Rolfs blogg

Några dagar efteråt gav sig Maria i väg och skyndade till en stad i Juda bergsbygd hon gick till Sakarias hus och sökte upp Elisabet. När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i henne, och hon fylldes av helig ande. Hon ropade med hög röst: »Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig. Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig? När mina öron hörde din hälsning sparkade barnet till i mig av fröjd. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.                          Luk 1:39-45

Maria söker upp sin släkting Elisabeth efter at hion accepterat uppdraget att föda det barn som skall få oss att upptäcka att livet är större. Och Elisabet blir jätteglad och brister ut i lovsång. Det finns egentligen inte mycket att kommentera kring ett jubel. Det bara finns där och det värmer våra hjärtan att det finns jubel och lovsång i tillvaron. Visserligen finns det alltid människor som skall kritisera och tysta ner detta livets lovsång, somom det på nåt sätt skulle vara opassande med ett innerligt skratt eller en jublande sång, men vi behöver mer sånt. Eller kanske hellre. Vi behöver öva oss i att vara närvarande i vårt nu. För det är bara i nuet som vi kan upptäcka lovsången.

Undrar vad Elisabets lovsång gjorde för den unga kvinnan Maria? Kanske gav den henne mod och styrka att fullfölja det som var hennes val. Tänker att vandringen till Elisabet kunde vara den promenad då beslutsamheten övergår i eftertankens blekhet. Och så får hon nytt mod när hon möter Elisabets glädje.

Är det kanske det vi skall dela med oss av till varandra i denna juletid. När ekonomin går utför och inflationen äter upp våra eventuella besparingar. Hopp och kärlek levber fortfarande, trots att våra politiska ledare mer verkar bråka i sandlådan, så måste vi ju inte göra detta. Utan liksom Elisabet, inte förfasa oss, utan mer glädjas åt varandra och uppmuntra varandra och andra. För jordelivet är kort, för kort för begränsningar och för kort för att odla missunnsamhet och bekymra oss för andras eventuella brist på vandel.

Kristus lever och du lever !

Var glad var glad och hylla din Herre och Gud, och låt lite av den glädjen också sippra ner till dem du möter

I Kristus

På nåt sätt har jag haft huvudet fullt av andra saker än just detta att skriva betraktelser. En vecka var det fullt av snor…. Men den ursäkten har jag inte för de andra.

Det är lite spännande att vi 1:a söndagen läser samma berättelse när Jesus rider in mot sin död som när han rider mot sin födelse. Tänker att de som satte ihop vår evangeliebok ändå kanske hade denna kunskap med sig att liv och död är oupplösligt integrerat. Vi kan inte komma ifrån det och vi lever i den liv-död-processen varje dag.

Andra advent lärde vi oss att Guds rike är nära. Om jag kommer ihåg min grekiska rätt så kunde en mer spännande översättning vara att Guds rike har närmat sig och att det fortsätter närma sig och är alldeles nära. I dessa bistra tider så kräver det sin människa att så öppna sitt hjärta att vi ser tecken på Guds rikes närhet i vår egen närhet. Kanske tappa inte modet. Makten ligger inte hos dig utan hos honom som gått igenom mörkret till ljus.

Och så tänker jag att vi är framme vid den 3 söndagen i advent.

Det är en lång text så du kan läsa den här Luk 3:1-15 (bibeln.se).

Jag tycker att hösten är en dyster tid. Den blir ett slags mörker som också på nåt sätt fastnar i mitt hjärta. Så har det varit i alla år och så fortsätter det, så jag är van och jag vet att jag delar det med många. Vad är bättre då än att titta på dystopiska serier. Jag har följt en sådan i slutet av november. Jag har sett den på C-more, men den finns säker på andra plattformar också. Tänkte på den nu när jag läste om hur Johannes Döparen skäller ut sina medtroende på stranden av Jordan. De som inte vill dela med sig utan vill samla på sig sin rikedom själva. Förvånansvärt likt vår egen tid där jaget blivit viktigare än vi-et.

