Rolfs blogg

Mässa i Lena kyrka denna dag. Som har blivit så fin med samlingsal och pentry vin ingången. Katia Guterstam spelade och Evy Helgesson kyrkvärd och Marianne Svensson var vaktmästare. Allt funkade alldeles utmärkt utom prästens sång (lite svårt med alla olika mässmusiker).

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är lite spännande och intressant att det finns två så olika, men ändå tydliga bilder om jordens och tillvarons sista dagar. Amos som målar en dyster bild av isolering och smärta och Filipperbrevets författare som ger en mer glorifierad framtidsbild, i varje fall för oss som vill vara kristna. Själv tänker jag väl att det, med tanke på tidens tecken verkar som om Jesus, när han beskriver den yttersta tiden för sina vänner, beskriver just den tid som jag och du och alla andra människor lever i just nu. Och då händer det ibland att det känns i hjärtat och jag oroar mig för mina barn och barnbarn. Men sen tänker jag att det är ju så människor har tänkt i alla tider, och att man alltid, i varje tid har hittat tecken på att just nu, är Kristi återkomst och världens undergång nära. Och så tänker jag att det kanske mer är så att jag ser det just nu, för att jag blivit gammal och det mesta av min framtid ligger bakom mig. Så när jag ser tecken på jordens undergång så är det kanske mer insikten om mitt eget slut, som ligger närmast. Vi tolkar ju alltid livet och tillvaron från den plattform där just vi befinner oss.

Men kanske borde man fundera kring det som Jesus säger till fariséerna på ett annorlunda sätt. För egentligen så frågar de kanske inte om tiden. Kanske frågar de mer om när lyckan kommer? När kommer befrielsen? När kommer den där stunden då vi kan få leva det liv som vi drömmer om i våra hjärtan? För de levde ju i en olycklig tid. Landet var ockuperat av främmande makt. De hade egna styrelsemän som ansträngde sig till det yttersta för att hålla sig väl med den främmande makten, kanske inte så mycket av omsorg om folket, nog mer för att de var rädda om sin egen makt och position. Och de som har makten gör mycket för att få behålla sina privilegier och sin ställning.

Vad säger han då? Jag vet inte riktigt, men på något sätt så känns det som om han talar mitt in i vår verklighet. För vi lever ju i en kultur där vi letar efter det som gör livet värt att leva. Söker de där sakerna, människorna, aktiviteterna som skall göra oss lyckliga och som vi tänker skall kunna fylla ut det vakuum som invaderat vårt inre. Och i vår längtan och vår brist så rusar vi hit och dit och fram och tillbaka för att prova och undersöka om den/det där borta kan bota vår brist och uppfylla vår längtan.

Jesus ger ju ett annat besked. Guds rike är inom er. Nu kunde det juj vara så att Gudsrikets inre närvaro bara gäller fariséerna….men jag tror egentligen inte. Jag tänker att det är en utsaga som gäller varje människa: Varje människa på denna sköra jord är skapad till Guds avbild och likhet och bär på det sättet Guds rike inom sig. Det gäller ju dig och mig också och alla de andra.

Om vi skall ta Jesu ord om att Guds rike är inom oss och resten av mänskligheten på allvar , så får det ju konsekvenser. Det första och mest självklara och svåra är ju att vi måste behandla vår nästa med värdighet förståelse och kärlek.

Men i grunden så har det kanske större betydelse för oss själva. För det betyder ju att vi ständigt är nära Guds rike och att våra liv är ständigt i Guds närhet. Och när vi letar efter det som kan fylla tomheten i oss, så har vi inte långt att gå. Kanske behöver vi stunder om dagen då vi behöver sila bort allt det där som susar och ropar och skriker inom och runt omkring oss för att hitta den där tystnaden i våra kroppar. Den där outsägbara som får vår inre tystnad, när vi kommer till den, att rinna in och fylla vår tomhet. Och det är en övnings sak. Som allt i livet så behöver man öva många gånger och bli besviken många gånger innan vi kommer fram. Och när vi kommer fram så bevarar vi den någonstans i vår hemliga livsskattkista, där vi bevarar de där minnena som berikar oss och som vi behöver ha kvar. För Guds rikes närvaro är inte en erövring, utan en gåva. En nåd som ges oss ibland, om vi söker på den väg där den låter sig sökas. Inte där eller där eller där borta, utan här!

