Rolfs blogg

”Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.”

                                                    Matt:18:7-10

Det är hårda ord som Matteus låter Jesus säga i texten. Om att vi skall hugga av det i oss som leder till ondska, eller kanske ännu hellre det i oss som hindrar oss att växa till vår fulla mänsklighet. För vi har ju sådant i oss, eller hur. Smärtor och erfarenheter och tankar som mer är hinder än möjligheter och som jag och du oftast upprepar in till förbannelsens gräns.

Texten ger oss också en tanke kring vad vi behöver fokusera kring för att hitta livet……..men vilka är de små. Kanske inte bara barnen utan också alla de som av livet, erfarenheter, omständigheter, fördomar, utanförskap, inte riktigt har möjlighet att klara sig själva. Jag och du har ju varit där….då vi var beroende av andras kärlek och omsorg för att kunna överleva…..och vi är på väg dit….då vi blir beroende av andras omsorger och kärlek för att bevara livet.

Och vi och de, som är små, vandrar ständigt inför Guds ansikte.

I Kristus

Rolf

Systrar och bröder i Kristus Jesus

På sätt och vis är det ju ganska skönt att lärjungarna inte riktigt heller förstod vem det var de mötta och på vilket sätt han kunde ha betydelse för deras liv. De vet inte vart han är på väg och de förstår inte att hans liv och existens visar dem vem Gud är. För oss som stundtals är villrådiga och inte riktigt vet så r det skönt att veta att trots sin villrådighet så var de ändå viktiga delar bland dem som samlades kring Kristus Jesus.

Vet inte riktigt vi om lever nu någonsin funderar kring Gud. Det verkar mer om när ordet Gud används idag så är det mer synonymt med emot, än med kärlek. Mer med att vara riktigt konservativ än att vara framåtriktad. Mer med att fokusera på hämnd än på försoning. Men jag hade ett samtal om Gud för några veckor sedan. Eller kanske hellre så här: Personen som jag pratade med tänkte sig kanske ingen Gud, men att det i livet fanns något mera…..Något som var stlörre…. Någon…….

Guid är ju ett spännande ord. I den hebreiska bibeln stavas Gud med 4 bokstäver som alls inte kan uttalas JHWH. Kanske för att Gud ändå alltid är en hemlighet och att vi aldrig kan veta exakt hur Gud är. Den som säger med övertygelse och stor säkerhet att Gud vill detta: har med all sannolikhet inte helt rätt. Vi har ju en viss förmåga att projicera vår längtan, våra misslyckanden och vår egen personlighet på Gud. Så ibland är det så att det vi tycker att Gud är eller skulle vara mer är en förlängning av oss själva, än en sann bild av Gud. Det som C S Lewis skrev nån gång på 60-talet är ju fortfarande sant; det är bättre att nöja sig med att ha sitt huvud i himmelen än att försöka få in himmelen i huvudet.

Men… även Gud nu är en hemlighet så har vi ju blivit välsignade med en person som med sina ord och med sina handlingar visar oss hur Guds väsen är beskaffat. Jo jag vet att det inte är helt enkelt ändå. Berättelserna om Jesus är nedskrivna av människor som tolkat dem och som valt ut de berättelser de i sin tid tänkte och tyckte bäst visade vem Han är. Och ord och formuleringar är deras och ingen objektiv sanning. Men det finns kanske också en subjektiv sanning. Och när jag märker att de berättelser om jesus som de valt att skriva om är sådana som är utmaningar för de människor och det samhälle som de levde, då tycker jag det är spännande. Det är inga officiella sanningar som sanktioneras av statsmakten och då givetvis oftast är mest lögn, utan berättelser som kommer ur de små människornas erfarenhet. Och som visar oss hur Gud är. Och de berättelser som de tar upp är ju hur Gud möter en kvinna som är utstött från sin gemenskap och tillhör ett folk som man inte kunde umgås med och med henne har han ett teologiskt samtal. Han hjälper en militär från ockupationsmakten och ger hans son livet tillbaka. Han ger en kvinna med blödningar tillbaka sin identitet och sin självrespekt. Han slösar med dyrbar olja. Han vägrar att använda sin makt till att slå ner sina fiender. Han går mot döden i ångest och smärta men med bevarad mänsklighet.

Så det verkar som om Gud inte är en maktvarelse, som från sin upphöjda position manipulerar människor till att göra hans vilja, utan mer, tycker jag, i stor kärlek försöker möta oss människor i vår utsatthet och litenhet och hjälpa oss att älska och våga bli älskade.

Men det mest spännande med Jesus är kanske inte bara detta att han visar oss vem Gud är, det mest spännande är kanske att han visar vad det är att vara en sann människa. Hur är man människa på riktigt? Det kanske är en fråga som är aktuell för oss människor i 2000-talet. För det finns ju många bilder och kurser och ideal i vår tid som vi strävar efter. Att vara vältränade och kreativa och rika. Kanske det sista är den längtan som många bär i sina hjärnor. Vi märker ju hur mycket pengar människor tjänar på att lägga ut lite videor på nätet och göra reklam för olika saker som vi alls inte behöver. Vi söker vårt värde och vår livsuppgift i det som är förgängligt, det som kommer att försvinna. Vad vad det det stod i episteltexten : Det synliga är förgängligt, men det osynliga består.