Year and Year heter serien (6 lagom avsnitt), och behandlar den tid då samhället på nåt sätt rasar ihop. De rika har blivit allt rikare. Populistiska politiker med dold agenda har tagit makten. Landets (i detta fall Storbritannien) gränser har stängts och man samlar in de ”onödiga” i läger med minimalt med mat och ingen sjukvård, med tanken att de skall dö av sig själva. Serien handlar om en familj vars självklara centrum är en gammal kvinna, som med viss regelbundenhet samlar sin något heterogena familj kring sig. Vid en sådan samling, när det är som allra värst, och familjen klagar över sakernas tillstånd så säger hon: Men det är ju vårt fel. ”Allting och alltihop är ert fel. Bankerna, regeringen, lågkonjunkturen politikerna. Allt som har gått snett är ert fel. ”Och de runt bordet funderar. Hur kan vi ha ansvar för hela världen? Och farmor svarar:För att var och en av oss gör det. Vi kan sitta här och skylla på andra. Vi skyller på ekonomin, Europa, oppositionen och vädret. Sen skyller vi på historiens vingslag som är utom vår kontroll och spelar hjälplösa och futtiga. Men det är ändå vårt fel. Och vet ni varför? Det är tröjan som kostar ett pund. Vi kan inte motstå den…. Och butiksägaren får futtiga 5 pence för tröjan. Och nån liten jordbrukare ute på fältet får 0.01 pence. Och vi tycker det är ok.” Så ”det här är den värld som vi byggde. Gratulerar”.

Förvånansvärt likt Johannes Döparens budskap till sina samtida. Fast konsekvenserna av vårt handlande idag…..i vår globala värld där vi alls inte ser den förstörelse av människor och jord som vår konsumtion orsakar (och visst jag vet jag är en del av det själv), blir konsekvenserna större.

Jag huggormsyngel, vem har sagt att jag skall slippa undan den kommande vreden?

Rolf Wollert

Texten på söndag kommer från Lukas berättelse om Jesus.

Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

                                                                 Luk 12:35-40

För mig är det ett enda tydligt budskap i texten. Att vara vaksam. Tyda tidens tecken och agera efter det. Det går inte att undvika att applicera detta på den tid som är nu. Visserligen lever vi i de yttersta tiderna och det har vi så klart gjort under lång tid nu och vi är så klart närmare jordens undergång än någonsin tidigare. Och en hel del av den undergångsnärvaron skapar vi själva.

Men jag tänker på nåt annat. Jag tänker att Kristus kom till jorden för att visa för oss, på skinnet, vad det är att vara människa på riktigt. Och jag tänker att det handlar om allt det där som kyrkan och vi människor varit dåliga på genom tiderna (men som ändå överlevt långt ner i kyrkans organisation) och som vi blivit sämre och sämre på i vår tid. Vi har mer varit fokuserade påatt maximera vår vinst och vår makt än att visa medmänsklighet. Inte bara mot vår lilla grupp utan mot hela den mänsklighet som Gud har skapat. Som finns överallt på vårt lilla klot i universum. Är det inte mot detta som vår vaksamhet måste riktas?

När en influenser filmar en sårig och utslagen man i sin trappuppgång, så är det väl ett tecken i tiden? Hon gör ju bara det som vi andra gör. Dokumenterar en händelse och betraktar den bakom en skärm i stället för att gripa in. Har ni varit vid en olycka någon gång? Man ser fler telefoner än hjälpande händer. Vi har börjat betrakta livet mer än leva det. Men det finns mycket vi behöver vara vaksamma på:

Vi har en försvarsminister som har rötter i krigsindustrin. En skolminister som kommer direkt ifrån en friskolekoncern. En finansminister som tänker att det egentligen saknar betydelse om vi når miljömålen eller ej. En statsminister som i sin hemkommun sålt ut fastigheter till underpris. En energi och näringsminister som är dömd för brott. En statsminister som stryker en (nästan) diktator medhårs. …….ett stort parti som i sin politik tydligt gör skillnad på folk och folk och som vill ta bort ekonomiskt stöd till organisationer som kritiskt granskar samhället och dess maktmänniskor. Politiker som anser att vetenskapspersoner har fel i sin forskning för att hon vet bättre (?).

