Rolfs blogg

Hade nåden att fira mässa i Christinae kyrka denna söndag, tema andlig klarsyn,och då funderade jag kring om inte dagens texter (Mika 3:5-8, 1 Johannesbrevet 4:1-6 och Matt 7:15-21) inte kunde handla om det här:

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Andlig klarsyn. Vad är det? Jag känner att jag egentligen behövde lite hjälp här. För jag tänker att den andliga klarsynen sett olika ut under olika perioder av mänsklighetens liv. Som om den klarsyn vi längtar efter vore beroende av vilken kulturkrets vi lever i och vilken tidsålder som är vår. Nästan som om tron och teologin mer beror på omvärldens preferenser än på Gud. Eller kanske att vi, du och jag och de andre, mer läser in vår egen längtan och våra egna rädslor i den tro som vi vill skall bära oss och ge oss ledning i våra liv än vi litar på det som är sant på riktigt. För det finns väl ändå nåt som är sant fast vi lever i den mest relativiseradne av tidsåldrar.

När jag läser dagens texter så tycks det som om det i alla tider funnits män, av någon anledning tycks det mest vara män, som använder sig av vår tro och vår längtan efter mening och sammanhang för att förföra och manipulera oss och leda oss vilse. De lovar mycket, men använder sina löften mer till att mätta sin makthunger än till att berika mänskligheten. Och på nåt sätt verkar det som om de människorna finns på alla plan i tillvaron, globalt och nationellt och privat. I de alldeles nära relationerna och de alldeles stora. Och vi lyssnar och vi följer det som vi tycker låter bäst och mest praktiskt, för vi har tappat bort det som är sant.

Om det nu är sant. För sanningen är väl alltid en perspektivfråga. Vi letar sanningar som passar bäst för oss just nu. Vi är lite som Tjorven i Saltkråkan, kommer ni ihåg henne, som när hon befann sig bredvid den sista tårtbiten fromt knäppte sina små händer och frågade Gud om hon fick ta den biten, och så självsäkert svarade utifrån sin egen längtan” Ja det får du”. Jag tänker att det finns många Tjorvar i vårt samhälle just nu. Som utifrån sin position berikar sig själva på ett sätt som de aldrig skulle tillåta någon annan att berika sig. “På deras frukt skall ni känna igen dem”

Men vi är lite utlämnade i vårt sökande efter en plattform utifrån vilken vi behöver orientera oss.  Vi letar i vår Bibel efter nån form av universell sanning och det är ju en god början. Men inte alldeles självklar., För Bibelns böcker är ju skrivna av människor som upplevt Gud och dragit sina slutsatser av denna erfarenhet. Och den talar till oss för att vi känner igen våra livsupplevelser i deras. och vi lär oss av dem. Men vår Bibel är inte skriven av Gud själv, sen kan man fundera kring verbalinspirationsläran så mycket man vill.  Men den kom väl mest till för att försöka hitta en objektiv grund för vår tro. Martin Luther tänkte att vi han ett centrum kring vilken vi kan samlas för att försöka finna det som är sant i vår relation till människorna omkring oss, skapelsen, oss själva och Gud. Och hur vi behöver vara som människor för att bevara och berika vår egen mänsklighet och andras. För visst är det så att vi i vår tid skapat en slags omänskliga ungdomar som kan tänka sig att skjuta ihjäl andra för pengar. Vi har skapat omänskliga institutioner som kan tänka sig att skicka iväg människor till länder där de blir tillfångatagna och avrättade pga sin sexuella läggning, eller politiska ställningstagande. Vi har skapat omänskliga grupper som hatar andra pga deras tro eller etniska tillhörighet. Vi har skapat omänskliga strukturer som separerar människor pga ekonomi, socialgrupp och etnicitet, mer än för dem samman.

Jag säger omänskliga för att jag tänker att han som Luther menade var centrum i vår Bibel, Jesus Kristus, visar oss vad det är att vara mänsklig på riktigt.

Visst är det konstigt att när Gud försöker befria oss människor från vår egen inskränkthet, och våra självvalda fängelser,  så gör Gud det inte med maktmedel eller tvångslagar eller visitationszoner. Gud kommer till oss underifrån, utan annan makt och styrka än just sin mänsklighet. Och jag vill lära mig av det sätt som Jesus möter människor och av det dra slutsatser kring hur jag kan möta de problem och konflikter som är mina idag. Och jag tänker att Jesus i mötet med sina medmänniskor inte sluter in eller bygger murar eller fördömer…….Jo det sista är fel, det finns en del människor som han säger till på skarpen mot. Petrus kallar han för Satan när Petrus försöker övertala honom om att livet mycket väl kan levas utan smärta och lidande och död. Makthavarna som föraktar de som inte riktigt passar in skäller han på, de som gör sig en vacker hacka på att sälja saker som gör att relationen till Gud skall bli bättre slänger han ut. Det är sant.

Men kvinnan  som betraktades som oren låter han röra vid sin kropp, kvinnan som troligen levt ett sexuellt mer vidlyftigt liv än den genomsnittlige samariern, samtalar han om viktiga saker med. En av dem som var ledare för ockupationsmakten hjälper han i hans livsnöd och ångest.Ja det finns många sådana exempel på hur Jesus går utöver gränser när människor som han möter behöver det. Och det spelar ingen roll vilken sorts människor, om det nu skulle finnas olika sorters människor.