Fast nu tycker ni kanske att jag inte riktigt tar söndagen före domsöndagen på allvar. För bilden är ju att det ju tänkt att livet tar slut, i varje fall i den judiska tanken. En början och ett slut. Det hade varit enklare om vi tänkt som grekerna som tänkte sig att livet och tillvaron i stället var en cirkel. Bra. Sen blir det  sämre och så blir det sämst och sen blir det bra igen och så fortsätter det så. Men vi vet ju att i vår erfarenhet så har det mesta en början och ett slut. Jag tänker att Jesus också tänker så, men att han säger till sina vänner att det inte är nåt de skall bekymra sig för. Livet håller på som vanligt…..och sen tar det slut Ingen av oss vet och ingen skall veta. Är det kanske därför som vi skall leva och verka som om varje dag vår sista. Göra det där som vi längtar efter, förverkliga den där drömmen som vi bär inom oss. Vara den medmänniska som vi vet att vi är och vill vara innerst inne. För det kan vi. Duj och juag och de andra.

Guds rike är inom oss..

Såg just hur MFF vann allsvenskan efter en tveksamt dömd straff. Och med ett timslångt uppehåll eftersom publiken inte riktigt sköter sig (Hur får man egentligen in bengaler och raketer på en fotbollsstadion när det är väskförbud?). Men… eftersom Elfsborg inte lyckades knyta ihop säcken mot Degerfors, så kanske det var en slags rättvisa ändå?

Och så hade jag mässa i Algutstorp om Förlåtelse utan gräns, då försökte jag säga detta

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är en spännande rubrik idag. Eller hur. Förlåtelse utan gräns. Och väldigt aktuellt. Nu vet jag ju inte om Jesus menade att denna princip om att förlåta….så att man själv blir förlåten…..(det är ju det som är grejen, eller hur) bara är en princip som gäller mellan individer. Vi som möts ansikte mot ansikte, eller om det gäller också mellan folk och länder. Jag tänker att det nog är tänkt att vara en mer universell princip, som gäller hur vi sköter våra relationer, inom oss, mellan varandra och de andra och mellan grupper av folk.

För att förlåta någon krävs det ju egentligen att någon är skyldig. Det är ju först när någon gjort något fel emot oss som vi behöver förlåta. Konstigt nog har det där med skuld under vårt 19- och 2000-tal mer blivit till en kollektiv tanke än en individuell. Och vi har ju väldigt många exempel på det. Två svenska män, iklädda blågula kläder skjuts ihjäl i Belgien, för att någon i Sverige bränt en Koran. Judiska trosbekännare i vårt land blir trakasserade för att Israel bombar och skjuter ihjäl människor i Gazaremsan. Muslimer i vårt land blir hotade för att Hamas mördat oskyldiga barn kvinnor och män i Israel. Palestinska fredliga invånare får plikta med sina liv för att Hamas-terrorister brutalt mördat och våldtagit och kidnappat tonåringar som varit på musikfestival och barn, mödrar och fäder som försöker få ihop livet. Mödrar och fäder och tonåringar i Israel blir brutalt slaktade för att Israel finns och deras politiker tillåtit bosättningar utöver de gränser som bestämts. Och i vårt land vill man införa zoner och utvisningsregler för att man i sin släkt eller familj har någon som misstänks vara gängkriminell. Inte bär väl Miriam, som sliter i hemtjänsten och invandrat från Iran skulden för gängskjutningarna.

De som är oskyldiga och utan skuld drabbas hårdast. Och de som vill ha makten och behålla den, tjänar allra mest på oförsonligheten mellan folk och länder. Har som allra mest att vinna på att vi är rädda för varandra och de andra.

Skulle Jesus gjort så? Han som kommer från den Gud som i alla möten först säger: Var inte rädd. Gjorde Guds Son på det sättet att han separerade folk från varandra och la skulden på enskilda människor, för vad deras ledare gjort? Han som hjälpte både ockupationsmaktens företrädare och grannfolket som ingen ville umgås med?

Men vad gör vi då när vi står vid vårt hus som just exploderat av en bomb?

Vad skall vi göra när vi står med vårt mördade barn i våra armar?

För det är klart att känslorna ropar på nån slags hämnd, eller om vi vill beskriva det så, skriker efter nån sorts rättvisa. Det som vi drabbats av borde väl i rimlighetens namn också drabba dem som utförde dådet.. Så talar ju hjärtat. Och det är klart att det är en adekvat känsla och ett begripligt svar på det en människa kan utsättas för av smärta och elände och ångest.. Men vi är ju inte bara känslor. Vi är också en hjärna, som kan bevara tankar och ideal också i en svår och ond stund. Som kan försöka bevara den bild av verkligheten som också är levande, trots att mycket raserats.

Nelson Mandela beskrev det så här när han stod inför högsta domstolen i Pretoria 1964 och väntade på att få sitt långa fängelsestraff bekräftat; Under min livstid har jag hängett mig åt denna kamp för det afrikanska folket. Jag har kämpat emot vit dominans, och jag har kämpat mot svart dominans. Jag har hållit fast vid idealet om ett demokratiskt och fritt samhälle i vilket alla kan leva tillsammans i harmoni och med samma möjligheter. Det är ett ideal som jag hoppas att leva för och uppnå. Men om det skulle krävas så är det ett ideal för vilket jag är beredd att dö.”