Nästa vecka kan en ny grundlag röstas igenom som allvarligt begränsar yttrandefriheten för undersökande journalister.

Så alla ni som fortfarande tror på en enda mänsklighet och budskapet från en enda Gud, som visar sig för oss i många gestalter. Fäst upp era kläder och håll era lampor brinnande. Det är inte kört, vi kan fortfarande förändra. Men förändring sker aldrig uppifrån, alltid underifrån. Liksom Jesus steg ner på jorden, måste vi börja just där vi står maktlösa, men tillsammans har vi all makt i världen.

I Kristus

Rolf Wollert

Inför den här helgen bjuder ju på två dagar Alla helgons dag som inträffar på lördag och så Alla själars dag som är på söndag. Jag känner visserligen en del människor som man kunde betrakta som helgon, även om de inte blivit, eller kommer att bli helgonförklarade. Men jag väljer ändå att funder kring texten från söndagen.”Jesus sade: Alla som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig. Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte skall låta någon gå förlorad av dem som han har gett mig utan låta dem uppstå på den sista dagen. Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.”

                                            Johannes evangelium 6:37-40

Denna lilla bit text är tagen ur ett längre tal där Jesus pratar med folket och funderar kring det eviga livet. Jag tänker att evigt liv ofta inte bara betyder ett liv som håller på och håller på och ….utan att ordet vill beskriva ett liv som har kvalitet. Ett ”riktigt” liv. Och det är just det som människorna söker efter när de vill möta Jesus. Det fanns ju på Jesu tid en konflikt inom judendomen mellan de som tänkte att livet hade ett definitivt slut och de som tänkte att livet fortsatte efter döden. Som (nästan) alltid också en konflikt mellan de som hade makt och de som var utan. Jesus är här egentligen ganska tydlig, och ställer sig på de oprivilegierades sida när han menar att de som hans fader gett honom skall uppstå på den sista dagen.

Nånstans finns kanske den mest spännande punkten i det som Jesus säger om de som skall få evigt liv. Alla som ser på sonen och tror på honom. Vilka är det?

C.S. Lewis beskriver i sin sistan bok om landet Narnia, den sista striden, den sista dagen. Det har funnits en konflikt mellan de människor som trott på Aslan, lejonet och de son trott på någon annan. Dessutom har gorillan Skift klätt ut en åsna till ett lejon och visar bara upp honom ibland för dem som vill se och hylla Aslan. De blir helt enkelt lurade att tro att det som är en lögn är sanning. Lite likt vår tid eller hur. Vi vill så gärna tro på dem som vill ge oss storhet att vi tappar bort verkligheten. Så småningom trängs de troende in i en liten lada, som så småningom öppnar sig och de träder in i en värld som expanderar. Som de känner igen sig i, men som ändå är annorlunda. Och där möter de människor och varelser som tidigare var deras fiender, men nu går mot samma större verklighet. De som har sett någon som var annorlunda än den jag sett. De som har upplevt någon som de beskriver annorlunda än jag skulle beskriva. De som har känt någon, som jag också känner.

Kanske kunde det vara vår prioritering; att  mer bekymra oss om att hitta kvaliten i detta begränsade liv, än bekymra oss om vilka som vi får möta när det begränsade är slut. För till sist vilar allt i den Faders händer som sänt sin till oss. Inte för att döma och stänga ute, utan inkludera i den kärlek som bär världen. Trots allt.

En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Marian och hennes syster Marta bodde (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: »Herre, din vän är sjuk.« 

När Jesus hörde det sade han: »Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.« Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. 

När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.«

             Johannesevangelium 11:1-7

Det är spännande att gripa sig an en text som denna, som bara är en liten del av en längre berättelse. Det är lätt att fortsätta berättelsen och i sina tankar berätta hela. Men det kan ockspå vara en utmaning att bara använda sig av den lilla bit av berättelsen som evangelieboken ger oss.