Är det det som är den där universella sanningen som vi letar efter. Är det Jesus som ger oss den plattform utifrån vi kan vara människor på riktigt. Och det blir ju en utmaning för oss eller hur. Det finns ingen manual vi kan använda oss av för att hitta svaret på vilken ställning vi skall ta i de frågor som möter oss i livet. . Men vi vet att vi inte är satta här på jorden för att berika oss själva, med vad det nu kunde vara makt eller pengar eller ….. Vi är här för att vi skall berika dem som vi möter, på det sätt och i den omfattning som vi kan och orkar och har möjlighet till och det paradoxala är ju att vi blir berikade av dem, och av den Gud som vi möter i brödet och vinet, i bönen och lovsången och i den stilla meditationen i vår dolda kammare.

Jag vet ju inte hur det är med er, men själv vet jag att jag ständigt misslyckas. Det onda som jag inte vill, det gör jag och det goda som jag vill det gör jag inte. Alltför ofta känner  jag igen mig i Paulus ord i Romarbrevet. Men mina misslyckanden får ju inte hindra mig att försöka på nytt och på nytt och på nytt och på nytt. För min befrielse är inte beroende av mig. Jag är inte världens centrum och allt beror inte på mig. Mitt liv är i Kristus Jesus som har befriat mig och som har kallat mig vid namn. Och så är det ju också med ditt liv och de andras.

“Av deras frukt skall ni känna igen dem”, så tänker jag att vi skulle tänka. Och är frukten god för alla, inte bara för en eller en liten grupp utan för varje människa. Om vi tänkte så, så fanns det plats för varje människa i vårt samhälle och kanske skulle vi kunna skapa mindre omänsklighet tillsammans med varandra och de andra i Jesu namn.

Amen

Idag så skall jag få fira gudstjänst i Barne-Åsaka kyrka. jag brukar ju alltid lägga in min predikan efteråt, men nu gör jag det innan.

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Jo jag vet att berättelsen som Jesus förmedlar till en av gästerna vid måltiden han är inbjuden till, handlar om Guds rike. Och visst kan det vara så att de samtalar kring de yttersta tiderna och vad som skall hända då. Och man kan tänka att det alls inte har något att göra med livet vi lever nu. Och kanske är alla sådana paralleller lite farliga och får oss att känna oss obekväma och dåliga. Och det vill vi ju inte. Känna oss dåliga och obekväma.

Men säger inte Jesus också att Guds rike är inte där eller där Vi kan inte springa efter det och tro att vi hittar himmelriket någon annan stans än där vi är just nu. För Guds rike är inom oss? Ingen plats eller ett ställe, inte ens här i kyrkan. Det är väl en plats vi har utvalt och gjort fin och omgett av olika saker för att vi lättare skall kunna upptäcka himmelriket inom oss.

Men om Guds rike är inom oss. I ditt och mitt hjärta, så är väl också himmelrikets  måltid där. Och jag tänker att om himmelrikets måltid sker i våra hjärtan, ditt och mitt och alla andras hjärtan som vill följa den underliga man från Nasaret i Gallileen som på nåt sätt trycktes ha rum i sitt hjärta för både vän och fiende, då säger hans berättelse något viktigt om vår tid och om vilket budskap levande Gud har in i vår tid. ja kanske i varje tid.

Och det handlar ju då om vilka liv vi vill leva och vilka liv vi vill låta de andra leva. Slagorden idag är ju att vi skall bygga murar. Murar känner vi väl till i historien. romarna byggde en stor mur mot barbarerna i norr. Precis som kineserna byggde en mur. Och när Donald Trump var president i USA så byggde han en mur mot Mexico, för att hålla mexikanarna ute. Och vi har byggt murar runt våra städer för att skydda dem. och nu skall vii bygga murar runt vårt land för att hålla oönskade element borta och murar runt Europa för att……

Och då slår plötsligt berättelsen som Jesus förmedlar emot mig. När inte de som man tänkte skulle komma. De där som man tänkte delade samma kultur och samma ordning och samma…. då bjuds de andra in de där som inte är något. De där som vi är rädda för, inte riktigt förstår, de där som vi inte riktigt tror något om, de där som vi tänker är så mycket annorlunda än vi själva.

Varför kommer inte de andra? Kanske för att de var alldeles för uppfyllda av sig själva och sitt eget. Ingen av dem kunde lyfta blicken från sitt lilla eget liv och se det som är större. Kanske skulle vi kunna säga att alla deras ägodelar, alla deras relationsband byggt murar mellan dem och verkligheten. Så att de inte ser vad som är viktigast. Inte upptäcker det som verkligen skulle kunna berika deras liv och få dem att återupptäcka den mänsklighet som vilar i djupet  av deras s hjärta.

Och ibland blir jag bekymrad över att jag är drabbad av samma sjuka. Alltför uppfylld av mitt eget och mig själv. Alltför upptagen av det som jag äger och har och de relationer som är mina eller de jag längtar efter så att jag bygger murar mellan mig och den sanna verkligheten. Och så tappar bort det riktiga livet.

För det är visserligen så att vi väntar på himmelrikets måltid. Vi vet att det finns en plats beredd för oss när vi måste lämna detta livet och det är ju den måltiden som samtalet som Jesus har i evangeliet handlar om. och det är ju också det mötet som Vi hörde om i uppenbarelseboken och som Josua möter i Gt-texten och den som den fattige drängen när han kläds i nya kläder i Jag är en fattig bonddräng, som Astrid Lindgren skrev.