Finns det nån formel för försoning i våra liv? Så att vi människor kan  slita ut rädslan ur våra hjärtan och hatet från våra hjärnor. Finns det nån slags sann tanke som kan bära oss så att vi slutar att svälja de lögner som vi själva och andra manipulerar oss med och istället för att förstöra liv, våra egna och andras, försöker förstora liv, de andras och våra egna.

Jag vet inte. Jag är lite missmodig när det gäller den stora världen. Jag har också lite mindre hopp, när det gäller mitt eget land just nu. Men det kan ju förändras Det skulle kunna bli bättre. Men just nu så verkar det somom makt är en större längtan för många människor än sanning. Också hos de många som egentligen är maktlösa.

Men om det nu inte går förändra världen, eller i varje fall är svårt, så finns det ju ändå en människa som man kan förändra. Om man n u vill och vågar och tycker det kan vara värt det.

Och jag vet att det också finns också en människa som med sina ord och sina handlingar visat att det ändå är möjligt att vara en riktig människa här på jorden. Det är möjligt att leva trogen sin historia och sin tradition och ändå vara kärleksfull och inkluderande mot de som har en annan. Tradition och en annan historia. De som tänker annorlunda har ju inte alltid fel. Jo, jag vet att det finns nån slags gräns där, men kränkthet och rop på vedergällning behöver väl inte vara den första responsen? Fölr jag tror att det är möjligt att leva fredligt och mänskligt, trots att det finns fientlighet runt omkring. Det är så klart Inte utan smärta och inte utan lidande, kanske inte heller utan död. Vilket liv är i grunden det. Kanske är det ändå sant det som Jonathan säger i Bröderna Lejonhjärta: ”Det är bättre att dö med ett lejonhjärta än leva med ett hjärta av sten”

Och det är ju också det som är ett genomgående tema i Bibelns böcker. Jag tänker att det också är det budskap som Jesus kommer med, i ord och handling. Gud kommer med fred. Och vår uppgift är att  hålla fred med varandra och de andra.

Och, om det nu också är en realtiet det som Jesus vill att vi skall be i bönen som han gav oss. ”Förlåt oss våra skulder, på samma sätt som vi förlåter dem som står i skuld till oss.”

Vad skall vi då göra med det?

Amen

Fick möjlighet att ha minnesgudstjänsten i Kullings-Skövde kyrka. Kärt återseende av människor och byggnad. Då försökte jag förmedla detta:

Systrar och bröder i Kristus Jesus

I Lukasevangeliet står det att Gud inte är en gud för döda, utan för levande. Ty för honom är alla levande. Luk 20:38.

Så kan det ju vara. Men så känns det inte för mig. Jo visst är det så att de som jag varit beroende av och de som jag älskat och som nu inte längre finns här, visst händer det att jag minns dem och att de på så sätt är närvarande i mitt liv. Och det finns många gånger när jag tänker… Det här måste jag ringa och berätta…. men det går ju inte. Eller…. det här skulle …… tycka om. Men verkligheten är ju inte som jag skulle vilja. Inte på det sätt jag längtar.

Jo jag vet. Döden är på sätt och vis neutral. Alldeles förfärlig och hemsk. Barn dör. Den man älskar och trodde man hade en framtid med, finns inte mer. All tid man trodda man hade att reda ut saker, tog plötsligt, alldeles för tidigt slut.

Men döden kan vara så mycket mer. Ibland är döden också en lättnad, som befriar den man älskar och bekymrar sig om, från hemska plågor och förtärande sjukdom. Visst är det ibland så, och kanske egentligen ganska många gånger. Men det hindrar ju inte att sorgens tårar droppar fram ur våra ögon och övergivenhetens kyla kramar våra hjärtan.

“För Gud är alla levande” – kan det vara en mening att finna tröst och mod i? Skulle det kunna betyda att en människas liv är så viktigt och så dyrbart skört, att det är bevarat i Guds händer tom när vi dör. Så att de vi saknar nu är bevarade i…..ja hur skall man egentligen kunna beskriva det. Kanske också de som vi är tacksamma för att de inte finns mer, (för så är också verkligheten ibland) får nu möjlighet att återvinna sin mänsklighet, på nåt sätt.

