Rolfs blogg

Solen skiner. Kylan stiger. Höstlöven faller.
De döende löven jublar i de mest fantastiska färger. Tänk att livets skönhet alltid är tydligast närvarande när livet är som skörast. I döendets närhet och förälskelsens sprödhet hörs tillvarons jubelton som allra mest.
När vi har som allra mest att förlora träder livets fullhet fram.
Så jublar höstlöven, som de stenar skulle jublat när Jesus rider mot sin död, som är hans liv.

den här texten publicerades 13/10 2013. Jag hade glömt den, men hittade den idag när jag googlade på mig själv (bara för att kolla om jag fanns ). På nåt sätt känns den aktuell fortfarande

“För 20 år sedan, då jag sökte tjänster inom Svenska kyrkan och blev uppkallad till domkapitlet eller till kyrkoråden, för att bli intervjuad, fanns det en enda nyckelfråga man behövde svara rätt på för att bli godkänd.

För 10 år sedan fanns det också en nyckelfråga man behövde svara rätt på för att bli godkänd. Och idag finns det tydligen också en fråga man behöver svara rätt på för att bli godkänd. I varje fall om man vill bli ärkebiskop.

Om ändå det var samma fråga som var nyckelfrågan. Men det är det inte. För 20 år sedan så var man tvungen att svara rätt på frågan om hur man såg på kvinnliga präster, för 10 år sedan vad man tyckte om homosexuella och nu är den viktigaste frågan om Jesus är bättre än Muhammed.

Jag har så klart också blivit berörd av den debatt kring dogmatik (troslära), som följt på utfrågningarna av ärkebiskopskandidater. Så jag roade mig med att lyssna igenom utfrågningarna på webben. Och nöjde mig inte bara med att lyssna på referat och inlägg. Min fundering kring kandidaterna är att de är förvånansvärt centrerade kring Kristus och Hans betydelse för deras eget och kyrkans liv. Mycket mer så än man kan förstå genom att läsa kommentarer i bloggar och media.

Kanske är det att notera att frågan kring vem som var viktigast, Jesus eller Muhammed, kom i ett svep av frågor som rörde sig om våra förfäder var apor, om man fick ta med sig hunden in i himlen, vilka som eventuellt kunde få plats där, om jungfrufödseln var historisk, om Jesus gick på vattnet m.fl. Min fundering kring dessa återkommande enkla frågor är att de, kanske mer än relativiserande svar, är det som sekulariserar kyrkan.

Om vi själva presenterar tron på Kristus som om det gällde att svara ja på några enkla trosfrågor, då vore ju trons dogmatiska sida alldeles profilerad och glasklar, men min gudsrelation i mitt eget vardagliga och praktiska liv blir nästan alldeles osynligt. Vad hjälper det mig att Jesus är bättre än Muhammed, när mina barn dör, jag blir arbetslös, cancern växer i min kropp, hopplösheten och ångesten tar över?

Jag tror att det svar, som jag så småningom utvecklade under mina utfrågningar fortfarande har relevans. Vad tycker du om kvinnliga präster, homosexuella, Jesus? Och mitt svar var: Vem menar du? För det finns kvinnliga präster jag tycker om och det finns homosexuella som jag tycker om. Men det finns också kvinnliga präster som jag ogillar och homosexuella som jag ogillar.

Och vilken Jesus är det som jag skall älska?
Den Jesus som delar in människor i olika kategorier och godkänner några och avvisar andra, eller den Jesus som älskar varje människa som hon är och som möter mig och andra utifrån ett maktlöst perspektiv och därför bär all makt.

Den Jesus som inte tycker att det viktigaste i livet är om jag tror att han gick på vattnet eller ej, utan ger mig hopp om att jag, med Honom, kan övervinna det i livet som hotar att dränka mig. Den Jesus som inte avvisar alla olika uttryck för tro, utan låter mig ana att hans uppenbarelse på något sätt också finns hos mina muslimska kusiner i Alingsås.

Denna sistnämnde Jesus tror jag på och om jag sedan, under mina irrfärder i trons lärosatser och dogmer kommer fel, så hoppas jag att jag är älskad ändå. Liksom jag tror att du som på riktigt längtar efter tro och mening i ditt liv också kan finna det. Kanske tillsammans med mig, när vi delar den uppståndne Kristus i brödet och vinet.”

I Dagen 23/9 2016 skriver gästkrönikör Göran Skytte om “det kungliga salighetsverket”, och då menar han förstås Svenska kyrkan.- Nu tycker han att kyrkan blivit allt mindre kyrka och allt mer “Salighetsverk”. Som de flesta debattörer så förväxlar Skytte Kyrkan med det som händer överst i hierarkin. Precis som om det som händer i kyrkans hus i Uppsala är den fullständiga bilden av Svenska kyrkan.
Istället är det väl mera så att den riktiga kyrkan alltid är den som är på gräsrotsnivå. det är där livet finns, den vardagliga kampen för livet i stort och smått. Och til syvende og sist har det egentligen ringa betydelse vad de gör uppe bland molnen. Det är i de små församlingarna som kärleken till Jesus, till andra och varandra finns. Det är här vi brottas med de stora frågorna. Hur ekonomin skall gå ihop. Hur vi skall kunna förmedla nåden och förlåtelsen. Hur vi skall kunna vara ett salt i den nära verklighet som är vår.
Om Skytte vill lämna kyrkan för det som kommunikationschefen säger om “Mitt kors”, så varsågod. För oss här nere så bryr vi oss väldigt lite om kommunikationschefen. Däremot bryr vi oss mera om att här delar vi bröd och vin med Kristus och varandra och andra.