”Att leva tillsammans” är ju temat och alltså de glasögon jag behöver ta på mig för att fundera över texten. Det första jag tänker på är att det finns en poäng med att vara där man är och ingen annan stans. När Jesus hör att hans vän Lasaros är sjuk, så bekymrar han sig, men han låter ändå sin kropp och sitt hjärta stanna där han är och göra färdigt det som är där. Och sedan ger han sig iväg. Kanske kan det vara en del i detta att leva tillsammans att ge sig tid att vara närvarande med dem man är med och inte i sin hjärta och sin hjrna vara någon annan stans.

Det andra jag tänker på när jag funderar över texten, är att vi ofta har förväntningar på dem vi lever med. Och det måste vi ju ha, för det ligger väl i kärlekens natur att vi väntar oss allt gott från de som vi är tillsammans med. Men kanske är det ibland såatt vi har alldeles för orealistiska förväntningar och tänker att någon skall kunna ge oss allt vi längtar efter, och så blir vi besvikna och hindrar oss från att se allt det andra, som kanske också är viktigt. Jag tänker att systrarna i den lilla byn Betania var besvikna när Jesus inte kom till dem på en gång och uppfyllde deras längtan.

Och om jag nu skall vara lite klassisk i mitt upplägg så är min tredje tanke att vi inte riktigt vet hur verkligheten ser ut och hur Gud agerar i den. Och att vi, eller i varje fall jag, ständigt behöver arbeta på att bevara tilliten och hoppet. För tillsammanslivet med oss självs, varandra, andra och Gud, tenderar ju att ofta göra oss besvikna och sårade. Och det är lätt att hamna i hopplöshet och förtvivlan….men våra sorgliga liv är kanske ändå till för att visa på Guds härlighet……(doxa=härlighet, betyder ju också týngd), och i hoppat och tilliten förvandlas på nåt sätt vår sorglighet och hopplöshet till ett liv som har betydelse och tyngd. Och fast vi inte ser det själva, så ses det av den Gud som skapat oss och följer oss (jo, jag vet att det inte är så lätt att se alltid) och som älskar oss.

Rolf Wollert

“Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen.
Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?”
Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom.
Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta.
Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”
Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon
och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
För andra gången kallade de alltså till sig mannen som hade varit blind och sade till honom: ”Ge Gud äran. Vi vet att den här mannen är en syndare.”
Han svarade: ”Om han är en syndare vet jag inte. Men det vet jag, att jag som var blind nu kan se.”
De frågade honom: ”Vad gjorde han med dig? Hur öppnade han dina ögon?”
Han svarade: ”Det har jag redan sagt er, men ni ville inte lyssna. Varför vill ni höra det igen? Kanske ni också tänker bli hans lärjungar?”
Då snäste de av honom och sade: ”Du är hans lärjunge, men vi är Moses lärjungar.
Vi vet att Gud har talat till Mose, men varifrån den här mannen kommer, det vet vi inte.”
Han svarade: ”Ja, det är det märkliga, att ni inte vet varifrån han kommer, och ändå har han öppnat mina ögon.
Vi vet att Gud inte lyssnar till syndare, men om någon fruktar Gud och gör hans vilja, då lyssnar han till honom.
Aldrig förr har man hört att någon har öppnat ögonen på en som var född blind.
Om den här mannen inte vore sänd av Gud hade han inte kunnat göra någonting.”
Då sade de till honom: ”Du föddes syndig alltigenom, och du skall undervisa oss!” Och de körde ut honom.
Jesus fick höra att de hade kört ut honom, och när han träffade honom frågade han: ”Tror du på Människosonen?”
Han svarade: ”Vem är han, herre? Jag vill tro på honom.”
Jesus sade: ”Du har sett honom. Det är han som talar med dig.”
Då sade han: ”Jag tror, herre” och föll ner för honom.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”

                Johannesevangeliet kapitel 9, vers 1-7, 24-39

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Kom i veckan att samtala om tro. En person som tänkte att det var svårt, för att inte säga omöjligt att tro på Gud, i en värld som ser ut som vår. Krig och elände, övergrepp och rasism. Och det är klart att ur den aspekten måste man ge hen rätt. Det är den gamla funderingen som funnits i alla år om hur Gud kan vara god och rättfärdig när tillvaron ser ut som den gör. Vi vill på nåt sätt ha ett sammanhang som hänger ihop och är logiskt och gripbart på nåt sätt. Samma krav på begriplighet ligger ju i frågan som lärjungarna ställer till Jesus i texten ovan: Vem har syndat?