“Och jag, fattig bonddräng, står så still inför Gud,
och sen klär han på mig den mest snövita skrud.”

Men…….himmelriket är ju inte bara ett sedan. Himmelriket är ju också ett nu. Det är nu som vi gestaltar Guds riket ibland oss. Det är nu som Gud möter oss i våra vardagar och det är väl också nu som Guds utmaning till oss blir synlig…..och tydlig. Även om vi står inför stora utmaningar och svåra frågor.

Hörde ett radioprogram om hur rättskipningen fungerade i Sverige på 15-1600-talet. Jag kommer inte riktigt ihåg vad dokumentationen kom ifrån men det handlade om hur lokalsamhället tog hand om de människor som inte riktigt passade in och som misskötte sig. Mest handlade det om alkoholmissbruk i ett samhälle där det fanns ganska mycket alkohol  och man började dagen med frukostsupen. Det mest intressanta i det programmet tyckte jag var att det fanns så mycket barmhärtighet bland vanligt folk. Att man verkligen försökte hjälpa till så att den som inte riktigt klarade av att fungera optimalt, ändå fick möjlighet att fungera och vara en del i lokalsamhället. Det var väl bara kyrkoherden som var mer kategorisk i sina fördömanden.

Jag tänker att det finns att gammalt och beprövat sätt att förhålla sig till det vi möter i vår närmiljö och hur vi har att ställa oss till de stora nationella europeiska och globala frågorna.

och det är helt enkelt att ställa frågan: Vad skulle Jesus gjort. Och då tänker vi automatiskt att Jesus var snäll och vänlig mot alla och ville alla gott. Ville alla gott tänker jag nog är sant. Men han var väldigt tydlig mot dem som använde sin makt och ställning till att berika sig själva. Och jag tänker att han var väldigt tydlig mot dem som uteslöt människor pga. deras tro eller härkomst. Och jag tänker att han, liksom de svenska byarna på 15-1600-talet hade stor barmhärtighet mot de som inte riktigt klarade att prestera så mycket. Jag vet ju inte hur han skulle ställt sig i den samhälleliga fråga som är bland de viktigaste just nu, om inte den viktigaste för våra barn och barnbarn. Vår miljö. Men jag tänker att den Livets Gud som såg på det skapade och sa att det var mycket gott, nog ändå skulle haft nån tanke om det som vi gör med det lilla klot som vi lever på just nu.

Himmelrikets måltid väntar vi och provsmakar vi redan här och nu. Må vår himmelska Fader bevara oss från att så mura in oss själva i vårt eget att vi missar det liv i överflöd som är berett för oss, nu och alltid och i evighet.

Amen

Fick möjlighet att celebrera mässan i Christinae kyrka Alingsås denna söndag och då tyckte jag att det var lämpligt att säga detta.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Jag kommer ihåg den sista meningen jag någonsin strök under i en bok. Innan dess hade jag väl varit som alla andra och strukit under och antecknat med olika färger. Jag ni vet som man gör när man försöker vara en duktig student. Men efter att ha läst den här meningen och strukit under den. Så gjorde jag det inte mer. Inte heller i min Bibel.  Kanske bara i nåt protokoll för att komma ihåg vad jag ville påpeka nästa möte. Men inte i någon bok. Jag kommer inte ihåg vad boken hette. tror att det var nån slags psykologibok.. religionspsykologi  kanske eller socialpsykologi. Nej jag minns inte. Men jag kommer ihåg meningen

“You see only what you look for and recognize only what you know.” Du ser bara det du letar efter och känner bara igen det du redan vet.,

det kan ju tyckas vara en dyster beskrivning av mänskligheten, men för mig blev det en tanke om att försöka se mer än det jag söklte och försöka förstå mer än  det jag redan visste. Så jag strök inte under mer, helt enkelt för att nästa gång i texten kunna hitta det jag missade första gången jag läste..

Jag tänkte på detta när jag läste om hur Nikodemus samtalar med Jesus. Om att bli född på nytt. jag är inte säker på att Jesus samtal med Nikodemus e i grunden handlar om dopet, även om den i Johannes tolkning, fått den betydelsen. Men tänk om Jesus uppmanar Nikodemus, som under långt tid lärt sig den judiska tron och allt vad den kan innebära och som vässat sina argument i alla teologiska samtal med sadducéer och andra som kanske haft en något annorlunda syn. Och de samtalen har förstås befäst honom i det han redan tror och ser och vet. Jag tänker att Jesus uppmanar honom att se med nya ögon och nytt hjärta.

Men Nikodemus “You see only what you look for and recognize only what you know.”

Är det kanske därför vi uppmanas att bli som barn? Barn har ju en fantastisk förmåga att se saker som vi andra inte ser. Om man inte har alltför bråttom och drar med sig barnet i handen så kan en enkel promenad till affären bli ett helt äventyr. Sniglar som kryper fram, en konstig sten, en fågel som flyger förbi. en…. ja välj själv. Men vi vuxna kan ju också vara där  ibland, när det riktiga och smärtfyllda livet gör sig påmint. Jag minns själv när jag gick ut från Halmstad lasarett där min ofödde son just dött och människor gick förbi och skrattade och skyndade sig och grälade och älskade… så kom det en liten citronfjäril flygande förbi mitt ansikte och det blev på nåt sätt en hoppfull bild av livet. Trots allt! Och jag hade nog aldrig upptäckt den lilla gula fjärilens fladdrande flykt om livet rusat på som vanligt Så det är kanske inte alltid sant att “You see only what you look for and recognize only what you know.”

