Rolfs blogg

Predikan som hölls i Equmeniakyrkan Långared på söndagens ekumeniska gudstjänst

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Den här veckan som vi just nu går igenom kommer det att stå mycket om i våra historieböcker. Ett europeiskt land som invaderar ett grannland. Senast det hände var när nazityskland invaderade Polen   september 1939. Och nu igen Putins Ryssland invaderar Ukraina för att ”befria/rädda/skydda” ryssar som bor där. Och människor dör, barn lemlästas och människors hem och liv förstörs. Och som vanligast så är det de människor som inget har, som drabbas hårdast. Säkerheten i vårt  Europa och världen är plötsligt mer hotad än vi trodde den kunde vara. Och demokratin visar sig skör och beroende av oss små vanliga människors mod och generositet för att den skallfungera. För det går ju en trend igenom Europas länder, också vårt eget med politiker, som vill värna det egna landet och det egna folket. Och inte bara i Europa. Det är inte bara Putin i Ryssland som vill göra sitt land stort igen och värna det ryska folket och som satts till makten av just det folk som han nu sänder ut på en väg som bara leder till destruktion. Vi har samma tendenser i vårt land med att vilja värna det svenska mot det som vi tror hotar, men som i grunden ju bara berikar oss och gör oss bättre.

Vi får be och hoppas och arbeta för att kriget i Ukraina får ett snabbt slut och att vi små människor börjar välja politiker som står på människornas sida mer än maktens.

När Jesus och hans vänner och en hel mängd andra människor samlas i Jerusalem för att fira påsk så är det i ett samhälle där en mängd olika folk och språk möts. Många också icke-judar möts i Jerusalem för att fira påsk Eller pesach som det heter på hebreiska. Ordet betyder ”gå förbi”.  Man samlas för att fira Gå- förbi-högtiden, till minnet av befrielsen från slaveriet i Egypten och den som går förbi är ju den dödsängel som slog allt förstfött i Egyptens land. Men gick förbi de dörrar där offerlammets blod smetats på dörrposten.

Där och då inser Jesus med förfärande tydlighet att han nu inte tillhör dem som döden går förbi utan tvärtom att just han är den som döden just nu riktar in sig på och att denna påsk är den där han kommer att hängas upp på ett kors till beskådande för alla. Hosiannaropen kommer att förvandlas till korsfästrop och snart är han i sin smärta och ångest övergiven av alla, utom två.

Hur tänker han om det? Att han är på väg mot döden?

Vi är ju det också. Eller hur? Och om vi tänker efter, så ingår det alldeles förfärande konkret i vår livs historia, i din och min historia och i deras som vi älskar….  att vi dör. Och kanske inte bara en gång. Ni vet vad man säger….. att skiljas är att dö en smula, eller kanske kunde jag säga så här att vi alla varit med om just detta att livet plötsligt förändrats och vi inte längre känner igen oss själva och inte världen och inte människorna omkring oss. Ibland har vi orsakat det själva, men alldeles for ofta är vi utan skuld och tänker: Varför skulle det hända mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför måste just denna smärta drabba mig. Hur skall jag orka?

Bibelns berättelser skulle säga dig att smärtan och döden och ångesten ingår i livet. Skapelsen är grundad på kaos. Och jorden var öde och tom och Guds ande svävade över djupen och Gud lade ett fäste i kaos. Ett stycke fast mark att orientera sig på och efter, men kaos hotar ständigt att slå tillbaka och det är bara Guds kärlek som står mellan oss och kaos. Och när Gud tar sin hand ifrån oss, så slår ångestens vågor tillbaka över det fasta och det är bara arken som räddar oss. Men Gud satte upp regnbågen som ett tecken på sin ständiga kärlek och som en bild för att vi människor trots ångest och kaos är godkända och älskade hur vi än ser ut. Och fortfarande är det ju så att just regnbågen är den symbol som berättar för oss att vi alla är värdefulla människor hur vi än ser ut och hur vi än gör.

Men just idag berättar Johannes om hur Jesus nu är på väg mot den stund då regnbågen inte längre räddar utan att kaosvattnet kommer att svepa över och bort också honom. Han är rädd och han tvivlar och ångesten rider honom i nattens mörker.

