Rolfs blogg

Dagens predikan. Mest för att kören i St Mellby kyrka inte hörde något då medhörningen inte funkade. Men såklart allra mest för att jag vill synas!?

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Det är inte särskilt konstigt att människorna i Jerusalem
ropar Herre befria oss, när Jesus rider in i Jerusalem. Inte alls konstigt. Tänk
så mycket förluster de råkat ut för. Det stolta folket som var så rädda om sina
traditioner och sitt arv. Och nu sitter det gamla trångt. Man är tvungen att
nyorientera sig. Det känns inte längre som om de gamla värderingarna gäller. Jo,
jag vet, det är svårt att veta vad de gamla
värderingarna egentligen bestod av, men något måste det vara och det känns som
om något viktigt och värdefullt försvunnit. Nya människor har kommit in med nya
traditioner. Nya människor med nytt sätt att se, nya språk, nya seder och det
känns som om de har tagit makten över det gamla hederliga landet.

Det är inte konstigt att människor projicerar sin längtan
och sina förväntningar på honom som utmärker sig. Han som verkar stå på
sanningens sida. Som verkar ha kontakt med de himmelska krafterna och som
verkar vara den som vill vara garant för det gamla och stabila. Det som
försvunnit och som vi saknar. Det som kanske kan göra landet stort igen. Ge
folket tillbaka sin utvaldhetskänsla, upplevelsen att inte vara riktigt som de
andra.

Längtan, djup längtan, född av upplevelsen av tung förlust,
kan ge oss konstiga vänner.

Och ändå måste de ju ha förstå att han som gick utöver
gränserna. Han som talade med de som ingen ville tala med. Han som åt med dem
som ingen ville sitta till bords med, som förlät det som ingen kunde förlåta.
Han som bad dem vända andra kinden till och gå två mil med den som tvingar dem,
istället för en mil. Att han inte var den som skulle uppfylla deras drömmar om
härskarstatus, makt och utvaldhet.

Egentligen så borde det inte vara så att Jesus kan användas
till att förtrycka andra, förnedra andra, se sig själv och sitt gäng som bättre
än de andra. Och ändå har han använts så genom historien.

Vad längtar du efter? Om du längtar efter makt och rikedom
och ära, så skall du nog ropa ditt hosiannarop till någon annan än han som
rider in på en åsna till Jerusamellby/ Jerusaanten/Jerusa(denplats som är din)

Men om du längtar efter en tillhörighet i livet. En
tillhörighet som inte är begränsad till ditt gäng och din grupp. En
tillhörighet som har rötter ner till tillvarons djup. Då kan du ropa Hosianna Davids
son.

Om du längtar efter mening i tillvaron. En mening som
sträcker sig längre än du någonsin kunde ana, då kan ditt Hosiannarop ha en
mening.

På vägen hit i morse såg jag en sälgbuske som börjat få liv utanför
Kvarnabo. En mängd alldeles vita videkissar som hängde ner och lyste upp skogen
med sina vita ljus. Vet inte varför. Jo det är ju alldeles för tidigt. Kanske
för att trädet var skadat och på väg att dö? Vad vet jag. Och på väg mot sin
egen destruktion sätter livet igång. Och då ropar trädet, med sina videkissar,
till trots mot alla krafter som förstör, stänger in, förkrymper och hindrar liv,
sitt: Hosianna Davids Son välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna
i höjden.

Och så får också vi ropa, mot allt som hotar livet, mot alla
krafter som förstör, förkrymper och stänger in i denna adventstid när Europa
och världen ser allt mörkare u, vårt Hosianna, Välsignad är han som kommer. Jesus.
Konungen på sin åsna, fredstecknet. På väg mot sin död och mot sitt liv, för
oss, i oss och med oss. Hosianna i höjden.

Amen

Mässa i Erska med konfirmandinskrivning. Spännande med konfirmander, det var länge sedan. Efter mässan märker jag att någon dragit ett vasst föremål på mina bildörrar. Kanske någon som inte gillade predikan. Vad vet jag? Lägger ändå ut den här. Om det är någon som blir arg på det jag säger, så vore jag tacksam för ett verbalt svar. Det är lättare att begripa.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Allting tar slut. Det vet vi var och en, för det har vi alla
erfarenhet av. Ibland är det bra att det tar slut. Skönt att den där tråkiga
gympalektionen äntligen slutar. Eller kanske att man ser slutet på
släktmiddagen som ingen egentligen vill vara på. Eller kanske när den där
relationen tar slut där du kände dig alltmer fjättrad och förkrympt. Ibland är
det bra att saker och ting tar slut

Men ibland är det tråkigt att saker slutar. Som sommarens
första mjukglass. Eller den första förälskade kyssen, eller de där byxorna som
kändes så där oförtjänt sköna, eller den där gemenskapen som bar igenom mycket
smärta och som innebar mycket glädje och som plötsligt försvann. Ibland är det
väldigt sorgligt att det finns ett slut.

Man säger att det bara finns en sak vi människor ordentligt
vet om livet. Och det är att det en gång tar slut. Och det är ju tråkigt
förstås, men kan på något sätt också vara bra och dåligt. Det beror ju på hur
det ser ut.