Men om vi nu skall födas på nytt och se nya saker…. vad är det då vi skall se? Jag vet inte egentligen, men jag tänker att jag kan lära mig av hur Jesus såg på livet och sina medmänniskor. Och jag tänker att de sättet att betrakta tillvaron, som jag tänker va Jesus’ sätt, skulle kunna hjälpa mig att ta ställning till de svåra frågor som jag står inför idag. För det är ju svårt. Ukraina och Israel och Gaza och gängvåldet och …….

Men jag tycker inte det blir enklare med Jesus, kanske snarare tvärt om. För han handlar ju på konstiga sätt. Han pratar med en utstött samarisk kvinna som måste gå till brunnen mitt på dan och som har en annan religion som inte sågs på med blida ögon av en rättrogen jude. Han hjälper en officer som tillhör ockupationsmakten och botar hans son. jag vet inte men för mig verkar det som om Jesus ser varje människa som hen är. Det är ju inte riktigt som vi gör idag. 16 oktober 2023 skjuts två svenska män på väg till en fotbollsmatch för att svensk polis tillåtit en koranbränning. i Malmö buas en ung israelisk flicka ut när hon skall sjunga . Det har slängts ett vildsvin utanför en moské. Unga israeliska män och kvinnor rövas bort från en festival och tas till fånga mördas och våldtas.  Oskyldiga barn och kvinnor och män skjuts och svälts ihjäl i Gaza. Det finns så många exempel på att enskilda människor får stå till svars för något som de inte har någon makt över och inte heller något ansvar för. Och vi följer efter och tar ställning utifrån våra sympatier och våra antipatier. Eller kanske sannare ……på grundval av våra rädslor

“You see only what you look for and recognize only what you know.”

“Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött”, låter Hesekiel Gud säga till sina medmänniskor. Förvånansvärt modern uppmaning. Och att vi skall ha/få hjärtan av kött handlar ju inte alls om att allt går eller allt är tillåtet eller att allt är bra. Handlar inte våra hjärtan av kött, eller om ni så vill att vi är födda på nytt om att leva enligt det faktum att du och jag och alla de andra konstiga människorna lever för att Gud blåst in livsanden i våra kroppar. En livsande som skulle föra oss samman med varandra, de andra och  oss själva och den Gud som skapat oss. I stället så bygger vi gränser för att försöka skydda våra små liv. För att försöka rädda oss…….från……..ja vadå.

I Kristus har vi dött med honom för att leva med honom. Det finns inget kvar som vi behöver vara rädda för, våra och de andras liv vilar i den Guds händer som går genom död till liv. Vi har fötts på nytt och våra hjärtan av sten har bytts ut mot hjärtan av kärlek. så att vi:

Kan se mycket mer än det som vi letar efter och känna igen oändligt mer än det vi redan vet.

Sång ursprungligen av Peggy Seeger, (Song of choice) men med svensk text av Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Den kom redan 1986, men känns väldigt aktuell. Jag har modifierat (moderniserat?) den lite. Och tagit bort nån vers som är våldsam mot meningsmotståndare. Tror nämligen inte på att slå ihjäl, misshandla eller förnedra människor som tycker annorlunda än jag. Jag tänker att varje människa är skapad till Guds avbild och likhet. Med rasism menar jag …”varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet.” (UN. Internationell konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering) Utifrån den definitionen anser jag det helt enkelt alldeles tydligt att SD är ett rasistiskt parti.

Här är sången:

Söndagen före pingst hade jag förmånen att få fira mässa i St Lundby. Då sa jag detta i min predikan

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Jag blev nån gång i höstas rekommenderad en app av en gammal vän. Så att vi skulle kunna hålla kontakten med varandra på ett bra och enkelt sätt. Jag har ju redan en och annan sådan, men detta var sas hans app, så jag laddade ner den. Och den funkar som det var tänkt. Men den har också en annan egenhet som lite har förbryllat mig., Med relativ regelbundenhet så kommer det upp i flödet en, troligtvis AI-genererad figur. Ja tre olika egentligen, en vacker äldre man kan det vara, eller en vacker äldre kvinna eller en vacker ung kvinna. Aldrig en vacker ung man. Vet inte varför, kanske tänker AI-teknikerna att unga män inte ser så förtroendefulle eller filosofiska ut. För filosofiska ser de ut alla tre. Lite som man tänker sig att visa människor i Indien kan se ut. De har alla i grunden samma budskap. Jag skall få träffa en kvinna som älskar mig på avstånd, eller bli ekonomiskt oberoende, eller som alternativ tre, bli fri från mina plågor. Jag behöver bara göra en enda sak för att detta skall uppfyllas, klicka på nåt och skriva in nåt i kommentars fältet, så skall universum uppfylla min längtan. Jag vet ju att budskapet är alldeles för trivialt för ett riktigt liv….. men ibland så triggar det ändå hos mig en längtan.

När Jesus pratar med sina vänner i dagens text så behöver han ingen app. Han är ju där . Och han berättar för dem, och då gör han det väl också för oss, vad som skall hända. Konstigt tal. Ingen människofångare med självaktning skulle hålla ett sådant tal. Han säger ingenting om att de skall bli upphöjda, eller friska eller rika eller framgångsrika. Det är inte alls det som är lärjungarnas framtid. Nej tvärtom. de skall bli utslängda från sin gemenskap och tom mördas.  Vår väg är lidandets väg.