Och kanske du och jag kunde finna livsmod och livskärlek i det att våra liv inte alls är beroende av hur vi klarar oss, eller hur duktiga vi är på det ena ellar andra konstiga sättet. Utan också våra liv vilar ytterst i den Guds händer som älskar oss in i döden. Så därför var inte rädd. Amen

Idag mässa i Algutstorp kyrka. Det kunde nog vara bra om man läste texterna först? finns en länk här Evangelieboken | Tjugonde söndagen efter trefaldighet

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Att leva tillsammans har man bestämt att den här söndagen heter. Att leva tillsammans. Om man ser ut över världen idag, så är det kanske inte så enkelt. Och förresten, vi behöver kanske inte gå så långt som ut över världen eller till vårt eget land heller för den delen. Kanske räcker det att gå till oss själva och vårt eget sammanhang för att se och förstå att det inte alltid är så enkelt att leva tillsammans.

Vet inte om det är någon tröst egentligen. Men när jag läser om hur människor i Bibelns värld levde så verkar det inte som som det var så enkelt då heller. Som nu när Jesus kommer tillbaka till Nasaret, den lilla staden som ligger så vackert uppe i bergen i Galileen  ,så tänker de som lyssnar på honom i synagogan där att det är mycket konstigt att han predikar och har sig. De har ju sett honom växa upp och känner hans mor och far och syskon…. Han kan väl inte komma med något vettigt. Och så lyssnar de inte på det han säger, utan på det som de tror att han är. Men det är svårt att lyssna. Är det därför det är så svårt att möta sina ovänner och konfliktmänniskor. För vi har redan en uppfattning om vad de gör och säger och det talar högre än orden som kommer från deras mun. Tänk nu om Israeler och palestinier kunde mötas och samtala på riktigt. Prata om det som är väsentligt och mänskligt. Kunde de mötas då? Eller skulle den långa traderade historien om konflikterna i mellanöstern hindra dem från att mötas. Jag misstänker att det nog kan vara så, men hoppas att det ville vara annorlunda.

Men varför skulle världens ledare vara bättre på detta än vi andra. Vi funkar ju för det mesta på samma sätt. Vi vet vad de som vi möter är för personer redan innan de sagt något. På nåt sätt är det också något som alla kristna råkar ut för och jag som präst ju också möter. Människor vet redan vad jag tycker och tänker innan jag tänkt eller tyckt något. Vilket på sätt och vis är spännande, men inte något som underlättar ett möte. Och mötas måste vi väl, om vi skall kunna leva tillsammans.

Hur gör vi då när vi möts? Mest av allt brukar vi ju vilja visa upp det som vi är duktiga på. Och det är bra och fint att vi är duktiga på så mycket. Men blir det inte s¨dana möten alltför ofta mer maktspråk än kärleksspråk. När Paulus skriver till sin vän Timotheus så skriver han inte att han bara minns sin väns styrkor och goda sidor, utan han minns vännens tårar. Jag vet inte.. men jag tänker att deras djupaste möte kanske inte skedde när de presenterade sina framgångar för varandra, utan mera när de möttes i sina sorger och misslyckanden.  

Kanske förstår vi också Gud bättre när vi möter Gud på Via Dolorosa, smärtans väg.

Tillsammans borde ju inte vara så svårt. Du skall älska din nästa (och nästa betyder ju bara den som du möter) som dig själv….eller som jag skulle föredra att översätta. Du skall älska din nästa som är som du är.

Det finns många ord för kärlek och det finns så klart många olika sätt att älska på. Många av dem har med makt och önskan om förändring att göra. Särskilt kanske förändring hos den andre. Vad är då äkta kärlek kan man undra.

Tobits bok, som är dagens GT-läsning är ju spännande. En av de där berättelserna som inte riktigt tillhör vår Bibel, men som Luther för länge sedan tänkte var ”god och nyttig läsning”. Tobit skickar iväg sin son Tobias för att hämta tio silverpenningar, som han har deponerat i ett land längre bort. Det händer en mängd saker men så småningom gifter han sig där borta i det främmande landet  och när han vill resa därifrån tillbaka till sin far så vill hans svärföräldrar inte att han skall gå iväg, utan erbjuder sig att skicka folk och berätta för hans far vad som har hänt. Men han vill inte stanna kvar. Han vill resa tillbaka till sin far och berätta själv, och så låter de honom resa tillbaka. De släpper iväg honom till att följa det han vill. Och utrustar honom och hans hustru för resan. Och kanske t.o.m. med lite utöver det allra nödvändigaste.

Är det kanske det som verklig kärlek egentligen är. Att låta den man älskar och håller mest av i sitt hjärta. Den som man skulle vilja spendera all tid med….få utrymme och plats att följa det hen vill. Kärlek är ju inte ägande, utan längtan efter att den man älskar skall bli den hen egentligen är innerst inne. Som Björn Afzelius sjunger i en av sina många sånger: ”Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt, vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.”

