänker att han hela tiden har ett form av underifrånperspektiv. Att Gud står på deras sida som är illa utsatta och medfarna. Att han är sådan så att han bryter gränser. Är med dem som egentligen inte tillhör, men som ändå behöver tillhörighet. För mig är han en sådan som inte använder livet för att berika sig själv eller de sina, utan använder sitt liv till för att självständiggöra och myndigförklara de andra.

Och, eftersom vi är inne i fastans tid, den som inte bevarar sitt liv till varje pris. utan bevarar det genom att förlora det.

Är det det perspektivet som hjälper oss att se igenom den tomma orden och vara öppna för de ord som har innehåll och konkretion och sanning.

Tror att det ändå ger en riktning och ett mål att leva som ljus i världen. Kanske inte så att livet blir enklare. men kanske är det inte tänkt att våra liv skall vara lätta. Kansk mer så att våra liv skall vara sanna. och så vet vi att vägen till livet här och nu och det vi väntar går den väg som Kristus gick. Genom alla dödar till liv och liv i överflöd.

Amen