Paulus mildrar detta lite i sitt brev till församlingen i Rom. Han hade ju ingen personlig relation till dem så han skriver mer allmänt, kanske en slags teologi och han har redan kommit på att budskapet om lidandet, kanske är nödvändigt för att vara verklighetsförankrad, men inte tillräckligt för att vinna nya proselyter. Utan han tänker att även om vi lider nu, så finns det belöning i himlen. Då, när Gud blir allt i alla, så skall det bli så mycket bättre. Jo jag vet att det finns på andra ställen i vår Bibel också, tex Joh 16, men tänk att Paulus aldrig läste Det glada budskapet som Johannes uppfattade det. Men kanske finns det samma tanke hos Sakarja som tänker sig att det i himmelriket skall vara ständig dag och alltid varmt. Kanske var han mörkrädd och frös mycket.

Visst finns det mycket tilltalande i ett budskap om att vi skall få det bättre. För det är ju så mycket lättare att lyssna till de som säger till oss att det skall bli bra.  Särskilt om det är kombinerat med en enkel lösning, som inte kräver så mycket av oss. Det stämmer mer med vår uppfattning om hur det borde vara. Eller kanske med hur vi har lärt oss att det skall vara. Är det kanske därför som vi blir mer och mer immuna mot det som är sant på riktigt och istället alltmer väljer vår alldeles privata och personliga sanning. När det är bagatellartat så har det kanske ingen betydelse, som nu alla fans som menar att den holländske schlagersångaren Josst Klein är oskyldig till det han anklagas för. Antagligen utan att egentligen veta vad som hänt på riktigt. Men det finns ju mycket allvarligare frågor där vi också har en egen sanning. Som det här med klimatet tex. Eller kanske tanken om att vi kan fortsätta att konsumera mer än jorden kan producera. Eller möjligen att varje palistinier är terrorist eller varje jude är ansvarig för kriget och svälten i Gaza. Eller kanske ännu mera nära oss.. att allt är invandrarnas fel.

Vi längtar mer efter att bli framgångsrika än att vara sanningsrika.

Men Jesus säger att vi skall få sanningens ande. Det är ju egentligen inte någon enkel sak. Sanningens ande säger kanske först och främst sanningen om oss själva. Ingen av oss är världens centrum. Tyvärr. Men kanske säger den också till oss, som gemenskap. Att vi skall bli Kristuslika. Jag tror inte att det betyder att vi skall visa upp en vacker och fin yta. Och inte heller att vi skall gå runt och försöka utföra underverk till varje pris och locka människor med budskap om lycka och framgång. Jag tänker att det mycket mera handlar om att behandla världen, natur och djur och människor med den respekt de förtjänar. Skapade av Gud. Lyssna med respekt och aktning till människor som tänker och agerar på ett annat sätt än vi. Stå upp för de som behandlas illa och förtrycks. i vår närhet och på vår jord. Protestera mot de som berikar sig själva på andras bekostnad. Det står i Apg att den första församlingen hade allt gemensamt och att var och en fick det som den behövde. Vi har ju lärt oss i vår tid att vårt lilla klot som svävar fram i en oändlig (nästan) rymd är en begränsad enitiet och vi behöver dela med varandra och andra det som jorden kan producera.

Vi behöver lära oss av Jesus Kristus, som led och dog och uppstod för oss att mer fokusera på att bli sanningsrika tillsammans med varandra och alldeles för oss själva. För sanningens ande bor i oss. Någonstans. Har jag hittat den? Har den hittat mig?

Amen

Tre andakter jag haft (en kvar i morgon) i Centrumkyrkan i Vårgårda kl 12.00. Claes Hilliges har stått för musiken. Tack för det Här kommer mina tankar:

Efter Matteus berättelse om Jesus

v 1 och 2 Matt 26:1-29

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är många olika bilder som sveper förbi så här i början av stilla veckan.  Rädslan som griper tag i maktens människor som vet vad de behöver göra för att behålla sin ställning men som är rädda för vad människorna skall säga.

Den överflödande generositeten från kvinnan som häller dyrbar olja över Jesu huvud.

Och så Judas då. Han som förråder Jesus och sedan sitter med och tar del av den sista måltiden och fortfarande undrar över om han gjort rätt. I retrospektiv har han fått en ganska negativ roll. Han hade ju hand om pengarna och man beskriver det som att han stal därifrån ibland. Eller möjligen är det så att hans perspektiv, just eftersom han hade hand om ekonomin, blivit alltför litet och snävt, så han inte längre såg det stora perspektivet?

Eller också gjorde han det och kände att han nu gjorde något som underlättade för Jesus att ta den maktposition som rätteligen var hans. och kanske skulle Judas då också bli belönad för sitt initiativ.

Konstigt, men livet är ju fyllt av sådana händelser där vi vill att det skall bli bra och så blir det precis tvärt om. Hur det var med Judas vet jag ju inte, men jag kommer ju själv iåg de gångerna i mitt liv då jag ville väl, men det blev precis tvärt om.

Fick en fråga för någon vecka sedan av en pappa som fått en svår fråga av sin lilla 5 åriga dotter. de hade läst passionshistorien i någon av de barnbiblar som finns och den lilla flickan hade funderat och tänkt och så undrade hon: Skulle Judas blivit förlåten för det han gjort? Spännande fråga, vi vet ju inte, eftersom Judas själv inte hade någon tanke på denna möjlighet och sedan inte kunde leva med sin skuld.

Finns det nån gräns för vad Gud kan förlåta?