Men hur tolkar han sin situation, trots den smärta som den ger honom nu och den smärta som han vet den kommer att ge i en snar framtid. Jo han säger: nu har den stunden kommit då människosonen skall doxadsomai. ( som det står på grekiska) Ordet är inte alldeles lättöversatt i Gammal grekiska betydde det ”den allmänna uppfattningen”, men på Jesu tid och i NT så betyder det ungefär ”ära”.  Kanske skulle kopplingen vara det som alla tycker är rätt/bra? I  Septuaginta,  den grekiska översättningen av den hebreiska bibeln,  står ordet för det hebreiska , Kavod som betyder tyngd. Kanske skulle man kunna säga att med det menas det som är på riktigt och har betydelse. Vår bibel översätter förhärligas.

 Jag tänker att Jesus, när han använder det ordet, nu ser sitt livsöde som något viktigt. Något i livet han inte kan komma undan om han vill att hans liv skall ha någon sorts betydelse, någon form av tyngd. Om han vill att hans liv skall vara på riktigt, så går det inte att fly undan det som är livets smärta. Även om den smärtan leder till död.

Har detta något med ditt och mitt liv att göra. Traditionellt brukar vi ju säga att Jesus frälser oss, befriar oss och att vi i Jesus får allt. Jag är så glad att jag är frälst! Men att vi är frälsta och befriade, betyder det att vi lever i en särskild sfär i tillvaron där livets smärtor och elände och ångest inte drabbar oss. Ja en del tänker så och visst är det en fantastisk tanke att smärtan och ångesten och döden skulle gå förbi……och inte drabba oss alls.

Men jag tänker att Kristus Jesus, Gud som delar våra liv, befriar oss genom att också vi delar hans liv. Och hans liv är ju inte ett liv som går förbi, utan ett liv som går igenom. Går igenom smärta död och ångest. Och också vi kommer ju stundtals till situationer i livet då vi måste välja mellan om vi vill att våra liv skall vara på riktigt, eller om vi skall smita undan. Om vi skall stå upp för det som är rätt och riktigt, eller om vi skall vika undan. Det underliga är ju att varje ställningstagande har ett pris.

”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till evigt liv”. Är det så det är menat. Vad är det då som är rätt i denna relativistiska tid som vi lever i. När sanningen inte är sanning längre utan var och en av oss försöker bära sin egen sanning.  Men om vi vill försöka hålla fast vid det fokus som det verkar som Jesus hade. Så är alls inte vårt livsfokus på det egna, utan på de andras. Jesus livsfokus var, inriktat på andras liv, inte sitt eget. Kan det vara det som är livsuppgiften för oss, som det så programmatiskt står på så många ställen i vår Bibel: att vi skall ta hand om änkan, den faderlösa, främlingen och den fattige. De människor som i Bibelns värld tillhör de de som var illa utsatta och medfarna, som inte hade någon som försvarade dem eller hjälpte dem till att kunna klara sig själva. Och nu måste vi i de utsattas skara också lägga in vår miljö.

Är vi beredda att riskera vårt liv för detta. Stå upp och vara människor med tyngd och betydelse på den plats som är vår. Med Jesus gå igenom död till liv. Igen och igen och igen.

Då skulle vi inte rösta fram politiker som talar till vår rädsla och ångest, utan de som anknyter till vår generositet och kärlek. Då skulle vi inte möta andra och varandra med missunnsamhet och oro, utan med omsorg och generositet. Då skulle vi aldrig tillåta att vi tog till vapen för att invadera ett annat land även om vår ledare sa det till oss och det skulle innebära en dödsdom. För den domen är en dom till liv.

För våra liv går vi med Kristus och i Kristus och för Kristus, genom alla dödar till ständigt nytt liv. Som vi inte vet hur det blir, men som vi vet, tror och hoppas finns där för oss, för den Gud som älskar världen och varje människa låter inte kaosvattnet dränka oss. Inte förr och inte nu och inte i evighet.