Om det nu är så att Gud och människa möte i jesus från Nasaret och om det är sant att du och jag och alla andra människor är skapade till Guds avbild och likhet, Då ger oss ju också berättelserna om Jesus liv, indikationer om hur berättelsen om ditt och mitt liv kunde skrivas. Att vi kan möte människor, också de som vi inte vill eller föstår och tänka att de kan ha något viktigt ovh relevant att säga. Vi kan hjälpa och vara stöd också åt de som vi betraktar som våra fiender. Vi kan möta de som blivit utstötta och som är föraktade med värdighet och respekt. Vi kan vägra att använda vår makt, den som vi nu har, till att förtrycka och förnedra andra. Och också vi kan dö, med bevarad värdighet. För,,, hur var det nu….det synliga är förgängligt,,,, men det osynliga består. Din personlighet och det som är du åldras ju aldrig, eller hur. Kroppen sviker oss, för den tillhör det förgängliga, men det som är du och jag tillhör det osynliga, som är bevarat i Guds hjärta.

Så vi ger inte upp. Vår yttre människa bryts ner dag för dag, men vi förnyas ständigt och med blicken på Jesus arbetar vi på att bli alltmer lika…..oss själva, för du och jag och alla de där andra…..är skapade till Kristi avbild och likhet.

Amen

Återigen var Gräfsnäsparken fylld med människor som ville fira Valborg. Erska kyrkokör sjöng och jag höll ett litet vårtal. Publicerar det här tillsammans med min predikan på den Gode Herdens söndag. Höll den i Erska kyrka.

Bjärkebor och ni andra  

Jag tänkte väl, som de flesta av er tänkte, att nu när pandemin pressats tillbaka med restriktioner och vaccin, så kunde väl det vanliga livet så småningom sakta återvända. Så vi kunde träffas igen, på gudstjänster och släktkalas, i affärerna och olika kulturevenemang. Och visst blev det också så. Vi kan stå här tillsammans i Gräfsnäs, mötas, ta varandra i hand och kanske tom Kramar

Men denna vår blev ju alls inte tillbaka till någon form av vanlighet. 22 februari beordrade Rysslands president Putin sina styrkor att sätta sig i rörelse över gränsen till Ukraina och invadera sitt grannland, som man delar språk och kultur med och som har en demokratiskt vald president och styre. Man hade redan 2014 invaderat Krimhalvön och fortsätter nu med att föra in ryska trupper i resten av Ukraina. Ja jag behöver ju inte prata om det. Ni har ju själva sett bilderna, de fruktansvärda bilderna, av förstörelse. Boningshus som raserats, bilar som bombats, män, kvinnor och barn som ligger livlösa på gatan.

Inte sedan 1 september 1939 har det hänt att ett europeiskt land invaderat sin granne med militärmakt. Och visst trodde vi att den tiden var över och förbi och att det nu finns andra medel att lösa konflikter. Och det drabbar oss här i Sverige också. Inte bara med rädsla och skräck, utan praktiskt konkret. I ökade priser, vi tvingas lägga pengar på sådant som vi inte borde behöva lägga pengar på. Klimathotet hänger fortfarande över våra huvuden och vi skulle ju behöva lägga mer pengar på att rädda skapelsen än på bomber och krigsmaskiner som förstör.

Men fortfarande blommar vitsipporna i Gräfsnäsparken för varje människa.

Jag tänker att det värsta är att vi människor kan göra i sådana här situationer är att vi längtar efter nån stark man ( det är nästan alltid en man, vilket man kan fundera över) som skall komma till oss och lösa alla problem. Fixa till så att vi har det bra i vårt land och att ingen kommer hit och förstör. Så att vi kan skydda våra gränser och vårt sätt att leva. Som kan ge de där enkla svaren så vi inte behöver tänka så mycket själva. En av mina företrädare som kyrkoherde i Bjärkebygden var en sådan stark man, som för att utrota synden i Gräfsnäs, har jag lärt mig, tog bort taket på slottet för att hindra ungdomar och äldre och kanske tom gamla att dansa här. För dans, det vet ju alla, leder automatiskt till synd? Men det tycks mig inte som om han lyckades särskilt bra.

Sanningen är väl att…det finns kanske inte några enkla svar. Vi lever ju tillsammans. I ett samhälle. Inte som isolerade öar, utan tillsammans med varandra och de andra. Också med dem som vi inte tycker om eller förstår. Men det är väl liksom det som är grejen.

För trots allt blommar vitsipporna i Gräfsnäsparken fortfarande för varje människa

Det går ibland en människa på vägen mellan Sollebrunn och Gräfsnäs. Först trodde jag att det kanske var någon som var förvirrad och behövde hjälp så jag letade efter nån stans att stanna bilen. Men sedan upptäckte jag att skälet inte var förvirring utan att leta efter tomburkar att panta för att, kanske, vad vet jag, bättra på en dålig ekonomi, kanske pension.

Jag har lärt mig att Sverige är ett av de länder som har flest miljonärer.

 Det fanns en sådan som för några år sedan uttryckte det som så; Vad får jag för mina skattepengar. . Sedan visade det sig att han smugglat undan ett stort antal miljoner på ett skattekonto på Caymanöarna. Men… den frågan är kanske fel ställd.

Funkar det verkligen bra om var och en kämpar för sig själv?…. Det är klart om man kan sätta in 100 miljoner på ett konto, så kanske man inte är i så stort behov av sjukvård, barnomsorg, skolor och socialtjänst som betalas av oss alla solidariskt. Och har man 100 miljoner så kanske man tom, utan samhällelig hjälp fly bort från kriget tom längre bort än Norge.

Men om man nu inte har det är det då inte en bra tanke att det som vi betalar till vårt gemensamma bästa skall hjälpa till så att varje människa i vårt samhälle får möjlighet till en dräglig tillvaro och att varje barn som växer upp har möjlighet till en skola där det finns plats att växa och bli det som den personen har möjlighet att bli. Och att den som drabbats av katastrofer på ett mer personligt och privat plan ändå skall kunna leva ett drägligt och människovärdigt liv.  Och att ingen människa i vårt samhälle skall väl behöva plocka tomburkar på vägen mellan Gräfsnäs och Sollebrunn

För ändå blommar vitsipporna fortfarande i Gräfsnäsparken för varje människa och de bekymrar sig inte över vem som njuter av deras skönhet. Om det är en invandrad afrikan, eller en senil pensionär, en nybliven miljonär eller några som flyr krigets katastrofer i Ukraina eller Jemen eller möjligen också en snart avdankad kyrkoherde.