Är det kanske så Gud älskar oss? Ger oss utrymme och möjligheter att finna det där i livet som är viktigt och riktigt. Ger oss plats att söka efter att mer och mer bli lika oss själva. Den vi är skapade till. Möjlighet att försöka realisera vår längtan och vårt hopp. Med risk att vi också går fel. Jag tänker att vi ju är skapade till godhet. Visserligen slog Kain ihjäl sin bror Abel. Men det tar ju inte bort det faktum att vi, du och jag och svarta och röda och indier och indianer och göteborgare, ja varje människa, är skapad till Guds avbild och likhet. Men det finns så många krafter i tillvaron som bedrar vår längtan och våra behov. Så många som lurar oss att fylla vår tomhet och vår längtan med saker och upplevelser som snarare ökar våra hjärtans tomhet än mättar våra själars brist.

Att ge den vi älskar utrymme att växa hindrar oss inte att ge gränser. När Jesus skäller på fariséer och sadducéer så är det väl just detta han gör. Kanske mest för att de vill uppfylla människornas längtan och tomhet med det som bara ger dem själva makt, inte med det som får människor att växa och gör dem självständiga och autonoma. Tänker att det finns en hel del människor också i egen vår tid som mer vill beröva oss vår trygghet och vår generositet och vår kärlek, än fylla på den. Människor vars makt är beroende av att vi är rädda och att vi förminskar oss själva.

Så jag tänker att Guds budskap till oss idag. I dessa oroliga tider, där vi så lätt blir rädda och oroliga och vill skydda oss själva, Helt enkelt är just detta att vi fortfarande, trots att det är svårt, skall och kan, älska varandra och de andra. Precis på samma sätt som Gud har älskat, älskar och kommer att älska oss……..och de andra, nu och alltid och i evighet.

Amen

Idag fick jag ha meditationsgudstjänst med mycket musik i Främmestad kyrka. LIna var kantor och en kille som heter Anders spelade ventiltrombon och en ung flicka, Amber, sjöng vackert. Vet inte deras efternamn tyvärr. Men det var fint. Och vi hade lite rörelse, med ljuständning och böneskrivning och en plats där man kunde ta en sten och lägga ner sin börda inför Guds ansikte. Jäste dagens evangelium och sedan 3 meditationer utifrån den lame mannens perspektiv, fariséernas och jag. Det som jag sa kommer här. Musiken missar ni, tyvärr.

Mark 2:1-12

Några dagar senare kom han tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: 7”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? 

Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

1 Den lame mannen

Varför ska de bära bort mig. Jag vill inte! Det är så mycket foik. Det funkar bra som det gör. Jag har ju hittat ett sätt att leva nu. Ett liv som passar mig som funkar. Kanske inte optimalt men …Beroende, visst, men det finns så många vänner omkring mig så det går bra. Jag vill inte visa mig så här. Det räcker nu.

Nej inte upp på taket. Det blir för mycket. Tänk om inget alls händer. Det är läskigt. Nedsänkt mitt framför mannen som alla pratar så mycket om. Men jag säger inget. De får sköta det själva.

Va sa han; dina synder är dig förlåtna…. Jaja. Prata går ju. Kan ni ta mig härifrån nu. Jag vill inte mer och jag ville inte detta. Livet funkar bra ändå.

Ta din säng och gå. Hörde jag rätt. Hur skulle det gå till? Men ……..det händer saker i min kropp. Jag känner mina ben och mina fötter. Nästan som det var innan….innan det förskräckliga hände. Men.. det funkar.. jag kan böja benen,,, vifta med tårna. Om jag skulle försöka att resa mig…. Det går…jag kan stå…. Jag kan gå. Jag kan gå från detta själv.

Mitt liv är totalt förändrat…. E de bra? ………Vad skall jag göra nu.

2 Fariseerna

Nu får vi försöka ha lite koll på den där Jesus Har för sig. Men försiktigt han har blivit väldigt populär. Folk lyssnar till honom. Bra att vi är här några stycken så att vi tillsammans kan vittna om vad han gör och säger. Vad händer nu. Folk är ju galna. Skickar ner en lam man genom taket. Vad ska de hitta på sen?

Vad säger han…. Dina synder är dig förlåtna….. är han helt galen. Ingen av oss kan  förlåta synder, det kan ju bara JHWH vars namn vi inte ens känner. Vi protesterar……

Vad händer. Den lame mannen går. Hur gick det till. Han bara går      iväg      med       sin     bår och folket prisar Gud. Vem kan han vara? Vem tror han att han är? Tror ni inte att det är med hjälp av den onde som han gör underverk. Men vi måste vara tysta nu. Han har folket med sig. Och folket fattar ju  som vanligt ingenting. Men vi får hålla honom under uppsikt. Nån dag blir det vår tur…..och då får vi se vem som har den egentliga makten.