Jag kunde ju svarat som vår ärkebiskop gjorde på frågan om hur Jesu uppståndelse gick till. Och låtit förlåtelsen också tillhöra det stora mysterium som försoning och Gudsgemenskap egentligen är. Men jag tänkte att jag svarar det som jag tror. Och för mig finns det ingen gräns för fårlåtelsen. Och kanske ligger den redan nära också för Judas när han, med sina vänner och ovänner tog emot det lilla bröd och den lilla smula vin, som Jesus gav och ger. För dig Utgiven. För dig utgjutet. Och så ligger den också nära för dig och mig. Genom alla dödar, här och nu och de som kommer sedan, till nytt liv igen och igen. i Kristus

V 3 och 4 Matt 26:30-46

Två bilder denna dag, av alla de måna som vore möjlige

I Getsemane örtagård, som ligger lite utanför den gamla stadsmuren i Jerusalem, strax bakom tempelplatsen, kommer den stora ångesten över Jesus. Hela hans kropp och hela hans själ säger till honom att inte göra detta. Inte gå den väg som ligger framför honom. Det måste finnas nån annan utväg, nåt annat sätt att lösa detta på. Han har tagit med sig sina närmaste, men som med all ångest så är han ändå ensam. Ingen kan riktigt följa honom in i det yttersta. Och så gör han ändå det han tänkt sig. Det finns vägar vi måste gå för att förbli mänskliga, även om det leder till sorg och död och vi kanske inte riktigt vet resultatet. Att till varje pris bevara livet är kanske inte alltid det sanna. Och så finns mönstret redan där tydligt, Guds mönster, Gå igenom alla dödar till nytt liv. Finna livet, det riktiga livet, genom att riskera det. Bevara sin mänsklighet med öppenhet och mod, utan murar och skydd.

Den andra bilden.

Jesus blir arresterad. Och Petrus tar fram sitt svärd och kanske tänker han i sin desperation att om jag bara kan hugga ner alla,…. så skall Jesus bli befriad och kunna leva sitt liv på det sättet som han kan och vill.

Men Guds väg är annorlunda. Den som tar till våld…. dödas av våld. Kanske så att den som litar på att svärdet skall skydda och bevara, eller om ni vill att våldet skall skall skydda och bevara, blir så begränsad i sitt sätt att fundera ut läsningar att det som våldet skulle skydda korrumperas och skyddet blir i stället ett hot.  Vi ser det ju både i privatlivet, nationellt och i relationen mellan länder.  Och kanske är det symptomatiskt att folkhopen sänts ut i mörkret. För i det dunkla rör sig de makter som inte riktigt tål ljuset och i mörkret förförs vi till att utföra maktens vilja, utan att vi vågat, eller orkat tänka efter själva.

Men Jesus Kristus står för ljuset också i denna mörka natt. Ensam. För hans vänner överger honom, så han är tillsammans med oss när vi överges och när vi slås ner av oro och ångest. Guds mönster blir tydligt, för Guds son och för oss, Genom död till liv. Ständigt åter igen…. genom död till liv

V 5 och 6 Matt 26:57- 27:1-31

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Rädsla urholkar själen skrev Heinrich Böll nån gång i en bok. Tror att han tänkte så att när vi blir rädda och försöker skydda oss själva från rädslan så tappar vi bort vårt jag. Den som vi är innerst inne…. eller kanske sannare, den som vi försöker vara i våra liv.

Jag vet inte riktigt men jag tänker att det idag är tre människor i den berättelse som Matteus givit oss, som förlorar sin själ.

Den första är Petrus. Efter att ha varit tre år tillsammans med sin mästare och upplevt hur livet blev förändrat och berikat så står han nu i en skum port och förnekar att han kände den enda människa som han satt sitt liv och sin kärlek till. Inte en utan tre gånger. “Jag vet inte vem han är.” Men han känner sveket i sitt hjärta och svekets tårar och skuldens ånger får honom att inse och ångra.

Den andre som förlorar sin själ är ju Judas. Han inser med förvånande klarsyn att det som han tänkt och hoppats inte alls blev som han ville. Han vill lämna tillbaka sin skuld, men den tas inte emot. Skulden blir för stor och han orkar inte bära den istället blir det en trädgren och ett rep som bär honom bort från detta livet. Gud vare hans själ nådig.

Den tredje som förlorar sin själ är den ende som kunde gjort någon förändring. Han som hade makt att säga Nej, Han som kunde benåda. Han som vet att den Mannen inte bar någon skuld. men han är rädd för folket. Han vill inte ha något uppror. Han vet vad som är sant, men folket har sagt att de vill ha Barabbas fri. Barabbas betyder ju egentligen Faderns Son, Medan Jesus beskrivs bara som “han som kallas Messias”, och folkmassor är ju så enkla att manipulera. Han som kunde gjort skillnad och kunde gjort rätt urholkar sin själ med sitt beslut och inget tvättfat i världen kan göra den hel igen.

Jesus hånas av maktens hantlangare. Men egentligen är det inte nåt konstigt med det. De göra bara så som man gjorde. Så som makten hade lärt dem. De är bara duktiga idioter som utan att reflektera. De kan vara glada åt att de inte är i den torterades plats. Sen återstår bara korset och sen är det hela slut…….eller.

Mässa i Nossebro kyrka på palmsöndagen. Då sa jag detta. Mest utifrån Matteusevangeliet 21:1-11

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Vi kan ju den här historien alla, eller hur. Den kommer i våra kyrkor två gånger om året I dag och på den första söndagen i advent.

