Det blir en del texter under passionstiden och påsktiden. Här kommer det som jag försökte förmedla under några intensiva dagar;

Skärtorsdagen

text Lukas evangelium 22:7-23

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Detta år möts de tre stora bokreligionernas viktigaste högtider. Judarnas Pesach, muslimernas Ramadan och vår egen påskhögtid.

Närmast koppling har vi ju så klart till dem judiska Pesach. Ordet betyder gå förbi, som dödsängeln gick förbi det fångna folket i Egyptens land när allt förstfött i landet dödades. En hemsk historia egentligen, men måltiden som firas och som Jesus och hans lärjungar firade, är inte en påminnelse om det hemska dödandet, utan en måltid då man minns hur man var slavar i Egyptens land, men nu, oberoende hur de yttre förhållandena är, är fria folk.

Jag kan inte komma ifrån tanken, eftersom det nu ju är Jesus som offras. Det är han som blir dödad, att det finns en djupare solidaritetstanke bakom hans offer. För när folket flydde/ blev frisläppta ur Slaveriet i Egypten så var det förtryckarnas söner och döttrar som dog, för att folket skulle bli fria, och nu är det Jesus. Och de var förstås lika oskyldiga och skuldlösa som Jesus själv.

Livet är ju så klart orättvist. Ibland blir det mera tydligt än annars. Som här när vi hör berättelsen om Jesus från längesedan och när vi ser bilderna från Ukraina på hur små barn mördas av exploderande missiler. Det är i detta orättvisa liv som vi har att orientera oss. Fast det är svårt.

Men jag tänker att Jesus hjälper oss med det. Han går in i det som han vet möter honom, men ingen gång flyr han undan. Aldrig bygger han murar för att skydda sig. Inga vapen skaffas för att slå ner angriparna. Jo jag vet att man ibland behöver skydda sig och de man älskar och visst vi funderar över m vi nu skall gå med i NATO för att öka säkerheten……. Men…. En del av ansvaret faller ju på oss som enskilda individer. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni göra för dem. Och den yttersta konsekvensen är väl att ge sitt liv och vägra förnedra, förminska och mörda andra.

Jesus går ut med sina vänner för att möta de beväpnade soldaterna. Hans väg är ett lidandets väg. Kan det vara så att Han bevarar sin gudslikhet och sin mänsklighet på den vägen. Och att det är den vägen som gör genom död till liv.

Långfredagens kvällsgudstjänst i Långareds kyrka sjöng och spelades Stabat Mater. Då höll jag en mycket kort betraktelse utifrån Långfredagens kvällstext. Lukas Evangelium 23:50-56

Modern stod vid korset och kanske är Maria också med bland de som följer med till klippgraven för att se var de lade honom. Så att de, när sabbaten var över kunde komma tillbaka och göra i ordning hans döda kropp, så som man skulle och borde göra med dem som dött.

Hon går dit med den ångestfyllda tomhet som följer på alla brutala och oväntade dödsfall. Hon delar sitt hjärtas vakuum med tusentals föräldrar som förlorat sina barn. Och nu återstår bara att vänta. Vänta och vänta. Hu orkar man vänta. Men vänta tills den tid kommer då det är möjligt att agera. Vad hon skall göra har hon planerat, men hur vi än planerar, så är livet ständigt större. Men hur stort kan väl ingen ana, eller hoppas.

Amen

Annandag Påsk. Texten var ifrån Lukas Evangelium 24:36.-49

Systrar och bröder i Kristus

Det finns en så spännande puls i påskens tre heliga dagar. Men som så ofta i våra liv så är det inte så ofta vi vill, vågar, orkar stanna kvar i de olika dagarnas känslor.

Långfredagens övergivenhet  och tomhet

Påskdagens mysterium. Jo för att det är faktiskt så. Påskdagens jubelrop Kristus är uppstånden grundar sig ju bara på den tomma graven och det var inte alla, inte ens alla av Jesus vänner som vågade hoppas tro lita på att den tomma graven är ett tecken på att det osannolika är möjligt.