3 Jag

Hörde om en man som fick sitt liv helt förändrat. Bara så¨där på ett ögonblick. Jag vet inte. Visst finns det saker som jag skulle vilja ha bort. Visst längtar jag efter något annat……någon annan. Men…..det är svårt att förändras. Mycket jobb….. visst längtar jag ……men …….

Det finns ju hål i min tillvaro som jag fyller med olika saker….många av dem inte spå bra för m ig själv och de i  min närhet. Visst……men vill jag bli av med min längtan. Vill jag egentligen förändras? Vill jag ta bort det som hindrar mig….eller

Ja jag vill. Hjälp mig att våga. Hjälp mig att tro. Hjälp mig att hoppas. Hjälp mig att bli den jag längtar efter och som jag vet jag kan bli. Riv ner i mig de murar jag och andra byggt upp. Förändra mig till att bli den jag egentligen är.

Eller?

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Idag fick jag fira gudstjänst i St Mellby kyrka. Det var länge sedan sist och kändes lite som hemma, fast ändå inte. Min predikan idag finns här nedanför. Bra att läsa Lukas 19:27-40 och kanske Salomos vishet 7:15-22 innan. Bara som tips.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är ju en häftig bild Jesus ger oss. Att om vi människor slutar sjunga glädjesånger, så kommer stenarna att ropa. Med dagens filmteknik skulle det bli en väldigt grafisk film. Plötsligt sjunger stenarna medan  tysta och sorgsna människor, som av makten tvingade att bara se det som är negativt och tråkigt, ser på.  Av de som ”vet hur det skall vara”, intvingade i ett synsätt på livet och tillvaron som mer ger ångest och rädsla än skratt och initiativkraft. Och då tycks Jesus mena att livets lovsång brister ut på en annan, oväntad, överraskande plats.

Men kanske är det så att det inte finns så mycket att jubla åt. Det känns som om vi lever i rädslans tid. En tid där vi som samhälle och individer rustar oss mot olika hot. Beväpnar oss och förbereder oss att stå emot fiender som hotar våra liv och vårt sätt att vara. Och det är ju inte bara Rysslands invasion av Ukraina som brutit ner de ideal som var våra och som styrt vårt samhälle sedan andra världskriget. Där vi tänkte att alliansfrihet var ett sätt att neutralisera maktkampen mellan de då stora maktcentra. Och den internationella rädslan ökar fortfarande. Hamas raketangrepp och beskjutning av Israel och de hårda repressalier som nu kommer. Inbördeskriget i Sudan…. Konflikterna i Kosovo…..

Och rädslan hos oss vanliga svenskar, vilka det nu kunde vara, blir större och större. Gängvåldet sprider sig. Unga människor, barn,  skjuter ihjäl och bombar andra unga människor och stundtals människor som det alls inte var avsikten att mörda.

Och de som är våra folkvalda lägger skulden på de andra .. statsministern på invandrngen och den förra regeringen…. Samma andas barn som när liberalernas Martin Melin uttalar att ” den här regeringen sätter ner foten och säger att det inte är ok att vara kriminell.” Jag kommer inte riktigt ihåg när det var ok att vara kriminell.

Rädslan urholkar själen och får oss att hålla så hårt om de värden vi vill och måste försvara att vi hotar att krama sönder dem. Och tilliten till samhället, till varandra och de andra bryts sönder. När polisen inte vågar berätta för socialtjänsten att de planerar att göras ett tillgrepp där det är barn involverade, när våra institutioner inte längre litar på varandra…. Vem skall vi då lita på?

Är det kanske nu som stenarna börjar sjunga lovsånger?

Eller är det kanske vår tur att börja tala högre om det som är grundvalen i det evangelium som Kristus delade med oss och som apostlarna förde vidare och som vi tagit emot. Det där som handlar om att varje människa är skapad till Guds avbild och likhet. Att det finns ett människovärde som är oersättligt och som ingen eller inget kan ta ifrån oss eller någon annan. Att vi är skapade för att ta hand om varandra och den jord vi fått att förvalta. Att det viktigaste i världen inte är makt eller pengar eller status. Att det finns ett hopp om liv och förändring för dig och mig och alla andra. Ett hopp om liv och liv i överflöd. Och då betyder inte överflöd att vi har saker och pengar och, utan ett överflöd av det våra urholkade själar är så tomma på, kärlek och obegränsad tillhörighet, tillit och generositet..

Är det kanske inte det som naturen visar oss idag och alla dagar. Ett överflöd som bara ges oss, men som vi i vår girighet och vår maktlystnad håller på att förstöra. ”Jag skall ha, det är min rätt”…..men vart tog vi vägen?