Amen

Dagens text från Lukas evangelium var inte helt enkel att gripa sig an. Vet inte om detta sätt var begripligt, men det var mitt.

texter Jona3:10-4:11, Filipperbrevet 1:3-11, Lukasevangeliet 17:7-10

Systrar och bröder i Kristus Jesus

På något sätt så känns den här texten rysligt omodern. Att vi ska vara odugliga tjänare som bara gör det vi är skyldiga att göra. Jobba och slita utan tack eller uppskattning. Om det är något vi har lärt oss så är det väl att ge uppskattning och belöning till de som gör sitt jobb. Även om det så att säga ingår i det man är ålagd. Ibland när jag tänker att texterna är problematiska så brukar jag försöka kolla i vilket sammanhang de står. Vad kommer innan och vad kommer efter. För jag tänker att den som sammanställde berättelserna om Jesus hade nån tanke kring flödet av berättelserna. För den text ifrån Lukas som jag läste så kommer det före en text om att vi skall förlåta varandra och om att lärjungarna vill ha mera/större tro och efter denna kommer en text om hur tio spetälska botas.

Jag är inte riktigt säker på att de gör mig klokare, om det nu inte är så att lärjungarna i sin längtan efter att få stor tro också har en längtan efter att vara och bli, lite bättre än de andra. Och det är ju en längtan som i sig är tidlös och fortfarande modern. Vi vill alltid hitta det där som säger att vi är bättre, eller i varje fall inte sämre än de andra. Kanske hitta det där som höjer oss över vanligt folk. Vi ser det i vår värld och i vår närhet och vi ser det i Bibelns värld. Kommer ni ihåg berättelsen om farisén och publikanen i templet. Den är ju också från Lukasevangeliet och kanske har han den som ett mål för det han skriver innan. Den kommer ju i kapitlet efter berättelsen jag läste. Farisén som tackar Gud för att han inte är som de andra och särskilt inte som publikanen bakom honom, medan publikanen ber. ”Gud var nådig mot mig syndare.”. Och det är ju i berättelsen självklart att publikanen var den som var rättfärdig, inte farisén. Det var publikanen som hade det livsbejakande perspektivet, inte farisén.

Ur det perspektivet har kanske berättelsen om oss som odugliga tjänare nån form av relevans.

På nåt sätt har vi ju fått det här livet som en gåva. Eller hur? Ingen av oss har bestämt att vi skall komma till jorden. Och det som vi har runt omkring oss är ju också en gåva. Vi har inte gjort något för det. Solen går upp och ner (jo jag vet att det är jorden som snurrar runt solen) Det växer ur jorden, det finns fisk i vattnet och frukt att äta, och visst, vi förädlar och vi ordnar och ofta så förstör vi, men skapelsen lever sitt liv med oss och i oss och ibland för oss. Utan att vi gjort något för det, Så ur den aspekten är livet som vi lever en nåd. Gratis. Livet ges oss. Och det är vårt ansvar för vad vi gör av den gåvan.

Detta betyder ju inte att vi alla har samma förutsättningar eller samma egenskaper. Gener och miljö bestämmer till stor del hur vi betraktar oss själva och hur vi betraktar livet. Det går det inte att komma ifrån. Så ser livet ut och visst, det är orättvist. Därför är det ju så fantastiskt skönt att både berättelsen om Jona som surar i öknen och det som Paulus i sin fångenskap skriver till församlingen i Filippi samsas i vår Bibel.

Jona som surar och är misslynt och arg för att Gud inte straffar folket och som är missnöjd för att trädet vissnar ner. Och Paulus som i sitt fängelse tackar för de människor han mött i Filippi och deras liv.

När jag var konfirmand som kommer jag ihåg att min konfirmationspräst var pedagogisk och en gång sa till oss att vi inte skulle klaga utan sätta korset framför vårt ack. Ja då skulle det ju bli ett tack tänkte han. Ni kanske har hört samma sak?

Jag har alltid tyckt och tänkt att det visserligen kanske kan vara rätt. Men också ett väldigt passivt sätt att gripa sig an livet. Och det är väl också så att det inte är förrän långt efter katastrofen som man kan förstå och se att den, trots allt. Trots all smärta och all sorg och ångest också medförde något gott. Lät mig hitta något nytt.om mig själv och om människorna och världen.

Kanske är det en sån insikt som Jesus vill att vi ska ta med oss i livet. N’r jag får för mig att jag ändå är lite bättre än de andra så minns jag att jag ändå bara är en usel tjänare. Och när jag i min stillhet reflekterar över livet, min historia och mina smärtor så finner jag däri också en nåd, ett tack för allt det som det har gett mig. Trots allt.