Och så kommer annandag påsk Då Jesus visar sig för sina vänner. Och de känner igen honom, men ändå inte riktigt. Han är förvandlad men ändå den samme. Det som de längtat efter och hoppats och förtvivlat om visar sig sant, fast inte riktigt på det sättet som de hade trott.

Jag hör hörde en krönika på radion igår. En person som använde sina 10 minuters radioprat till att lägga ut texten om att Jesus i vår tid var oviktig och saknade betydelse. Jag lyssnade lite fascinerat. Dels för att nån kunde använda så mycket av sin tid, för jag tänker att det inte bara var de 10 minuterna i radion som hen använt utan också ganska mycket energi för att fundera ut vad som skulle sägas och sen en del för att tänka ut hur det skulle sägas. Så mycket tid och energi för något som hen tyckte var oviktigt.. Visst är det intressant .

Men sen började jag fundera över vad tro är. För ett av argumenten för att Jesus inte behövdes var att det fanns så många andra föreningar där vi kunde finna tillhörighet…….

Och det är viktigt att vi människor du och jag och alla de andra, har en plats där vi hör hemma och där vi känner att vi kan få vara med som vi är. Men visst är det att tro, något mer och kanske tom något annat än att ha tillhörighet.

Och då tänker jag kring påskens tre dagar och att min tro hänger samman med alla dessa tre dagar, långfredag och påskdag och Annandag påsk.

Ibland tänker vi ju oss livet som en slags utveckling där vi går från ett stadium till ett annat. Också i vårt trosliv. Och att vi i den utvecklingen går från ett lägre stadium till ett högre. Att vi på nåt sätt successivt blir bättre och bättre kristna.

Och så är det kanske för många. Men jag tänker inte att det stämmer in på mitt liv.

Jag tänker i stället att de dar dagarna Långfredag, med dess tomhet och övergivenhet och ångest, och påskdagens ovetande hopp och annandagens möte med den som inte kan beskrivas, hänger samman och växlar plats med varandra.

Det finns perioder när livet känns alldeles övergiven och tomt och mörkt. Och det känns som om Gud inte alls är närvarande och kanske inte ens finns. Och så kommer det dagar när man anar att livet kanske ändå är större och så någon gång finns det ögonblick när Kristus känns och märks alldeles nära och tydlig. Visst.

Och jag tänker att allt det där hör med tron att göra. Att min tro inte är sämre på långfredagen än på påskdagen. Vi tror, trots att Gud har övergivit oss och vi tror också när vi delar måltid med Honom.

Men är då Jesus fortfarande väsentlig för människor i 2000-talet?

Jag tror det. Trots alla enkla och snabba tillfredställelselösningar som vi har idag, där vi får allt överallt och alltid. Där vi kan försöka spola bort livets besvärligheter med några snabba youtubeklipp. Så brottas vi ständigt med samma fråga. Hur skall vi stå ut? Med oss själva. Med de andra? Med all sorg och krig och elände. Med alla hot som finns i tillvaron, verkliga och inbillade? Med alla rädslor och all längtan som drar oss hit och dit.

Jag vet inte hur det är för er. Men den Jesus som går igenom död till liv, ger mig en livsväg. Den vägen är också min. Den Jesus som går ut ur gravens ångestkyla till nya möjligheter. Den vägen är också min. Den Jesus som möter livet på nytt, trots allt, Den vägen är också min.

Och I Långfredagens mörker, eller påskdagens osäkra hopp, låter jag det objektiva konkreta bära vidare. Brödet som bryts och vinet som delas. Jag får vara med bland den världsvida skara som delar Kristi kropp och blod. Kanske inte för att jag är världens bästa kristne, utan för att jag, och du och alla den andra har världens bästa Kristus.

Amen.