Rolfs blogg

Spännande färd till expeditionen idag med underkylt regn. Misstänker att jag måste sätta på vinterhjulen snart.

Halmstadgrabben Carl Bildt skriver förvånandsvärt spännande om världen efter Trump i Washington Post. Väl värt att fundera över, både säkerhetspolitiskt och miljöpolitiskt i dessa de yttersta dagarna. När hostmörkret och dimman gör allt för att hålla humöret nere. Tur att det snart är 1:a advent.

En chockad värld efter presidentvalet i USA. En populistisk, nationalistisk, misogyn och invandrarfientlig miljardär till företagare, som skryter med att han inte betalar skatt, blir samhällsansvarig för en av världens mest betydelsefulla stater. Det är klart att detta inte är en isolerad händelse utan att den är en del av något som sker i människors sinnen över världen. I varje fall i den del av världen som vi tror är viktigast.
Vi ser ju utöver världen, också i vårt eget land, hur krafter som förnedrar de i samhället som är sk svaga grupper, växer sig allt starkare. Samtidigt som polariseringen i samhället blir större och större. 60-talets solidaritet byts ut mot 2000-talets ego- och etnocentricitet. Kanske är det vårt fel, vi som ändå har någon form av ansvar för vad vi säger och gör. Kanske också politikens fel. som mer övergått från att diskutera och debattera ideologiska frågor till att ängsligt bevaka sakfrågor. Och då utifrån en aspekt som mer handlar om hur man behåller sin makt än utifrån vad som skulle vara bra för människorna, samhället och naturen.

Kanske skulle vi alla i denna värld ha nytta av att mer fundera över hur vi kan vara till nytta för samhället, än hur samhället kan berika oss. Vårt samhällskontrakt borde ju gå ut på att vi som har det bra, utbildning, arbete, inkomst borde hjälpa till så att de som inte har det så bra har möjlighet till ett drägligt liv. För vi klarar oss ju kanske bra vilken regering som än styr. Det går inte att komma ifrån( kanske bortsett de mest totalitära). men de som är marginaliserade eller utsatta klarar sig inte. Samhället måste bevara varje människas rätt att gestalta sitt liv, om det inte går ut över en annan människas rätt. Vad skall vi annars ha samhället till. Då kämpar vi var och en för oss själva. När vi egentligen borde kämpa för de andra.

Jag känner ju inte Donald Trump. Vet inte mer än den bild som massmedia ger. Men om den som är ledare lever i en egen gräddfil, med egna regler för sitt liv. Om den som har makten kan förnedra kvinnor och människor från ett annat land. Om den som är ledaren skryter om att han inte betalar skatt och på det sättet bidrar till allas bästa. Vad är det då som säger att jag skulle behöva göra annorlunda?

Vilken värld vill vi leva i. Den som begränsar mig eller den som ger möjligheter till utveckling och växt oberoende av ursprung, hudfärg, religiös inriktning, social status, utbildning , sexuell läggning. Det är det valet vi har att göra. Jag vet ju vilken värld jag vill välja. För jag tänker att om det finns plats i denna tillvaro för de som jag har omkring mig, hur de än ser ut, så finns det också plats för mig.

Kyrkoherdedag i Skara. Vi fick bla fundera över hur vi tänkte om Luthers tanke om rättfärdiggörelse genom tron endast. Jag tänker att frågan är fel ställd. det är klart att Martin Luther för 500 år sedan funderade över sin tids livsångest. Och som jag tänker att ingen av oss kan fly från sin tid, så tänker jag att hans fråga också var en fråga som låg i tiden då. Och den frågan var: Hur finner jag en nådig Gud. Särskilt som det fanns en del grejer som man var tvungen att göra för att få nåd, förlåtelse, slippa skärseldens plågor.
Luthers svar blev just detta att jag inte kan göra mig själv rättfärdig, utan att jag blir det av nåd, utan egen förskyllan och utan egen förtjänst. Det var helt ok i den tiden.

Men jag tänkte att vi egentligen inte behöver, eller ens skall fundera över vad Luther tänkte. Eftersom hans svar var rätt för 500 år sedan. Inför lutherjubileet 2017, kanske vi istället skulle, i reformationens anda, fundera kring vad som är vår tids ångestfråga. Vad är det som ligger i tiden och i människors hjärtan. Vad är det vi vanliga människor brottas med dagligen och som gör livet svårt, svårare, omöjligt att leva.

Kanske är vår tids ångest, ångesten att inte vara någon själv. Att vara tvungen att varje dag konstruera sig själv och skapa sitt eget värde. Vad vet jag. Kanske behöver vi då också varje dag visa oss på sociala medier och annat för att av egen kraft konstruera en identitet som kan bli uppskattad, älskad . eller i brist på annat hatad.

Hur skulle evangeliet svara på det? Ingen aning. Men jag tror att vi kan hitta ett hållbart svar i berättelsen om Jesus.
Kanske om man vågar fundera……..att du och jag är något tillsammans. Att du och jag är älskade som vi är. att smärtan inte är utanför livet. att vi inte behöver veta allt eller vara perfekta för att liksom Jesus blir upphöjd på korset, finner vi vår ära i att leva det liv, som innehåller både glädje och smärta, både tillsammanskap och ensamhet. Vi behöver inte uppfinna oss utan är redan uppfunna och kan älska som vi själva vill bli älskade.

Eller nåt sånt. Hjälp mig att fundera både kring frågan och ring svaret

Onsdagskvällen tillbringade jag på Göteborgsoperan. ICON heter balettföreställningen som blandar reklamvärldens bilder av hur vår verklighet borde se ut, med verkligheten. Spännande drama, med reklamfloskler som dånas ut, medan verkligheten är någon annan stans och mer ogripbar ju längre in i reklambilderna vi låter oss dränkas.
Sedan är ju dansarnas kroppskontroll rent magisk.

En liten stund på väg mot Långared och begravning skiner solen. Plötsligt blir också hösten bedövande vacker. När allt det gråa och dystra, speglar solens värme. Träden skimrar av någon form av döendets kärlek och………. uppståndelsens hopp. För om man pillar lite bakom löven, så anar man rudimentet till nya. Efter begravning till dopsamtal. Så återkommer det nya livet ständigt, ständigt.
Ars longa, vita brevis.

En dag med datorstrul. Jag är ju normalt väldigt teknikvänlig, men idag är det nästan som om jag längtar tillbaka till den gamla goda analoga tiden. Bläckhorn och gåspenna och pergament. Alll text ligger ju i datorn……Men nu framåt kvällen funkar det igen.

Det märks att hösten har kommit med stormsteg. Kallt och blåsigt. Och alla färger i naturen börjar övergå i grått. Till och med de färgade löven förlorar lite av sin glans när solen inte längre skiner på dem. Såg AHK förlora mot Sävehof igår. Vet inte hur andra tänker, men för mig blev det tydligt att en enda människa kan ha betydelse. Både för sitt eget lag och för motståndarlaget. När Jonas Larholm blödde näsblod (?) i första halvlek och satt på bänken strålade AHK, och Sävehof tappade sitt spel. men när Larholm kom in i andra, så fan Sävehof modet och AHK tappde sitt. MAn skulle kunna överföra det till en trossats. Att när Gud kliver in i ens liv, så hittar man modet. Men det är kanske att dra det för långt och kanske är det istället tvärt om, att vi får kliva in i Guds liv?