Amen

Predikan 4 söndagen efter Trettondagen

Systrar och bröder i Kristus Jesus

”Det går inte”. Kommer jag ihåg att mina barn ibland sa till mig när de växte upp. Det var väl nånting de skulle göra som inte riktigt funkade. Och det fanns ganska mycket frustration i detta: ”Det gååår inte”. Och som den korkade förälder jag var och fortfarade  är så brukade jag svara: Ok, då är det inte något att göra åt!…… Går det inte så går det inte …..men om det mera är så att du inte kan, då finns det kanske hjälp att få.”

Men det är kanske inte så konstigt att de sa att det inte går. Det är inte så lätt alltid att ta emot hjälp och vi bär ju med oss detta att vi skall kunna, själva. Men det är i vår tid i grunden en förfärlig reflektion i de orden; ”Jag kan inte” för vi lever ju i en kultur där vi ska kunna. Där vi skall vara högpresterande, produktiva enheter i ett samhälle som premierar prestation mycket mera än varande. Och när vi inte orkar längre, eller kan längre, då blir vi slängda på soptippen och får klara oss på existensminimum. Det är också en alldeles tydlig bild av ett ensamhälle, där allting beror på mig själv, vad jag orkar och vad jag kan göra. Och kanske tom att det är ett samhälle där mitt värde beror på min prestation, vilken den nu än kan vara.

Lite så var det väl också för mannen vid Betesthadammen. 38 år hade han legat där och försökt ta sig ner i dammen när ängeln rörde det med tippen av sin vinge så att vattnet svallade och vågorna brusade. Och det var klart att han inte kunde och inte hann. Människor med mindre rörelseoförmåga hann så klart mycket fortare före honom ner till vattnet, så för honom var det omöjligt, det måste man förstå. Och ändå gav han inte upp hoppet?

Jesus frågar honom om han vill bli frisk, vilket ju verkar vara en konstig fråga…….men har man varit sjuk i 38 år så måste ju på nått sätt ett vardaglig modus vivendi infunnit sig. Ett sätt att leva som väl ändå innebar att vardagen funkade någotsånär. Kanske inte optimalt… men ändå. Vilka liv är optimala? På nåt sätt fick han ju ändå en slags försörjning. Mat och kläder och kanske någonstans att sova. Om han nu skulle bli frisk så blev ju livet helt förändrat mot det liv han levt i 38 år. Så kanske frågan egentligen var: Vill du förändring? Kanske den frågan egentligen är tidlösl och också ställd till dig och mig.

Han svarar inte på frågan. Han säger i stället. Jag är ensam! Och så är han inte längre ensam, utan Jesus är där. Gud möter hans ensamhet och så har han i sitt liv fler resurser än han kunde tänka sig och hans liv, när han reser sig upp och går blir denna dag vid Betestadammen ”Nådens hus damm,” mer utmanat än det någonsin tidigare blivit. Jag kan inte ….. och så de i bön utsträckta händerna…. Kan du hjälpa mig. Och så förändras ett 38-årigt sätt att leva. Var han glad för förändringen? Det vet vi ju inte, Det är sällan vi får veta det. Bara att det kom en ny utmaning, ett nytt liv, som människan har att gestalta. Jag är lite fascinerad av att Gud verkar vara så ointresserad av kontroll. Ingen behandlingsplan, eller utvecklingsplan. Ingen personlig vägledare: bara frihet och orden: Gå nu och synda inte mer, eller om vi skulle uttrycka det med mer begripliga ord, gå nu och var den människa som du vill att de andra skall vara mot dig.

Kanske grejen är att han nu inte längre lever sitt liv ensam. En faktor som han inte visste om och inte kände till lägger ytterligare en medveten dimension till livet.  En dimension som ger det ett innehåll och en mening, även om livet kanske alls inte blir enklare. Det finns nån som kan hjälpa mig ner i dammen, när tiden är inne. Kanske samma erfarenhet som texten från Jesaja (som var dagens gammaltestamentliga text) vi nyss hörde ger uttryck för, fast orden är gamla:

”Hur kan du säga:

Jag vandrar osedd av Herren, Min Gud tar sig inte an min sak.