Vitsipporna blommar skört och vackert för oss alla. Hur vi än har det och vad vi än har gjort eller kommer att göra. Varje människa är i sig oändligt värdefull. Ja du också, och din granne också och vi kan egentligen inte göra nåt för att öka det värdet, men ganska mycket för att förstöra det. Låt oss, med vår egen skörhet och skönhet möta varandra och dem andra med respekt och värdighet och så mycket kärlek som våra arma hjärtan kan fyllas av nu i vårsolens glans.

Tack

Predikan 3 söndagen i påsktided

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Kanske kunde denna text ifrån Johannesevangeliet kunna vara en politisk text. En text som ger ordningar för hur det är att vara en riktig ledare och använda sig av sitt ledarskap på ett klokt och gott sätt.

Den Gode herden ger sitt liv för fåren. Sätter de andra framför sig själv och mördar inte sina invånare för att befästa och behålla sin egen makt. Och flyr inte undan när det blir besvärligt. Vi vet att det är så i våra hjärtan och kanske är det därför som President Zelenskyj i Ukraina blivit en förebild för många. Han som stannade kvar när många andra sprang iväg.

Men nu är det förstås inte en politisk text alls. Den handlar ju om Jesus och hur han gav sitt liv för oss. Och tillhör det andliga liv som är vårt och som vi längtar efter och försöker orientera oss i. För det andliga är väl alldeles väsensskilt från det världsliga?

Eller är det kanske hellre så att livet är en helhet och att allt hör samman, så man inte kan separera olika bitar av tillvaron och låta olika regler och tankar gälla för olika delar av tillvaron. Och det är egentligen det som vi behöver samtala kring och vara närvarande i.

I veckan var det en människa som tyckte att jag var en riktigt dålig präst som inte alls visade på kristen kärlek. Och ur sin aspekt så hade den där personen alldeles rätt. Vi tyckte olika och jag ville inte göra som den människan sa. Och då undrade personen hur min kristna tro hörde samman med det jag beslutat. Och så är det väl hela tiden. Det vi gör och säger, kanske mest det vi gör, funderar vi kring utifrån vår kristna tro och det mest klassiska vad skulle Jesus gjort.

Om jag tänker så så funderar jag kring den sista delen av Johannestexten. Att Jesus har andra får som tillhör en annan grupp, men som också är hans och där han faktiskt redan finns och leder dem och vi är på väg till att bli en hjord.

Ja herdebegreppet och fårhjord är ju förstås gamla begrepp som vi inte riktigt förstår i vår tid. Vi har väl oftast bilden av Herden som är en stor man med vitt skägg och rena vita kläder som håller sin herdestav i ett säker grepp och blickar ut över sin hjord av får som lugnt står samlade kring sin store Herde.  Jag såg för länge sedan en film om herdar på Sicilien, som vaktade sin hjord. Ofta var det ganska unga män, som var hatade av de bofasta och som var klädda i alltför tunna och smutsiga kläder och försökte värma sig kring en fattig lägereld på natten och hade ett elände att hålla redan på sin hjord mot allt som hotade och skrämde.

Undrar om det inte är i det perspektivet vi också kunde se Jesus som herden. Som mot alla odds, också mot hjorden själv, försöker bevara liv, utan så mycket egen vinst, men med omsorg om de han fått att ta hand om.

Vad gör detta med min egen syn. Hur jag ser ut över världen och människorna. Om Jesus leder också andra hjordar på denna jord, hur skall jag då betrakta andra människor. Om vi tillsammans på detta klot är på väg mot att bli ett i Kristus, vad skall jag göra då?

Om en god ledare är den som avstår sin egen position och förmåner till förmån för de människor han eller hon är satta att leda, vilka ledare skall jag då rösta fram i detta land som är vårt och där vi fortfarande har förmånen att välja våra ledare.

Jesus är den gode Herden. Honom vill vi följa och vörda. Det är med hans ögon och hjärta som vi vill möta värld och människor och oss själva. Den Jesus som är på riktigt och inte den Jesus som är en spegling av oss själva. För den faran är ju alltid vår eller hur. Att det vi önskar oss och det vi tror tänker vi är Gud vilja.

Det är därför som vi behöver de här berättelserna om Jesus. Som har andra får också, var och vilka det vet vi inte, men jag misstänker att varje människa på denna jord tillhör den kategorin. Och berättelsen om hur en god ledare är. Som ger sitt liv för andra.

Därför kan vi stämma in i Hebreerbrevets bön

Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde , vår herre Jesus Kristus upp från de döda, styrka er i allt gott så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus

Hans är härligheten i evigheters evighet

Amen

Det blir en del texter under passionstiden och påsktiden. Här kommer det som jag försökte förmedla under några intensiva dagar;

Skärtorsdagen

text Lukas evangelium 22:7-23

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Detta år möts de tre stora bokreligionernas viktigaste högtider. Judarnas Pesach, muslimernas Ramadan och vår egen påskhögtid.

Närmast koppling har vi ju så klart till dem judiska Pesach. Ordet betyder gå förbi, som dödsängeln gick förbi det fångna folket i Egyptens land när allt förstfött i landet dödades. En hemsk historia egentligen, men måltiden som firas och som Jesus och hans lärjungar firade, är inte en påminnelse om det hemska dödandet, utan en måltid då man minns hur man var slavar i Egyptens land, men nu, oberoende hur de yttre förhållandena är, är fria folk.