Jesus´ svar är lite underligt. Vad menar han, Att den stackars mannen var blind sedan födelsen för att Jesus nu skall bota honom? Eller menar han möjligen att det också för den här mannen finns nåd och bot, mitt i världen. Ofta så tycks det ju som om den fysiska boten och den existentiella meningen på nåt sätt är två sidor av samma mynt. Den ena behöver inte följa på den andra, men utgör i grunden samma sak.  Den lame mannen som sänks ner genom taket får sina synder förlåtna, och sen är det egentligen bra med det, men …. För att vi skall veta att det finns förlåtelse för synder, så får han resa sig upp och ta sin säng och gå.

Sen blir mannen kallad tillbaka till fariséerna, som ju redan har svaret på alla frågor och vet hur tillvaron ser ut. Inga nya fakta kan få dem att ändra sig, De har monopol på sanningen och om verkligheten ser annorlunda ut så gäller ändå deras sanning. I nutida perspektiv så verkar de mera vara 2000-talsmänniskor. Men den botade mannen håller enkelt och självklart fast vid det han upplevt. Oberoende av vad fariséerna säger

Och så möter han Jesus på nytt och faller ner för honom (”proskyneo på grekiska en teknisk term för att tillbe) .

För mig är det de där mötena med den gudomlige somhjälper mig att hantera världens smärta. Det första är att jag inte har kontroll. Jag vet inget om sammanhangen och tänker att en hel del i denna tillvaro sker utan djupare mening. Av en slump. Skapelsen är fylld av slump.

Det andra är att det är Jesus som visar hur det är att vara Gud OCH hur det är att vara människa. Han ser var och en som de är. Inte som fariséerna (och andra) som hittar sin kontroll i tillvaron genom att identifiera människor i olika grupper som har olika typ av kvalitet, eller brist på.

Det tredje är att vi på nåt sätt är på väg mot en fullkomning, där vi blommar ut till att bli det vi är. Vet ingen bättre bild ’än den som C.S. Lewis ger i sin sista bok om Landet Narnia (the last battle) där människorna trängts in i en liten lada och där tillvaron sedan öppnar sig och blir större än de någonsin kunde tänka sig för alla……….utom de som redan bestämt sig för hur verkligheten ser ut.

Så öppna ögonen och leta efter det som du inte tror finns.

I Kristus

Söndagens text kommer från Markus berättelse om Jesus (Mark 10:17-27). Jesus och hans vänner är på väg mot Jerusalem. Under sin vandring möter de mannen i berättelsen.

Jesus och den rike mannen

När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: “Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?”Jesus sade till honom: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Buden kan du: Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor.”^[a]

²⁰ Mannen sade: “Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung^[b].” Jesus såg på honom med kärlek och sade: “Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.

Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: “Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!”Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: “Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel^[c] att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: “Vem kan då bli frälst?” Jesus såg på dem och sade: “För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Det är klart att det känns väldigt skönt att de rika har svårt att ta sig in i himmelriket. Särskilt när vi lever i ett land där antalet miljardärer blivit allt flera och inkomstskillnaderna just nu är större än de varit på mycket, mycket, länge. Men sen börjar jag förstå att jag, som lever i Sverige just nu, 2022, tillhör de rikaste 10% i världen, och då handlar ju berättelsen om den rike mannen inte längre om de andra……utan om mig. Det är jag som är den rike mannen och som saknar nåt även om jag försöker sköta mig och göra det som är rätt och följa det som jag tänker är rättvist och bra för dem jag möter. Och jag tänker att det kanske är något som vår civilisation som helhet har tappat bort. Om vi nu någonsin haft det.

För vi lever ju i en värld där vi behöver ändra vårt livssätt. Sluta utnyttja människor och natur och i stället leva ett liv mer i samklang med vad skapelsen kan ge oss. Det handlar givetvis om att dra ner på vår konsumtion, men också på att använda den kunskap som finns för att bättre ta tillvara på tillvarons möjligheter. Ytterst handlar det kanske om var vi har vår trygghet? Hänger vi upp våra liv på det som är begränsat, eller på den som är obegränsad.