Har du inte förstått. Har du inte hört? Gud är en evig Gud han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pendlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft. Den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar kan snava och falla, men den som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta. Vandrar utan att mattas.”

Jes 40:26-31

Det är många olika kurser man måst gå på genom åren. Vissa har varit tråkiga och andra intressanta. De mest tacksamma har väl varit de där jag fått bekräftat från podiet vad jag redan vet och trott.

Sen finns det en och annan som varit spännande. De är de där som ger mig ny kunskap. Ett nytt sätt att se och agera. Eller rättare….gett mig ett nytt sätt att förstå. Att handla utifrån min nya kunskap är ju mycket svårare. Det enklaste är ju att göra som man alltid har gjort för det är man ju van vid. För nästan automatiskt gör människan som hen alltid har gjort

Vi hade i den församling där jag har förmånen att tjänstgöra, en skådespelare som lärde oss att agera utifrån de texter vi alltid läser. Det var spännande och intressant. Att läsa Vår Fader med närvaro och liv, inte bara rabbla på som vanligt. Att fundera på hur man kan läsa trosbekännelsen inte som ett juridiskt dokument, utan som en förmedlare av tro. Eller välsignelsen som en kärleksförklaring från Gud till oss. Insikten var ju lätt…. Men så enkelt det är att i situationen göra som man alltid gjort.

I Skara stift hade vi en dag när vi pratade teologi. Det är väldigt roligt med biskop Åke att han uppmuntrar oss i teologiska studier och reflektion. Innersidan får betyda mer än yttersidan. Livet är alltid större. En dag under pandemin hade vi teologdag kring Ariarajah´s bok ”Your God, my God, our God. Där uppfattar jag det som om författaren menar att vi egentligen skulle tala mer om Gud, än om de olika personerna i vårt gudsbegrepp. Att det är Gud som blir det samtalsfokus kring vilket den största delen av mänskligheten kan mötas i den pluralistiska värld vi lever i, Att vi måste tänka om samtidigt som vi behåller vår identitet och skapar möten med andra sätt att se tillvaron. Det var en spännande föreläsning, som för mig öppnar vägar mot inklusivitet snarare än exklusivitet. I dessa dagar när vi försöker hitta det unika i vår svenska kyrka för att bevara vår identitet, eller vad vi nu gör.

En av de formuleringar jag ändrat efter denna nya kunskap är formuleringen i välsignelsen. Nu blir det ”Gud välsignar er och beskyddar er……

Vad som slår mig som lite konstigt är att min käre biskop Åke och Skara stift, efter läsning av Ariarajah´s bok och hans föreläsning, som ju ändå borde vara i linje med Skara stifts teologisksa riktning, fortfarande håller fast vi devisen ”Tala tydligt om Jesus!” Borde inte reflektionen inneburit en förändring i detta. Kanske till ”Tala tydligt om Gud? Eller ska vi göra som vi alltid ha gjort?

Rolf Wollert

Sa detta på den tiden då vi kunde ha Bjärkedagar. tror det var 2016, men kanske fortfarande har relevans:

“Hej Jag heter Rolf.
Jag är präst.
Vi präster är annorlunda än andra människor.
Vi har mycket makt.
När vi kommer in i ett rum så blir människorna där automatiskt bättre. Jag vet inte hur det går till men det bara sker.
Jag vet inte om ni blir moraliskt godare eller generösare
Men det märks på att folk runt omkring präster slutar svära.
Man använder inte längre de fula orden, utan andra, som man tycker passar bättre.
Och om det skulle vara så att det kommer ut ett litet svärord av misstag, för misstag händer ju,
Så ber ni omedelbart om ursäkt.
Vi präster har också väldigt mycket ansvar
Större ansvar än några andra, ja så är det faktiskt. Vi måste stå till svars för hela kyrkans historia. Alla krigen, inkvisitionen, det var vi som brände alla häxor och begick alla övergrepp. Det var vi som åkte på lyxiga utlandsresor och lät församlingen betala. Allt har vi ansvar för.
Vi har också bestämda åsikter och alla vet vad vi egentligen tycker. Träffade på en klassträff för flera år sedan mina klasskamrater från småskolan. En av dem var just inne i en process att byta kön. Hen berättade lite, och så såg hen på mig och sa, men det är lite jobbigt att berätta, för jag vet ju vad du tycker. Hur kunde han veta det? Vi hade ju inte träffats på 40 år. Men det var nog för att jag är präst. Och det vet man ju vad präster tycker.
Vi präster har också privilegier. Vi får göra saker som inte ni får. Vi fick tex ha klänning. Tom på den tiden då ni män skulle åkt i fängelse eller blivit avrättade om ni haft klänning på er.
Men det är klart.
Om man tar av allt det där yttre. Stolan och röcklinet och prästkragarna. Så är vi ju precis som alla andra. Med räkningar som skall betalas, barn som skall uppfostras, relationer som knasar sig och går i kras. Men kanske är det också så, att vi längtar efter och ibland hittar, den livsväg, där det är möjligt att få förlåtelse och försoning, där det ibland dyker upp hopp och livsmod och där livet ständigt söker sig framåt, mot det som är större, mera kärleksfullt Mera riktigt.
Men jag tänker att den längtan delar vi, du och jag. “