Jag kan inte komma ifrån tanken, eftersom det nu ju är Jesus som offras. Det är han som blir dödad, att det finns en djupare solidaritetstanke bakom hans offer. För när folket flydde/ blev frisläppta ur Slaveriet i Egypten så var det förtryckarnas söner och döttrar som dog, för att folket skulle bli fria, och nu är det Jesus. Och de var förstås lika oskyldiga och skuldlösa som Jesus själv.

Livet är ju så klart orättvist. Ibland blir det mera tydligt än annars. Som här när vi hör berättelsen om Jesus från längesedan och när vi ser bilderna från Ukraina på hur små barn mördas av exploderande missiler. Det är i detta orättvisa liv som vi har att orientera oss. Fast det är svårt.

Men jag tänker att Jesus hjälper oss med det. Han går in i det som han vet möter honom, men ingen gång flyr han undan. Aldrig bygger han murar för att skydda sig. Inga vapen skaffas för att slå ner angriparna. Jo jag vet att man ibland behöver skydda sig och de man älskar och visst vi funderar över m vi nu skall gå med i NATO för att öka säkerheten……. Men…. En del av ansvaret faller ju på oss som enskilda individer. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni göra för dem. Och den yttersta konsekvensen är väl att ge sitt liv och vägra förnedra, förminska och mörda andra.

Jesus går ut med sina vänner för att möta de beväpnade soldaterna. Hans väg är ett lidandets väg. Kan det vara så att Han bevarar sin gudslikhet och sin mänsklighet på den vägen. Och att det är den vägen som gör genom död till liv.

Långfredagens kvällsgudstjänst i Långareds kyrka sjöng och spelades Stabat Mater. Då höll jag en mycket kort betraktelse utifrån Långfredagens kvällstext. Lukas Evangelium 23:50-56

Modern stod vid korset och kanske är Maria också med bland de som följer med till klippgraven för att se var de lade honom. Så att de, när sabbaten var över kunde komma tillbaka och göra i ordning hans döda kropp, så som man skulle och borde göra med dem som dött.

Hon går dit med den ångestfyllda tomhet som följer på alla brutala och oväntade dödsfall. Hon delar sitt hjärtas vakuum med tusentals föräldrar som förlorat sina barn. Och nu återstår bara att vänta. Vänta och vänta. Hu orkar man vänta. Men vänta tills den tid kommer då det är möjligt att agera. Vad hon skall göra har hon planerat, men hur vi än planerar, så är livet ständigt större. Men hur stort kan väl ingen ana, eller hoppas.

Amen

Annandag Påsk. Texten var ifrån Lukas Evangelium 24:36.-49

Systrar och bröder i Kristus

Det finns en så spännande puls i påskens tre heliga dagar. Men som så ofta i våra liv så är det inte så ofta vi vill, vågar, orkar stanna kvar i de olika dagarnas känslor.

Långfredagens övergivenhet  och tomhet

Påskdagens mysterium. Jo för att det är faktiskt så. Påskdagens jubelrop Kristus är uppstånden grundar sig ju bara på den tomma graven och det var inte alla, inte ens alla av Jesus vänner som vågade hoppas tro lita på att den tomma graven är ett tecken på att det osannolika är möjligt.

Och så kommer annandag påsk Då Jesus visar sig för sina vänner. Och de känner igen honom, men ändå inte riktigt. Han är förvandlad men ändå den samme. Det som de längtat efter och hoppats och förtvivlat om visar sig sant, fast inte riktigt på det sättet som de hade trott.

Jag hör hörde en krönika på radion igår. En person som använde sina 10 minuters radioprat till att lägga ut texten om att Jesus i vår tid var oviktig och saknade betydelse. Jag lyssnade lite fascinerat. Dels för att nån kunde använda så mycket av sin tid, för jag tänker att det inte bara var de 10 minuterna i radion som hen använt utan också ganska mycket energi för att fundera ut vad som skulle sägas och sen en del för att tänka ut hur det skulle sägas. Så mycket tid och energi för något som hen tyckte var oviktigt.. Visst är det intressant .

Men sen började jag fundera över vad tro är. För ett av argumenten för att Jesus inte behövdes var att det fanns så många andra föreningar där vi kunde finna tillhörighet…….

Och det är viktigt att vi människor du och jag och alla de andra, har en plats där vi hör hemma och där vi känner att vi kan få vara med som vi är. Men visst är det att tro, något mer och kanske tom något annat än att ha tillhörighet.

Och då tänker jag kring påskens tre dagar och att min tro hänger samman med alla dessa tre dagar, långfredag och påskdag och Annandag påsk.

Ibland tänker vi ju oss livet som en slags utveckling där vi går från ett stadium till ett annat. Också i vårt trosliv. Och att vi i den utvecklingen går från ett lägre stadium till ett högre. Att vi på nåt sätt successivt blir bättre och bättre kristna.

Och så är det kanske för många. Men jag tänker inte att det stämmer in på mitt liv.

Jag tänker i stället att de dar dagarna Långfredag, med dess tomhet och övergivenhet och ångest, och påskdagens ovetande hopp och annandagens möte med den som inte kan beskrivas, hänger samman och växlar plats med varandra.

Det finns perioder när livet känns alldeles övergiven och tomt och mörkt. Och det känns som om Gud inte alls är närvarande och kanske inte ens finns. Och så kommer det dagar när man anar att livet kanske ändå är större och så någon gång finns det ögonblick när Kristus känns och märks alldeles nära och tydlig. Visst.

Och jag tänker att allt det där hör med tron att göra. Att min tro inte är sämre på långfredagen än på påskdagen. Vi tror, trots att Gud har övergivit oss och vi tror också när vi delar måltid med Honom.

Men är då Jesus fortfarande väsentlig för människor i 2000-talet?