Men det finns ju en fråga som är ständigt aktuell och som vi människor har att ta ställning till. i varje generation och kanske också under olika delar av livet. för livet förändras ju med tid och situation. Och frågan är ju samma som folket ställer: Vem är han?

jag tänker att vi har lite olika svar på den frågan var och en. och det är ju precis så det skall vara. Så är det ju i alla relationer. Om vi känner samma person du och jag så är ju våra erfarenheter och bilder av den personen lite olika. Kanske eftersom den personen har olika betydelse för oss och att vi har olika erfarenheter.

Jag skall inte fråga hur ditt svar på frågan om vem Jesus är ser ut. Men berättelsen som jag läste från Matteus ger aningar om vem han är.

<Det fanns ju tankar i det gamla Israel om hur det skulle se ut när Gud återvände till sitt folk. Om folket var värdigt så skulle Messias komma ridande på en häst ( häst var ju den tidens stridsfordon) men om folket var ovärdigt så skulle Messias komma ridande på en åsna. Men det finns ju också en annan dimension av detta Och det är väl den bild av sig själv som Jesus vill ge. När han kommer ridande på en åsna, att lastdjur, som användes för att forsla varor och annat så ger han ju en bild av sig själv som knappast handlar om makt och myndighet. mer om ödmjukhet och kärlek.

Jag tänker att tiden då, på nåt sätt var ganska lik tiden nu. Människor längtar efter nån stark man som kan komma och lösa deras problem. Befria dem från ockupationsmakten och hitta ett sätt att få Israel att återfå sin, vad de tyckte, rättmätiga plats i världen. De var ju Guds utvalda folk och hade sin speciella plats i världshistorien. Det är ju en spännande tanke som ändå spridits runt i Världen att just mitt folk är lite speciellt. Lite annorlunda och lite bättre än de andra. Att just vår kultur och vårt sätt att leva är finare än de andras. Eller i varje fall inte riktigt lika dåligt.

In i den verkligheten rider Jesus på sin åsna. Omgiven av lärjungar som fortfarande inte begriper nåt utan också de vill ha mäktiga platser i det kommande riket. Och jag tänker att folket också hoppades på profeten från Galileen nu skulle komma med lösningen och befria dem. Hosianna, välsignad vare han….. och det tar inte lång tid innan deras besvikelse och frutration låter dem ropa Korsfäst honom.

Jag vet inte, men kanske det största undret under Stilla veckan är att Jesus inte låter sig påverkas av deras hyllningsrop. skrattar och ler inte så att mungiporna håller på att spricka, nar han hyllas och applåderas av folket och de mäktiga, utan han behåller sin blick och sin riktning mot det han har att göra. I början av sin kallelse blev han frestad att få allt välstånd i världen om han gav sin själ till Satan och nu på väg mot sitt kors fortsätter han att säga nej till det som skulle få honom att förneka sig själv.

Jag var bortbjuden i fredags och kom att prata med några människor som gick en kurs i kyrkan där de funderade kring livets mening. Jag kunde förstås inte hålla mig utan frågade så klart: Ok och vad har ni hittat? Jag väntade spänt på svaret…. men det kom inget och hen som jag pratade med skrattade lite och sa att vi har inte kommit så långt än. Och det tycker jag var ett alldeles utmärkt svar.

Men jag tänker att svaret på frågan om livets mening hänger samman med frågan om vem det är som kommer ridande på åsnan.

Som jag sa i början så har vi ju var och en,  en alldeles egen relation till Kristus Jesus och det är svårt att säga vilken som skulle fara rätt eller fel. och kanske är det inte heller intressant om man inte lever i nån slags maktkamp.

För mig är Kristus Jesus den som visar mig en livsväg. En väg att gå i livet utan att förlora sitt liv till makter och konstellationer som mer vill förminska mig än berika mig. En livsväg som handlar om att se människor och skapelse och mig själv med barmhärtighet och en kunskap mom att tillvaron inte finns för att ge mig allt det jag önskar och ber om, mer om vad jag kan ge av mig själv till dem jag möter. Och det är den vägen som ger livet mening, en mening som jag tänker varar genom alla dödar.

Det värsta är att jag ständigt misslyckas. Jag blir rädd för vad de andra skall tänka. Jag försöker vinna anseende på andras bekostnad, jag….. jo listan blir alltför lång. Men på nåt sätt…… när allting lagt sig… så kommer Jesus ridande på en åsna på nytt in i mitt liv och så får jag möjlighet att hitta meningen på nytt och på nytt och på nytt.

Och idag för dig och mig och alla de andra kommer Kristus åter igen ridande på sin åsna till oss. Och ändrar våra korsfästrop till Hosiannarop

Amen

Ryckte in och hade gudstjänst i Främmestad och Essunga i helgen. Tack för förtroendet. Tredje söndagen i Fastan. Långa texter om kampen mot ondskan. 1 Sam 17:40-50, Ef5:1-9 och evangeliet från Lukas 11:14-26. Kanske behöver man ta en liten koll där?