Dagens predikan kring texten från Johannesevangeliet där Jesus möter en samarisk kvinna (Joh 4:5-26)

Systrar och bröder i Kristus Jesus
Hur hittar man det i livet som är viktigt och riktigt och som man kan leva på i motgång och medgång? Jag vet inte riktigt. Och vem kan säga när man är framme och färdig. Är inte livet en ständig resa där vi var dag igen och igen måste hitta det som vi söker och när vi hittat det vi längtat efter, ständigt måste hitta det igen? Men jag tänker att den berättelse om kvinnan som hämtar vatten mitt på dagen och där möter en man som gått utanför sitt eget område är en berättelse som ger redskap till vårt eget sökande efter det som är viktigt och riktigt och sant och som kan både bära oss genom livet, men också ge oss en plattform att orientera oss efter.
På nåt sätt är det en ju berättelse om utanförskap. Kvinnan som hämtar vatten mitt på dagen när solen står som högst och värmen är som mest intensiv. Jag har lärt mig att man vanligen hämtade vatten på morgonen och att kvinnan i vår berättelse går dit på dagen visardet att hon inte var välkommen att vandra med de andra kvinnorna, men att det ändå var acceptabelt att hon fick hämta vatten. Varför hon inte fick vara med de andra förtäljer inte vår historia och om man läser tolkningar av denna berättelse så läser som vanligt varje tid in sin kvinnosyn i hur man betraktar kvinnans utanförskap. Jesus kommentar att den man hon nu har inte är hennes kanske ger en antydan, men tycks inte ha någon större emotiv betydelse. Den enkla sanningen är att vi inte vet.
Brunnen de står vid är inte vilken brunn som helst, utan den brunn som följde israels folk under flykten från slaveriet i Egypten och som under hela ökenvandringen gav dem vatten att dricka. Vi befinner oss ju i Samaria och det fanns en tvist mellan judar och samarier kring vilka som hade den riktiga teologin och på vilket berg man skulle dyrka JHWH. Och nu befinner man sig vid den heliga brunnen, som stannat då man kom fram.
Och Jesus, som ju bara var kallade till Israels folk befinner sig utanför sitt egentliga område. Och samtalar med kvinnan. En samarisk kvinna som han egentligen inte skulle kommunicera med över huvud taget. Under en paus på sin vandring vid en helig brunn någonstans i periferin av verkligheten.
Och de pratar teologi. Och det är inte konstigare än att de samtalar kring det som vi alla letar efter, det som kan bära oss genom detta livet och hjälpa oss att vara riktiga människor hur än omständigheterna ser ut. Och så hittar hon det hon söker efter. Hon hittar det i Jesus och upptäcker det i sig själv. Och om ni fortsätter läsa denna berättelse när ni kommer hem, så kommer ni att märka att det hon hittar också förändrar det sätt som hon och hennes grannar relaterar till varandra.
Vad är det då som gör att hon finner det hon söker?
Jag vet inte riktigt, men jag tänker att här möts två människor som går utanför sina gränser. Som inte är begränsade av hur man skall göra, eller hur man borde göra. Det är ofta vår begränsning eller hur.
Vi har redan förutbestämda ordningar för hur man skall betrakta livet och människorna och oss själva. Mönster som livet lärt oss, men som också definierats för oss av signifikanta människor i vår omgivning. Och kanske också av den ideologi, det tankesätt, som vi tagit över. Som en psykolog en gång skrev. ”Du ser bara det du letar efter och känner bara igen det du redan vet”. Och så kanske det kan vara men hela den tesen motsägs av det möte som vi hört om idag. Och det är ju en verklighet som vi också kan ta del av, leva i, vara i.
Vi kan gå tvärs igenom det vi redan vet för att se och upptäcka nytt och öva oss i att upptäcka företeelser och människor som vi inte trodde fanns eller som vi inte förväntade oss något gott av. De båda bryter tillsammans sina gränser och i det genombrottet hittar kvinnan det som hon söker och det som förändrar hennes liv. Och jag tänker att det är viktigt att de båda, i deras kommunikation, som går igenom begränsningen, och i det nya och det som är nu, kan ta emot det som livet ger.
Det kräver av oss mod. Mod att våga se och mod att vilja förändra. Jag tänker att mötet med levande Gud är det som ger oss det modet. Och att mötesplatsen med Gud på nått sätt är i periferin, i utkanten av våra liv. När vår sårbarhet är nära och våra händer är öppna att ta emot.
Ta emot liv och liv i överflöd.
Amen