Jag tror det. Trots alla enkla och snabba tillfredställelselösningar som vi har idag, där vi får allt överallt och alltid. Där vi kan försöka spola bort livets besvärligheter med några snabba youtubeklipp. Så brottas vi ständigt med samma fråga. Hur skall vi stå ut? Med oss själva. Med de andra? Med all sorg och krig och elände. Med alla hot som finns i tillvaron, verkliga och inbillade? Med alla rädslor och all längtan som drar oss hit och dit.

Jag vet inte hur det är för er. Men den Jesus som går igenom död till liv, ger mig en livsväg. Den vägen är också min. Den Jesus som går ut ur gravens ångestkyla till nya möjligheter. Den vägen är också min. Den Jesus som möter livet på nytt, trots allt, Den vägen är också min.

Och I Långfredagens mörker, eller påskdagens osäkra hopp, låter jag det objektiva konkreta bära vidare. Brödet som bryts och vinet som delas. Jag får vara med bland den världsvida skara som delar Kristi kropp och blod. Kanske inte för att jag är världens bästa kristne, utan för att jag, och du och alla den andra har världens bästa Kristus.

Amen.

Palmsöndagenstext är spännande för den finns båda här och på 1:a söndagen i advent. Jesus rider mot sin död och mot sin födelse. De flesta tycker nog att advent är roligare än påsk. Det är trevligare att rida mot födelse än att resa mot död. Men det är kanske inte alltid så att det först och främst skall vara trevligt? Som nån filosof sa nån gång för länge sedan; Det är inte nödvändigt att vara framgångsrik, men det är nödvändigt att vara trovärdig”. Är det kanske så att vår tid har vänt på detta.

Dagens predikan utifrån Lukas Evangelium1 19:28-40:

“Systrar och bröder i Kristus Jesus

Vi är lika Jesus. Du och jag. Kanske inte så att vi är 30 år och har skägg……men om vi läser berättelserna om Jesus på riktigt och försöker ta bort de där glasögonen som redan vet hur berättelserna är…. Så ger vi oss ut på en existentiell resa. En resa som också är vår, din och min och alla andra människors.

Idag är han på väg mot sin död och vägen dit är kantad av smärta och svek och ångest och goda råd. Och en del omsorg och kärlek.

När Paulus i romarbrevet, som var episteltexten idag beskriver smärtan och lidandet, så gör han det utifrån att det har en slags pedagogisk funktion i tillvaron. Att det skall lära oss nåt, som vi behöver. ”lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Och på sätt och vis kanske han har rätt i det. Vi lär oss saker i livet och kanske det vi lär oss mest av är när det går snett och livet går i kras. Och det är ju också alldeles sant att om vi möter varandra i vårt sorg och smärta, så blir det mötet djupare än det annars skulle vara. Men……det är inte alldeles självklart att vi lär oss nåt eller hur. Man kan också drabbas så hårt att man inte kan, orkar eller vill resa sig igen.

Smärtan, ångesten och döden är ju så klart inget självändamål. Ingenting vi letar eftre för att vi skall bli bättre människor. Snarare är det väl så att det så att det ingår i livet. Även om vi vill undvika livets smärtor och ångestar och dödar, så går det inte. Lycka och frid och värme, och smärta och ångest och död är livets beståndsdelar. För dig och mig och varje människa på jorden. Och för Jesus. Också där liknar vi honom.

Men det finns ingen naturlag som säger att han var tvungen att bli avrättad. Ingen plan som man var tvungen att följa Maktens människor kunde ju ändrat sig. De kunde plötsligt se verkligheten som den var och låtit honom gå iväg från döden till att berika livet på ett annat sätt än det som det blev nu. Det finns ju alltid ett val. Och varje människa har möjlighet att välja. Det är ju också det en del av livet. Och det gäller ju också för maktens människor. Också de har ju möjlighet att ändra sig, eller som det heter med det underbara danska orden ombestämma sig. Men de som bär makt har svårt att förändra. De som har makt på jorden har så svårt att se nån annan verklighet än sin egen. Det gäller ju inte bara översteprästerna och fariseerna och medlöparna i Jerusalem för 2000 år sedan. Det gäller ju också de som har makt idag.

Om Putin och hans generaler kunde förstå vad de gör mot barn och kvinnor och män i Ukraina, så…. Om Putin och hans generaler kunde se att de som de gör det hindrar liv för barn och kvinnor och män i Ryssland så…… Kanske skulle de ändra sig eller också är det så att de inte bryr sig. Inte bryr sig om något annat än sin egen makt och sin egen rikedom och sin egen position. Och det gäller kanske inte bara människor med makt i Ryssland?

Jag tror att vi människor behöver man en slags utsiktspunkt för att kunna fatta riktiga val. Nån slags plattform utifrån vi kan orientera oss och fatta beslut. Jag tänker att Jesus hade en sådan och att hans liv ger oss en sådan plattform. Och att den plattformen blir extra tydlig i det som händer i påskens historier.

På ett sätt är Plattformen ju alldeles självklar. Jag tänker att Jesus alltid har ett slags underifrånperspektiv. Att hans med sitt liv och sin gärning visar att vår omsorg och vårt ansvar alltid är mot de som är illa medfarna, de som är i utanförskap, de som drabbats av livets elände. Och det som vi gör och det som vi säger alltid måste ha underifrånperspektivet som utgångspunkt. Också när det gäller att bryta mönster och traditioner för att verka i livets tjänst. För att vi därifrån kan orientera oss och fatta kloka beslut som ger långsiktigt värde, inte snabba belöningar.