Men allt är ju inte mörker och dysterhet. Men det finns ju fortfarande ljuspunkter i tillvaron. De där som vi ibland glömmer bort och inte riktigt vågar se. Människor som trots allt står upp för det som är rätt och som vägrar ge upp inför rädslan. Vi har en del sådana i vår historia och en hel del i vår nutid. Narges Mohammadi är ju en sådan sten som ropar. Fredspristagaren som kämpar mot en ohederlig regim och för demokrati och varje människas rätt och som nu av Iransk domstol dömts till 152 piskrapp och 31 år i fängelse och från sitt fängelse fortsätter sin kamp och sin (lov-)sång

Och i vårt land har vi alla de som vägrar ställa upp på den angiverilag som är på väg där läkare och lärare och andra skall ange till polisen de illegala invandrare som de möter….

Jag var på ett möte i veckan. Där kommunens olika grannsamverkansgrupper möttes. Vår kommunpolis Lotta Jofjord höll i mötet. Det var spännande att träffa alla kommunens grupper. Men där var en man som berättade om hur en av hans grannar för en hel del år sedan blivit misshandlad och han poängterade av muslimska invandrare. I mitt hjärta tänkte jag varför var det viktigt för honom att poängtera just det. Hade det varit bättre om hans granne blivit misshandlad av infödda Lerums bor, eller svenskar i n:te generationen? Men jag sa inget. Jag var alldeles tyst. Min rädsla borrade hål min själ. Och det kändes som om väggarna borde ropa. När jag istället borde tänkt som Salomo sa i texten som vi läste: Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor.

Kristus vandrar ibland oss. Idag som alla dagar. Vi ser det inte alltid, men ibland kan vi känna närvaron. Vi vandrar varje dag med Kristus mot korset och under den vandringen kan vi inte låta rädslan gräva hål i våra hjärtan och hjärnor. Vi måste sjunga och prata för livet. Hur skulle vi annars kunna bevara det som är vår plattform i tillvaron, den där som låter oss orientera oss i en underlig tillvaro och som gör att vi trots all bevarar tron, hoppet och kärleken. V i kan inte låta  rädslan och ångesten så urholka oss att vi nöjer oss med de enkla svaren och förstör allt det som vårt samhälle och vår gemenskap bygger på och vår tro bygger på. Låt oss inte vänta på att stenarna skall börja ropa. Låt oss sjunga lovsånger nu.

Amen

Daniel ser en syn vid floden Hiddekel. Han blir rädd, eller kanske över honom kommer en stor ångest, som paralyserar honom och gör att blodet försvinner från hans hud. Då kommer den hand, den varelse, den som såg ut som en människa,  som möter honom och som mitt i hans ångest och utsatthet säger de förlösande orden Var inte rädd, du högt älskade, allt skall gå väl, Var stark, var stark.

Jag tänker att tron ger oss medvetenheten om en ytterligare dimension i tillvaron. Allt är inte beroende på vad vi gör och tänker och känner. Eller vad människor runt omkring oss gör, tänker eller känner. Det gör oss så klart inte alls immuna mot, livets smärtor och ångestar. Vi drabbas liksom varje annan människa. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Vi delar ju liv och livets villkor med varje annan människa på vårt klot. Men mitt i vår sårbarhet och öppenhet mot verkligheten så inser vi att det finns en storhet i tillvaron som önskade oss. Som älskar oss och som vill att vi tillsammans skall kämpa den goda kampen. Mot tillvarons destruktiva makter. Mot allt det som vill stänga in, förminska, och begränsa.

En röst och en närvaro som ger oss hopp och insikt om att den verkliga vinsten inte vinns av oss och att kampens utgång inte är beroende av oss. Vår insats är inte oväsentlig, varje seger för sårbarhet och öppenhet ger livskraft åt människor, men den verkliga segern, som ger oss mod och kraft, vanns på korset utanför stadsmuren i Jerusalem. Och det är från det tomma korset rösten når oss och brödet och vinet närmar sig våra läppar och kroppar. Var inte rädd du högt älskade…. Allt skall gå väl…var stark. Amen

Idag fick jag förmånen att predika i Barne-Åsaka kyrka. Då sa jag detta.

Predikan 16 söndagen efter Trefaldighet

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Den här berättelsen som Markus berättar för oss är en sådan där som på nåt sätt har ett inneboende hinder för oss som lever i det moderna samhället. En liten flicka som är död som kommer tillbaka till livet. En längtan och en dröm för alla oss som nån gång förlorat ett barn, för det ville vi också ha upplevt. Men är det verkligen möjligt. Det finns ju så klart minst två sätt att svara på den frågan. Ja säger vi trosvissa som vill tänka att allting är möjligt och Nej säger vi som ändå vet hur livet egentligen ser ut. Och kanske säger vi som vill ha alla dörrar öppna, för säkerhets skull.