Denna julens funderingar har kanske mest handlat om kärlek egentligen. Märker när jag nu läser dem igen. Om det kan va till någons nytta så….

Juldagen

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Vad skall vi tänka om Josef och Maria och det lilla Jesusbarnet idag? Misstänker att ni alla, eller många eller kanske de flesta av er har någon form av krubba där hemma, med Maria och Josef och herdarna och de vise männen och en del djurfigurer. En lagom romantisk bild av ett ungt par som fött sitt första barn och änglarna sjunger och som får gåvor.

Historiens patina har färgat deras öde i rosenröda färger, fast verkligheten såg grymmare, kallare och farligare ut. Tvingade att lämna sitt hem för att bege sig upp till Betlehem för att kejsaren i Rom vill ha ordning på sitt folk och kunna ta ut mer skatter. Man kunde önska att maktens sätt att tvångsförflytta människor tog slut med detta, men det pågår in i vår tid tom just nu. Och kanske vår beredvillighet att ta emot dem som söker vår hjälp, inte blivit särskilt mycket större med åren.

Jag har predikat över den här texten i många år nu men jag fascineras fortfarande av att makt talar så olika språk. Herodes och Augustus skickar iväg arméer och krigsmaskiner när de vill genomföra sin vilja och göra sin lag och ordning tydlig i sin omvärld. Och de lyckas ju ganska bra, eller hur. Vi är duktiga på att lyda när makten säger nåt och bestämmer nåt. Tyvärr också när det går emot det som vi tänker och känner är rätt i våra hjärtan. Vi lyssnar oftast starkare och klarare till det som talar till vår rädsla och skräck, än det som talar till våra kärleksfulla och omsorgsfulla  hjärtan.

När Gud vill göra tydlig sin vilja och sina intentioner med vår värld och våra liv, så låter han sig födas i ett stall av en alldeles för ung flicka och med en far som inte är hans. Han har inga vapen att försvara sig med, ingen rustning som skyddar mot slag och stötar. Inga härar som vaktar utanför så ingen kan komma in och hota. Änglarna sjunger Gloria in excelsis Deo. Herdarna får se vad som hänt, djuren betraktar nyfiket det lilla värnlösa barnet……….

Och däri finns den makt som inte bara förändrar världen, utan också den makt som låter oss upptäcka vad det är att vara människa. Att vi kan älska. Att vi kan ta hand om, att vi du och jag och vi och de andra har kraft och styrka att bevara liv. Också det som inte är vårt eget, Också det som inte är ett vi. Att vi kan ge varandra frihet och utrymme, för den riktiga kärleken tvingar ju aldrig, håller inte någon fången, utan lever i frihet och vill ge fri.

Däri finns väl också den makt som visar oss att det är ok att vara värnlös, ja kanske tom mer än ok, kanske tom så att det är sant mänskligt och sant gudomligt att vara värnlös och sårbar. Och att vi, du och jag och de andra, i vår sårbarhet och utsatthet där finner det som är det sant mänskliga. Och att vi måste värna och beskydda den sårbarheten. Inte bara den som finns i varje människas kropp utan också den som vi ser i växter och djur och vatten och atmosfär.