Men jag tänker att den plattformen också ger livsmod och livskraft när det gäller våra egna privata och personliga liv. Vi längtar ju ständigt efter liv och mer liv. Vi längtar efter kärlek och att var tillsammans. Och vi drabbas ständigt av att livet går i kras, på det ena eller andra sättet och vi kämpar med hela vår kraft att bevara livet. Bevara vår position. Bevara våra liv.

Jesus bevarar livet genom att inte krampaktigt hålla fast det.

Jesus bevarar kärleken genom att låta den gå förlorad.

Jesus bevarar sin makt genom att ge upp den.

Kan det också vara vår livsväg. Är det kanske det som är hemligheten? Att vägen till liv, kärlek och makt är att ge upp allt, för att våga vinna det. Att vägen till livet går genom alla våra dödart dödar. Och att vi, när vi ger upp allt, inte längre är fångade i den ensamhet som krymper oss, utan att vi i vår död, i vår uppgivenhet, i vår ångest, ch i vårt avstående finner den närvaro som bär oss och fyller oss med liv. Inte med det samma. Det går inte så fort, för det finns aldrig nån Quick-fix i livet som varar. Men efter det som känns som en evighetslång långfredag. Då när solens första trevande strålar börjar lysa på vår påskdags, värms våra kroppar långsamt upp igen till nytt liv, till ny kraft, till ny kärlek

Tillsammans med Jesus går vi in i smärtan och döden och tillsammans med Jesus går vi mot uppståndelse och liv.

I Jesu namn

Amen”

Vet inte riktigt om det är sant, men det känns som om förkunnelsen behöver en ytterligare dimension nu när den sänds ut på nätet till människor som jag inte känner och inte vet något om. För många som jag möter ansikte mot ansikte i kyrkan har jag ändå lite kunskap om, om än fragmentarisk.

Kanske är det så att mina predikningar är mer allmänna ? eller kanske mer universella, eller helt enkelt sämre. Vad vet jag. Livet är ju att på Kierkegaards vis slänga sig ut från 1000 famnar och känna att det……. ja det må bära eller brista. Här kommer min predikan från 3 söndagen i fastan ifrån Erska kyrka. Man kan också se den på Bjärke församlings hemsida. www.svenskakyrkan.se/bjarkeforsamling

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Kampen mot ondskan är rubriken idag. Ibland funderar jag lite kring hur texterna för söndagar hör samman med deras rubrik? Idag är en sådan dag. Ja kanske den GT-liga texten ändå är begriplig i sammanhanget. Och när jag läser den förvånansvärt aktuell. Rätten som trängs tillbaka, ärligheten som försvinner. Det som är sant får ingen plats. Det låter ju som en beskrivning av vår tid, med dess fake news och beskrivningar av verkligheter som bara finns i makthavares och andras hjärnor. Inte i verkligheten, Och man längtar efter någon som kunde komma och säga vad som är sant, någon som man kan lita på och som säger det som är rätt och riktigt.

Men det har vi ju lärt oss att sanning är ett begrepp som allra först måste ha en plattform, en utgångspunkt, en upplevelse om vad som är viktigast i världen, för att ha någon form av relevans. Är det mitt välmående som är viktigast, eller möjligen min makt, eller kanske mycket pengar, så ser vi bara det som har med det att göra. Och om det som Jesus säger om livsmål och livsinnehåll blir vår utgångspunkt, ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem, så hittar vi andra sanningar.

Episteltexten handlar förstås också om kamp. Om att vi skall kämpa mot makter och ordningar som hotar oss och andra. Och att vi i den kampen skall, nära Gud, använda oss av alla de resurser som verkligheten ger. Lite som riddare, men med andra vapen än metallsvärd och stridsvagnar och missiler.

Jo så jag kan förstå att den texten också finns med idag.

Men evangeliet????

Om kvinnan med blödningar som orienterar sig fram genom folkhopen för att röra vid Jesus, och sedan när hon gjort det oförmärkt försöker smyga sig iväg därifrån, när undret skett i hennes kropp. Hur hör det samman med kampen mot ondskan.

Kan det vara så att hon är ond och gjort så mycket ont att hon nu i tolv år har burit straffet för sin ondska i sin kropp, så när hon nu rör vid Jesus mantel, så blir hon benådad. Vi har ju haft den synen. Eller hur. Att sjukdom och elände ’är straff för ett liv som inte levt på riktigt. Vi har den med oss nästan automatiskjt i våra liv. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Men den tanken har väl mera gynnat den som vill ha makt, än den enskilda människan och är ju i grunden helt obiblisk. Eller, låt mig säga så här. I Bibelns tankevärld lever hela mänskligheten efter syndafallet och får bära konsekvenserna av det, men inte på ett individuellt sätt. Och det verkar inte heller som om Jesus menar så.

Men var ligger då kampen mot ondskan. Kan det vara en kamp mot lärjungarna, som alls inte ville ta reda på vem det var som rört vid Jesus utan menade att det var omöjligt att ta reda på. Och så vägrade de utföra den önskan som kom från Jesus. Är det en slags kamp mot ondskan?

Eller ligger kampen kanske på ett annat plan.

Låt oss se nu. Kvinnan var ju rädd för att det skulle komma fram att hon rört vid Jesus. Och hon hade lidit av blödningar i 12 år och ruinerat sig på alla försök till att bli frisk. Alltså hade hon i 12 år varit tvungen att smyga runt i sin värld för att inte av misstag röra någon. För hon var oren, liksom varje kvinna en tid i månaden, men för henne i 12 år.

En kvinna var oren under sju dagars under menstruationen. Allt hon satt eller låg på blev orent, så även den som rörde vid henne (3 Mos 15:19-23).

Så under 12 års tid hade kvinnan varit tvungen att smyga sig undan, avstå från beröring, se upp vad hon satte sig på. Vara utstött från gemenskapen. Alltså smög hon fram till Jesus under stort hot och mycken rädsla, i sin längtan efter att bli frisk.