För det går ju inte att komma ifrån att det finns glädje i att konsumera. Vi blir gladare av något nytt. Och kanske känner oss mer i takt med tiden eller kanske att vi bättre passar in i vår samtid. Problemet är att det inte räcker så långt. Det nya blir gammalt. Relationer kraschar. Hur vi är gör för att skapa det goda livet, så rinner det så småningom genom våra fingrar. Är det kanske det som Jesus menar när han tänker att det fattas den rike mannen något? Och minns att han såg honom med kärlek. Han som är som du och jag.

”För Gud är allting möjligt”…. Är det därför vi skall öva oss i att flytta livets centrum från oss själva och våra saker till den Gud som trots allt älskar oss och genom livets alla irrvägar vill ge oss den plattform som står fast även om allt omkring oss och vi själva rasar ihop. För våra liv är bevarade i Guds hjärta.

Det är kanske inte så vanligt längre att man tar fram delar av årets skörd när det nu blir tacksägelsedag. Men förr i tiden så var det nån slags skördegudstjänst. Man tackade för det som producerats i närområdet. Och la fram jordens frukter vid altaret .Kommer ihåg att jag, när jag var präst i Filborna församling i Helsingborg, som inte hade några jordbrukare, föreslog att vi skulle ta in en Porsche (man sålde Porschar inom församlingens gränser), men det förslaget fick inget gehör.

Söndagens text är en liten snutt ifrån Matteus berättelse om Jesus.

”Jesus gick utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem och folket häpnade; Stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud

                          Matt 15:29-31

 Jag tänker att Matteus målar upp en bild av hur människorna vid Galileiska sjön denna dag möter himmelriket. Den plats där allt blir återställt och vi människor, som blivit skadade i livet, får tillbaka det som gått förlorat. Jag tror att vi också idag längtar efter de platserna och om vi längtar tillräckligt så letar vi också efter dem och hoppas att den och den skall kunna ge oss det vi längtar efter. Det behöver inte vara något andligt. Det kan vara något annat som skall lösa våra problem en gång för alla. Och så blir vi ibland lurade. Men det är sällan vi ger upp ändå utan vi söker vidare och letar längre bort. Det är klart att det finns mer mellan himmel och jord än man kan förstå, och det är också så att det finns människor som blir helade på det ena eller andra sättet och det finns människor som när de varit nära döden, genom bön och handpåläggning en stund återvänt till livet. Jag har varit där. (tänkte ni på att de botade prisade, inte Jesus utan Israels Gud).

Men samtidigt så går jag och nästan alla andra människor runt i denna tillvaro med våra sorger och besvärligheter och hinder utan att bli av med dem. Jag har ingen aning om varför.

Jag tänker att det finns två sätt att betrakta denna berättelse och hantera den i våra liv just nu. Det ena är att söka efter den som kan bota oss. Leta efter den plats där den finns som är Guds utvalde att hela och bota. Det är inte så enkelt för det finns en hel del falska profeter som mer tjänar sig själva än Gud. Och det är ju fortfarande sant att om det låter för bra för att vara sant så är det oftast det.

Men…..man kan ju….om man nu inte vill leta efter himmelriket….. vara den som kommer med himmelriket. Be för varandra kan vi och bör vi ju ständigt göra. Men vi kan ju också, om vi nu inte måste bota alla, vara den människa som i sitt hjärta och på sin plats, kan ge rum för dem som illa utsatta och medfarna. Ge medmänsklig kärlek till den som livet farit extra illa med. Visa med ord och handling att varje människa är skapade till Guds avbild och likhet, oberoende av allt det där som vi använder oss av för att låtsas vara bättre än de andra. Som jag läst att Moder Theresa sa till den förste hon hjälpte i det starkt segregerade (i varje fall då¨) Indien när han frågade: “Varför hjälper du mig. Svarade: För att jag älskar dig!”!

Var helt enkelt Jesus händer och samtidigt kan vi be och lägga händerna på varandra och andra och be och hoppas och tro att Gud i sin kärlek gör större under än vi kan.