Men jag tänker att berättelsen egentligen alls inte är intresserad av den frågan. Det är inte det bekymret som är berättelsens huvudtema. För att komma åt den så tänker jag att vi behöver leva oss in i berättelsen och inte betrakta den utifrån, utan inifrån.

Synagogsföreståndaren, Han hette förresten Jairos, kom med sin nöd till Jesus för att hans dotter var sjuk och ville att Jesus skulle lägga händerna på henne. Och Jesus följer med honom hem och det är mycket folk som följer efter. I det sammanhanget rör en kvinna vid hans mantel i hemlighet och blir botad från sitt blodflöde. Och det blir lite prat kring detta, och efter det får man besked om att Jairos dotter är död.

Jag tänker att vi här möter människor som drabbats av så stor sorg att det för dem innebär en hopplöshet. Det finns en kärlek som är förlorad och en människa som förlorat en älskad dotter. Vem vet vad som hänt innan och hur mycket förhoppningar som fanns på det barnet? Och nu är allt förlorat. Allt har gått i kras. Döden har ju inte bara drabbat den lilla flickan, utan sänder ju också sina skuggor till de som stod henne nära. Jairos hennes pappa, men också kanske mamman. Hon finns ju också med där, fast namnlös.

När allt är hopplöst och slut, kommer Jesus och menar att det som de ser som hela sin verklighet, inte är allt. Flickan sover……och de skrattar åt honom …. Men han envisas. Det finns en verklighet som de inte ser. Och så tra han hennes hand och ber henne stiga upp. Och så finns hon där igen Och hoppet och livet återvänder.

När vi hör de andra berättelserna idag så möter vi två andra synsätt på tillvaron som är kontraster.

Job som vill gömma sig i dödsriket tills livets elände försvunnit bort och Paulus som i sitt brev till Filippos menar att han egent ligen skulle velat vara död men att han stannar kvar här på jorden för människornas skull.

Jag tänker att de båda är relativ obekymrade om döden Att det nästan är som om döden inte alls existerar för dem. Eller kanske hellre…..för döden är ju en faktisk realitet. Vi har väl alla känt den i vår närhet eller på vårt skinn.

Kanske mera så här…. Att döden inte är den som har sista ordet. Att Livet alltid är starkare. Och att den som har makt över livet inte är du och jag eller någon annan….utan att livet vilar i den Guds händer som skapade dig och mig och alla den andra och som sa att det skapade var mycket gott.

För det finns ju en livskunskap som är dold i naturen och som blir alldeles tydlig i det som händer med, i och runt Kristus Jesus. Vägen till livet går igenom död. Katastrofer händer ju ständigt och vi lever i en kultur där det blivit viktigt att peka ut någon som skyldig. Och det är klart att det är viktigt ibland, när det handlar om brott eller skadestånd eller …. Men många saker i tillvaron händer ändå. Det ingår på nåt sätt i skapelsen. Kaosvattnet slår ibland tillbaka upp på skapelsen. Och vi brukar undra varför händer detta? Men många varförfrågor finns det ingett svar på. Kanske kunde vi egentligen ställa en annan fråga. En fråga som jag tänker att apostlarna bar med sig och som jag tänker att vi som vill följa Jesus mera skulle fundera över. Nu när detta har hänt, vad skall jag göra nu. Jag läste i morse i tidningen om en mor vars ett och  halvtåriga dotter dött i sepsis. Från att ha varit en glad och pigg flicka blev hon trött och sjuk och dog. Varför kom det ingen till henne och sa Talita koum. Men nu har mamman gått igenom sin sorg, som ju har sin tid. Lämnat sin besvikelse för att nu omorientera sig och använda sin dyrköpta kunskap till att informera om sjukdomen till andra.

Genom död till liv. inte bara för mig själv, utan också och kanske mer för andra.

Det finns en sak till i berättelsen om Syynagogsföreståndarens dotter som jag tränker på och som jag tycker är viktig. Jesys säger att de inte skall säga nåt. Låt detta vara en hemlighet. Är det för att Gudsriket sprids på ett sätt som inte har med offentlig media att göra. Att Gudsriket lever i det tysta och det är i det tysta och nära som det riktyiga livet egentligen levs. Inte i strålkastarljus och högtalarljud, utan i mötet människa och människa. Där sker undret och det är där som Kristus låter sig mötas. I det lilla och tillsynes obetydliga möter vi den Gud som går igenom död till liv i oss och med oss och för oss och de andra. Och som inte ser bakåt utan går mot den framtid som är beredd för oss och där livet har sin storhet. Nu och alltid och i evighet.

Amen