Och var gör Jesus? Jo han lyfter henne ur anonymiteten. Han ger den skygga kvinnan tillbaka sin identitet och sitt namn. Hon är inte längre bara ”oren” utan har en identitet. Ett ansikte. Är det kanske det som i grunden är kampen mot ondskan. Att inte längre människor vara ett ting, en sak. Utan att ge alla en identitet och det namn som är deras. Vi är inte, som Paulus skriver så elegant i Galaterbrevet Män och kvinnor, judar och greker. Och vi skulle kunna göra listan ännu längre eller hur, invandrare, svenskar, socialfall, idioter, sverigedemokrater, socialdemokrater eller vad vi nu föredrar att packa in de människor i som vi inte tycker om, inte vill acceptera, inte ha med i vår gemenskap. Jesus bryter det mönstret. Inte så att han föringar det som hon bär med sig. Ja hon har blödningar. Ja hon är en kvinna. Men hon har identitet och hon har värde och det som de sociala konventionerna tvingat in henne i är inte för liv utan mot liv. Lyfter inte upp, utan sänker. Befriar inte, utan stänger in.-

Här är inte längre jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri, skriver Paulus i Galterbrevet, ur en djup konfliktfylld reflektion, som troligen går emot allt som han lärt sig och allt som han bär med sig i sin tradition. Men som han upptäckt är det evangelium som han känt igen i Jesus från Nasaret och som han vill ägna sitt liv åt.

När kvinnan så småningom kommer fram till Jesus. Rädd och osäker, vem vet hur många gånger hon inte närmat sig någon innan och blivit bortkörd och utskälld, så säker han till henne. Gå min dotter, din tro har hjälp dig. Du är botad från det onda. Och jag tänker att det onda inte bara är hennes blödning, utan också hennes utanförskap.

Det är inte alltid enkelt att bota vårs sjukdomar, och en del av dem måste vi bära till dess vi lämnat detta livet.

Men…… i Jesu namn …….skulle vi inte kunna bota allt utanförskap?

Sånggudstjänst för Ukraina

I söndags kväll var det sånggudstjänst för Ukraina i St Mellby kyrka. Välbesökt och en god kollekt som via ACT Svenska kyrkan går till Ukraina-Detta var min betraktelse utifrån Jesaja 2.

Den dag skall komma då berget med Herrens tempel

 står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna.

 Alla folk skall strömma dit,folkslag i mängd skall komma,

 och de skall säga: »Låt oss gå upp till Herrens berg,

 till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar,

 hans stigar vill vi följa.« Ty från Sion skall lag förkunnas,

 från Jerusalem Herrens ord. Han skall döma mellan folken,

 skipa rätt bland alla folkslag. De skall smida om sina svärd till plogbillar

 och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra

 och aldrig mer övas för krig.

Jesaja 2:2-4

Betraktelse.

Vi tänkte att den dagen inte var så långt borta. Den dagen som Jesaja såg i en dröm, vision, för så länge sedan. Samma dröm som vi haft under så lång tid och som vi på nåt sätt ändå såg började realiseras.

Vi började samverka mer och mer över världen. Vi hjälptes ändå åt med pandemin. Vi tänkte att vi började förstå att världen, trots våra olikheter och konstigheter hängde samman och vi med den. Vi började förstå att allt det vi gör på en plats påverkar en annan plats som kan vara tusentals km bort och vi började inse att vi måste hjälpas åt för att vårt klot i den tomma världsrymden fortfarande kan vara en plats för människor att födas, leva, älska, och dö på. Vi började se självständiga länder växa fram med demokrati och rätt för individen att gestalta sitt liv på det sätt som hens hjärta sa. Inte överallt och inte alltid så säkert, men ändå.

Kl. 0400 (rysk tid) den 24/2 2022 krossade den folkvalde presidenten Vladimir Putin den drömmen. Ryska stridsvagnar och soldater och flygvapen går över gränserna till sitt broderland Ukraina. Det som var en fredlig utveckling mot demokrati och folkrätt invaderas av en grannes här och människor dör, barn bombas, människor fryser i ångest i skyddsrum, kärnkraftverk intas…..människors frihet och självständighet hotas och det fria ordet låses in fängslas.

Och plötsligt är världen annorlunda. Drömmen står kvar: Svärd skall smidas om till plogbillar. Längtan lever fortfarande: Spjut skall förvandlas till vingårdsknivar. Visionen står kvar om en värld där hoten är så små att vi inte längre behöver öva för krig.

Men verkligheten slår sina kalla fingrar kring våra hjärtan. Och vår längtan kommer längre och längre bort från vår verklighet.

Det finns mycket vi kan göra. Ge av det som är vårt till de som blivit berövade det lilla de hade. Be för att kriget tar slut och att de som har makten kommer till besinning och klarhet.

Men kanske också om vi nu tycker att demokrati är viktigt i denna sköra tid. Välja våra folkvalda bland de som inte bara kämpar för egen makt och vinning. Inte bland de som till varje pris vill göra det egna landet stort igen, om det nu någonsin varit det. Inte bland dem som vill begränsa livsutrymmet för den lilla människan. Utan försöka hitta dem som vill kämpa för varje människas lika rätt. Kämpa för att den som är berövad skall bli berikad, kämpa för att varje människa hur hen än ser ut och var än hen kommer ifrån skall ges makt och möjlighet att gestalta sitt liv till det gemensammas bästa där varje varelse på vårt klot ges möjlighet till liv och liv i överflöd. Kanske inte materiellt,. Den tiden är nog förbi. Men i överflöd av kärlek, gemenskap och frihet.