På Bjärkedagen hade vi tillsammans med Företagsföreningen en musikgudstjänst i Erska kyrka, med bara lokala förmågor. Och vilka förmågor. Min uppgift var att ha en slags kåseri. Jag sa ungefär detta:

Hej. Jag heter Rolf. Jag är präst. Vi präster är annorlunda än ni andra. Att det var så började jag ana när jag gjorde min första praktik. Kyrkoherden introducerade mig för en gammal värkbruten kvinna. Och när vi hälsade, neg hon för mig så långt hennes knän tillät. Men det var inte förrän jag blev prästvigd, som jag verkligen förstod att vi präster är annorlunda än ni andra. Vi är faktiskt inte som ni.

Vet ni. Vi präster har makt. Mycket makt. Vi kan göra er andra till bättre människor. Jo det är faktiskt sant. När vi kliver in i ett rum så blir ni automatiskt bättre. Nästan alla. Hur länge det varar det vet jag ju inte, men ändå. När vi präster finns i rummet så uppför ni er bättre. Man märker det mest på språket. För ni svär inte längre. och om ni skulle göra det av misstag, så ber ni genast om ursäkt. Vi präster har makt att göra er bättre.

Vi präster har också stort ansvar. Väldigt stort ansvar. Vi har ansvar för mycket som hänt. Spanska inkvisitionen, när folk blev torterade och avrättade för att de hade fel tro. Det måste vi bta ansvar för. det är vårt fel.. Och när vi brände kvinnor, som betraktades som häxor. Det är vårt ansvar. Och alla övergrepp som begåtts genom historien. Det är vårt fel. Och att församlingar reser utomlands och dricker alkohol på församlingens bekostnad. Det är också vårt fel. För vi präster har stort ansvar.

Vi präster tycker alltid likadant. Det är bra, för alla vet vad vi tycker. redan innan vi sagt något. Som när jag var på återträff med mina gamla klasskamrater. Som vanligt gick vi runt och berättade lite om vad som hänt sen sist. Det hade ju hänt en del. det var ju ändå 35 år sedan. När det blev min kamrat Björns tur, så visade sig att hen just var inne i en process att byta kön. Från att ha varit man, blev hen kvinna och hen tyckte det var jobbigt att berätta. Särskilt när jag var där. För det kunde hen ju begripa vad jag tyckte om sånt. För vi präster tycker alltid likadant och alla vet alltid vad vi tycker.

Nu tror ni att jag tycker det är jobbigt att vara präst. Men så äer det ju inte alls. Det finns en hel del privilegier också. Vi är de enda männen under lång tid i historien som haft tillåtelse att ha klänning på oss. Också i offentliga sammanhang. Utan att bli avrättade eller satta i fängelse. Och det tom flera gånger i veckan. de ni.

Men det är klart. Om jag tar av mig min stola, och klär av mig mitt röcklin, och slänger bort prästkragen (och så gjorde jag det). Som det alltid är när vi blir avklädda och maskerna försvinner. Så återstår ju för mig som för er samma liv. Med räkningar som skall betalas, barn som skall uppfostras, jobb som skall göras, relationer som går i kras, förhoppningar som rinner ut. Samma kamp att försöka genomleva detta livet utan att kapsla in sig i en ogenomtränglig rustning. Samma längtan, som jag tror vi alla delar, att leva ett riktigt liv, att våga vara sårbara och öppna, trots allt. Och om vi hittat nåt, så är det kanske inte alls alla sanningar, bara den konstige figuren, som hänger här framme på ett kors. Och som får oss att hoppas och tro och våga lita på att vägen till livet, det riktiga, sårbara och öppna livet alltid går genom död.

Jag har alltid tyckt det är intressant att se hur vi i kyrkan presenterar oss, när det gäller stora evenemang. Jubileumsgudstjänster eller sådana när vi vet att det kommer mycket människor, eller när det får publicitet i massmedia. Som kungliga vigslar, begravning……mm.

Det är också spännande att under många år fått följa och vara del i den gudstjänstutveckling som skett och skre inom den kyrka som jag älskar. Olika försöksordningar, musikförändringar, inkluderande språk, kamp att expandera fadersbilden med moderliga och könsneutrala bilder. Allt för att göra evangeliet greppbart för alla människor utan att tappa bort dess innehåll. Eller kanske hellre, JUST FÖR ATT bevara evangeliets innehåll.

Och så kommer då stunden när Svenska kyrkans högsta företrädare för en stor publik, vill presentera hur en gudstjänst ser ut för svenska folket. Som i fredags. Ett dop i svenska kyrkans ordning 2016, vill vi göra så här, för att förmedla evangelium till de människor vi möter. Och då tänker jag att den gudstjänst som televiseras inte bara är en privat tillställning som bara angår den familj som är där. Utan att en förrättning som sänds ut i en mängd hem, och som man tom kan beskåda i efterskott, är ett sett för oss att presentera Svenska kyrkan nu.

Och då…..när detta gyllene tillfälle presenterar sig: Borta är allt tal om inkluderande språk, försvunnen är allt nyskapande vad gäller böner och liturgi, nedspolat är alla tankar om nyformulering av Herrens bön…..

Och då kvarstår min fråga. Om det nu är detta sättet som Svenska kyrkans högsta företrädare vill presentera en dopgudstjänst 2016……….

Varför skall vi en ny handbok?