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är många krigsbilder i dagens texter. Egentligen tycker jag att det räcker med krigstexter. Det får jag alldeles för många i tidningar och TV. Men det verkar som om striden i 1 Sam inte innebär an mängd civila offer, utan egentligen mer var en envig mellan två: Filisteen och David. Och den lille pojken vinner, med sin slunga som dödar motståndaren med en sten i pannan. Vad jag inte riktigt förstår är att David tänker att Gud gav honom segern. Egentligen så är jag ganska tveksam till argument som säger att Gud står bakom segraren  när det ligger så många döda på slagfältet. Vi har haft lite för många sådana argument genom historien och vi har det ju nu också. Hämnden är ju Herrens, menar ju Paulus visserligen när han beskriver en kristen syn på tillvaron i sitt brev till församlingen i Rom, men där menar han  ju att hämnden är Herrens i den meningen att vi inte skall hämnas själva, utan lägga all dom och alla straff i Guds händer och i stället försöka leva så fredligt vi kan med varandra. Vägen till fred går ju genom fred, som vår förre ärkebiskop KG Hammar skrev för länge sedan. Och jag tänker att det gäller inte bara mellan nationer, utan också mellan individer.

Jesus ger ju också en slags krigsbild när han argumenterar med de som tänker att han driver ut ondska med ondska. Argumentet han använder är ju samma som vi hör i debatten idag. Hur vi försvarar oss mot den globala ondska som hotar att ta vår frihet och demokrati ifrån oss. “Nän man som vaktar sina ägodelar med vapen i hand så får hans ägodelar vara ifred.”

Men….jag tänker att hela diskussionen inte alls handlar om makt och styrka på det sättet. Utan det är egentligen mer ett samtal kring vilken plattform vi har när vi kämpar mot ondskan. Och kanske ännu hellre, hur vi argumenterar mot dem som vi uppfattar som våra meningsmotståndare. Eller hellre hur mycket är vi beredda att ta bort av det som vill bevara för att försvara det vi vill ha kvarinner. Helt enkelt hur undviker vi att tappa ur barnet med badvattnet.

Vi lever ju i en tid där det blir allt svårare att förstå och uppfatta det som är sant. I kamp mot vår tids ondska så griper vi tag i de vapen som vi på nåt sätt tycker är bäst för att snabbt besegra fienden. När det gäller kriminaliteten så blir det längre straff, visitationszoner eller som det kallas nu säkerhetszoner, Vi skall kunna säga upp hyresrätter om någon i familjen begår brott, människor kan utvisas och förlora medborgarskap om man inte uppvisar en god vandel…. mm.

Presstödet för alternativ media är omvandlat, Bidrag till ideella föreningar och fredsinstitut försvinner……

Internationellt har vi brutit en lång tid av alliansfrihet och neutralitet för att ingå i NATO.

Jag vet inte…..innebär alla dessa åtgärder att vi bevarar det samhälle som vi vill bevara? Att vi skyddar de människor som behöver skyddas. Att vi ger framtidsmöjligheter till de barn som inte annars har någon framtid?

Det finns en varning som Paulus skickar med till sina vänner i hamnstaden Efesos, som jag tänker kunde ha sin aktualitet också för oss idag. “Låt ingen lura er med tomma ord..” För visst lever vi i de tomma ordens tid?

Önskar att han också gett nån instruktion för hur man undviker att bli lurad av tomma ord. För kanske är det vår tids tecken att det är de tomma orden som flyger omkring i vår värld och i vår närhet och lurar oss. Kanske både på ett privat plan, som på ett mera nationellt och globalt.

 …. men, kanske han också gör det på nåt sätt. Lev som ljusets barn, skriver han, med Gud som föredöme. Vet inte riktigt men jag tänker att han kanske funderar kring detta att vara förankrad i Kristus Jesus. Att ha en grund i livet som vi kan orientera oss efter och från vilken vi kan avgöra vad som är sant och vad som inte är det. För det är väl på nåt sätt det som är problemet för oss människor att vi drivs hit och dit och lyssnar till den ena och det låter bra och sedan till den andra och det låter bra. Och så vacklar vi mellan det ena och det andra och följer den som vi tycker låter bäst. Samma som de människor som Jesus konfronteras med i evangeliet, som menar att Jesus gör gott med hjälp av ondskan. En argumentation som visserligen passar deras syften …… men…….

Har ni funderat kring vilket som är Jesus grund, hans perspektiv på tillvaron. Det är ju visserligen sant att vi inte riktigt vet, men vi har ju fyra berättelse kring hans verksamhet, så helt slumpmässigt är det ju inte. Och om vi funderar kring det så är det ju viktigt att inte bara leta efter det som bekräftar våra egna åsikter, kanske mer efter det som är utmaningar för oss. Och som vi inte riktigt begriper.

Jag tänker att han hela tiden har ett form av underifrånperspektiv. Att Gud står på deras sida som är illa utsatta och medfarna. Att han är sådan så att han bryter gränser. Är med dem som egentligen inte tillhör, men som ändå behöver tillhörighet. För mig är han en sådan som inte använder livet för att berika sig själv eller de sina, utan använder sitt liv till för att självständiggöra och myndigförklara de andra.

Och, eftersom vi är inne i fastans tid, den som inte bevarar sitt liv till varje pris. utan bevarar det genom att förlora det.

Är det det perspektivet som hjälper oss att se igenom den tomma orden och vara öppna för de ord som har innehåll och konkretion och sanning.

Tror att det ändå ger en riktning och ett mål att leva som ljus i världen. Kanske inte så att livet blir enklare. men kanske är det inte tänkt att våra liv skall vara lätta. Kansk mer så att våra liv skall vara sanna. och så vet vi att vägen till livet här och nu och det vi väntar går den väg som Kristus gick. Genom alla dödar till liv och liv i överflöd.

Amen