Amen

Predikan i Erska kyrka denna dag, 1 i Fastan. om ni vill se mässan så finns den på Bjärke församlings hemsida www.svenskakyrkan.se/bjarkeforsamling.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Prövningens stund står det som rubrik för den här söndagen. Prövningens stund. När är den?

Ja den är ju nu. Eller hur? Bara nu. Och den bär med sig många olika dimensioner. Globalt och regionalt och privat. Globalt så prövas vi ju i varje val som vi gör som har någon form av miljöpåverkan, för det som vi gör nu här, vet vi ju har påverkan längre bort än vi kan tänka oss.

Regionalt prövas ju Europa just nu. Krig i Ukraina för att en mäktig potentat vill ha mera makt och makt i överflöd. Hur han handlar och hur vi gör, bestämmer vår och våra barn och barnbarns framtid.

Och privat prövas vi. Men det är nästan bara vi själva som vet vilka utmaningar vi står inför och vilka möjliga och omöjliga val vi har att bestämma oss för.

I texten från det gamla testamentet som vi hörde prövas Kain. Jag har lärt mig någon gång att röken från Abels brännoffer steg rakt upp mot himmelen medan Kains rök sveptes bort. Och denna lilla nästan slumpmässiga vindens rörelse avgör hur deras relation blir. Så Kain slår ihjäl sin bror av avundsjuka och ställer så småningom frågan: Skall jag ta vara på min bror?

I evangelietexten idag så prövas…….

Ja, vem är det som pröva.  Kanske är det möjligen mest Petrus. Han tillhör det inre gänget och har varit den som allra först uttalade att han trodde att Jesus var Messias, den befriare hela folket väntade på. Och nu är han med i den trojka (Petrus Jakob och Johannes) som står Jesus närmast och som får man förmoda, är de som han anförtror sig åt och delar med sig mest åt. Och nu när spänningen tätnar och Jesus måste besluta sig för en handlingsväg som inte är så bekväm eller trevlig utan tvärtom leder mot tortyr och död, så blir Petrus en av dem som påstår att allt är väl och att allt kommer att bli bra och att inget av det som Jesus fruktar och har ångest för kommer att inträffa.

Men visst är det så att Jesus också prövas. Det finns ju alltid en valmöjlighet. Skall han fortsätta att stå för det som är sant och rätt. Eller kommer han att vika undan. Hans kusin Johannes döparen fick sitt liv avslutat av en tyrann för att han sa det som var sant och rätt och stod upp mot dem som använde sin makt till att berika sig själva och bevara sin position. Det vet han. Och nu är han i samma läge. Göra avbön, eller fortsätta sin väg.

Och svaret för honom är självklart. Om han skall bevara sin själ, sitt liv, så måste han gå den väg som genom ångest smärta och död, bär till livet.

Min mor, som nu är död sedan många år, brukade säga och jag tror att hon fått det från sin mor och kanske går det ännu längre bak i historien för husfridslängtande kvinnor. Hon sa: ”Tyst min mun så får du socker”. Egentligen vet jag inte vad hon menade. Men jag tolkar det så att ordspråket tänkte att man skulle vara tyst och undvika konflikter, så blir det sött och fint efter. Och man undviker smärtan och vreden. Men samtidigt är det väl också så att man med den livsinställningen gradvis dödar sin person, sin längtan, sina drömmar och sitt livsmod om man ständigt viker undan och går en annan väg än den som hjärtat talar. Även om det kan tyckas enklast i stunden.

Jesus går rakt mot utmaningen från de äldste och de skriftlärda och fariséerna. De som vill behålla sin makt och sin position. Den som nu är hotad av honom som stod på de minstas sida,

Ger de oss någon tanke på hur vi löser våra prövningar. De där som kommer till oss utan att vi vill eller orsakat dem. De där som bara händer, kanske som när en vindpust hindrar Abels offerrök att nå himlen.

För mig är det nog ändå så att jag i berättelsen om hur Jesus behandlar Petrus utmaning hittar ett slags mönster som ger nån form av riktning och vägledning. För jag tror att min mor hade fel och att socker inte är den färdkost jag behöver i livet.

Globalt så ger den mig mod och kraft att göra det jag kan för att inte släppa ut mer miljöförstörande saker än jag måste. Även om mitt bidrag är ytterst litet och ibland obekvämt och jobbigt. Så gör jag vad jag kan och har kunskap om.

Regionalt, och då tänker jag just nu på Putins invasion av Ukraina. Också det en händelse som jag inte orsakat och inte har nån kontroll över, men som bara drabbar. Jag skänker pengar till Ukraina, men jag vill också knäppa ihop mina händer och be för alla de som är drabbade av kriget. De som dödas och lemlästas av bomber och missiler. De som slits sönder av kulor från automatvapen. De som huttrar i utkylda skyddsrum och saknar mat och vatten och de som är rädda för att deras familjer skall utplånas. Men jag vill också be för de soldater som lurats av sin ledare att mörda sina grannar, och det stora ryska folk som nu, oskyldiga, också är ett krigets offer.

Och privat. För också där drabbas vi av prövningar som vi oftast inte orsakat utan som bara kommer hur de nu än ser ut. Sorg och smärta drabbar oss, det bara är så. Och då tänker jag att Jesus livsväg hjälper mig att gå igenom, inte vika undan eller vända tillbaka, utan gå igenom till det nya liv som öppnar sig på nåt sätt. Och jag tänker att jag inte är ensam på den vandringen utan att Gud går med mig. Kanske inte för att göra det enklare, för det är sällan enkelt, men för att låta mig bevara mitt hopp och in framtidstro. För livet är alltid starkare än alla dödar.  

Och Kains fråga, kommer ni ihåg? Den är fortfarande dagsaktuell: Skall jag ta vara på min bror och min syster?

Och det svaret är alldeles ju alldeles självklart.

Eller hur?

Amen