Inget i skapelsen klarar allt.

Ingen i skapelsen är osårbar.

Så kanske vi ser ibland mellan julmatar och Kalle ankor och julklappar på våra rosenskimrande julkrubbor. Och där ligger i krubbans halm och strå en liten figur. Och i den lilla figuren ser vi Guds storhet, makt på riktigt, och i den lilla figuren ser vi oss själva och alla de andra. För där ser vi Människan som förändrar världen…. Och som låter oss, du och jag, vara viktiga delar i det förändringsarbetet. Om vi vill det?

Annandagen

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Ibland måste man, för att på nått rimligt sätt begripa texter i Bibeln, läsa lite runt omkring. För mycket har ju ett sammanhang och om man lyckas dechiffrera sammanhanget så kan det visa sig att det som är helt obegripligt ändå blir något så när förståbart.

Som texten jag läste från Lukas. Jesus skall så splittring och eld på jorden. För mig är det helt obegripligt. För det är ju inte min bild av Jesus. Nu är det ju så att min bild av Jesus kanske inte är helt sann. Och i ärlighetens namn kan jag ju inte ta bort vissa bitar ur texterna för att de inte stämmer överens med min bild av vem Jesus var. Det som Inte riktigt passar in i min förståelse men ändå finns där, måste jag ju på nåt sätt ta med in i min större förståelse. På samma sätt som jag måste ta in ny kunskap om de människor jag har omkring mig även o de inte stämmer in på vem jag tror de är. Vi människor är ju alltid mer….. och det tänker jag att Jesus också är.

Nå sammanhanget.

Jesus predikar på slätten för människor Före har det varit liknelsen om förvaltaren som misshandlar sitt husfolk och tar för sig orättfärdigt av det han är satt att ta hand om. Och berättelsen efter så har det at göra med att se tecknen som visar sig och Jesus uppmanar oss till att använda vår egen kunskap och våra egna hjärtan för att avgöra vad som är sant. Och mellan dessa står orden om splittring och eld.

Blir det mer begripligt då? Ja för mig blir det det. Splittringen ligger då inte i det som Jesus gör, utan i hur vi tar emot det som Jesus gör.

I vår tid har ju mänsklighetens splittring blivit allt mer tydlig. Vi skapar vår egen sanning och letar efter bevis på att den är Sanningen. Det gäller ju snart sagt varje sektor av livet. Finns det Covid eller ej. Ska jag bli vaccinerad? Är miljöförstöringen ett hot, eller bara normala fluktuationer i världens historia? Är det bara utlänningar som står för brottsligheten i Sverige och landet skulle ha det bättre utan dem?  Vi skapar vår egen sanning. Och sen är det den som gäller oavsett vad.

Avgör själva vad som är rätt, säger Jesus. Och kanske kunde det ligga i linje med det jag just sa. Att vi skall skapa vår egen sanning. Men är det inte så med Jesus att vi skall avgöra vad som är rätt, inte utifrån vår rädsla och vår skräck och våra fördomar, utan utifrån vår kärlek. Inte utifrån vad vi måste göra, utan utifrån vad vi i djupet av vår själ upplever att vi vill göra.

Och allt mynnar väl ut i att du och jag och alla andra människor på jorden har ett uppdrag, en uppgift. Att föra denna verklighet som är vår mot det ursprung och det mål som är intentionen med vår skapelse och våra liv.

Att ge livsrum och livsmöjligheter till hela den skapelse vi fått ansvar för.

Är det kanske det som är korrektivet för oss och våra tankar. Det som sker i kärlek, det är gott. Och då menar jag inte den kärlek som tvingar, som låser in, som svartsjukt bevakar, vad är det för kärlek? Det är ingen kärlek alls.

 Nej jag menar den kärlek som strålar ut från Jesu kors och som inte ser sitt eget jag som världens centrum. Den kärlek som vill ge liv och liv i överflöd. Den kärlek som ger ut åt dem som behöver och som vill frihet och livsmöjligheter åt varje människa, varje djur, varje växt. Som ger ut av sig själv för att världen skall leva och så hittar det liv som vi längtar efter i djupet av vårt liv