Undrar vad jag kommer att tycka va viktigast när det är dags
att lämna livet. Och jag tänker att det kan vara bra att fundera över det lite
innan man dör, eftersom man då kanske kan göra något åt det man tycker är
viktigast. För när livet är slut är det ju för sent.

Jag vet ju inte hur det är för er och det kanske beror på i
vilken livssituation man är. En del av er försöker finna er själva och fudnera
ut över vad ni vill göra och vem ni egentligen är innerst inne. Och några av er
är mitt i livet där det praktiska är hyfsat ordnat och funkar relativt bra och
för några av er är framtiden kortare än för andra. I varje fall om vi tänker i
normalfallet, på riktigt vet vi ju inte.

Men….på nått sätt märker jag, om jag nu tänker tillbaka, två
saker. Och det är inte när jag köpte min första bil, eller min första
dator……nej det har inte med grejer att göra. När jag tänker tillbaka så minns
jag först de gånger då jag inte gjort mot någon människa det jag tyckte att jag
borde gjort, De där gångerna då jag inte riktigt vågade för att jag var rädd
för mig själv, eller för vad de andra skulle tycka eller säga. Eller om det
skulle ha betydelse om jag fick vara med mitt gäng eller inte. Och så avstod
jag från att göra mot en människa som behövde min hjälp eller mitt stöd eller
att jag ingrep. De där gångerna minns jag.

Och så minns jag också några sådana gånger då jag faktiskt
gjorde nåt för någon annan, trots att det var obekvämt och kanske trots att jag
var rädd. Så när jag minns det viktiga, så har det alltid med att vara till för
människor att göra, inte så mycket om saker.

Och jag vet inte, men på nåt sätt så känner jag att det har
med Jesus att göra. Och med gudstjänsten att göra och med livet att göra. För
på nåt sätt så hänger det ju ihop. Allt det som vi gör. Hur gamla vi än blir,
eller hur unga vi än är.

”Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig har
övergått från döden till livet, läste jag ifrån Johannesevangeliet. Det är ju
lite konstiga ord, men kanske är det inte konstigare än att vi i våra val, vare
sig de är omedvetna eller medvetna, ständigt väljer mellan liv och död. Och
kanske är det så, att när vi i våra möten väljer att vara till för andra väljer
vi livet. För det är skillnad om vi ser någon som far illa, mobbas eller hånas
eller blir slagen och inte griper in. Eller om vi när vi ser någon som far
illa, hånas eller blir slagen och inte griper in. Och det gäller ju alla möten både
de vi har fysiskt men också de möten vi har i cyberrymden.

Väljer vi livet eller döden? Det är inte svårare än så. För
vi vet ju att vi alla är människor hur vi än ser ut. Det är den verkligheten
som blir tydlig när vi tar emot nattvarden. Alla är välkomna, alla får ta emot,
ingen är större eller bättre än någon annan. Alla är viktiga och värdefulla och
alla får ta emot lika mycket. Lite bröd och lite vin. Livet väljer oss och sen
får vi i uppgift att vara livets människor ute i våra vardagar, hur de än ser
ut.

Vad är det som är viktigast i livet för dig? Hur vill du att
det skall se ut?

Valet är ditt och valet är fritt. Men livet vi lever och
dagens texter säger, oberoende av det du väljer att det finns någon som väljer
dig. Som älskar dig som du är, oberoende av dina val eller brist på val. Denne
någon kallar vi i kyrkan för Jesus, som så valde livet att det blev hans död.
Han är det som möter dig i bröd och vin så att du kan välja livet i det som är
din vardag, hur den än ser ut.

Amen

Söndagens tankar kring texterna om slutet. Eller är det början.
Luk 12:35-40, Jes 51:4-6, 2 Kor 13:5-9

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Domedagen närmar sig. Ja den kommer med stormsteg nu när
Donald Trump blivit president i USA. Nej… så är det ju inte. Och så ser
verkligheten ju inte ut. En president i USA har inte så stor makt att han kan
göra allting som han vill. Jag säger han, eftersom det ännu inte varit ngn
kvinna på den posten. I stället är ju USA ett land som var föregångsland när
det gällde att dela makt, så att det inte skulle vara så enkelt för någon
statsinstans att köra över de andra.

Men domedagen närmar sig ändå, trots alla politiker och
ekonomer och…… Om det inte är den stora katastrofen som vi ser i filmer och
också läser om i Bibeln, så närmar sig för oss var och en vårt egen domedag. Ja
kanske är det så att den redan är här. Just nu..

Det är lite spännande med tid. Ju längre jag lever desto mer
tänker jag att tid är egentligen subjektivt. Även om jag kollar på min
objektiva klocka ständigt och jämt så är den subjektiva tiden på nåt sätt ändå
är den viktigaste. . För det är den som är fylld med innehåll. Sorger och
lyckor, framgångar och nederlag. Den andra bara tickar fram.

Man säger att hebreer
och greker hade två olika sätt att se på tiden. För grekerna. Och nu måste vi
komma ihåg att NT skrevs på den tiden då då grekiska var de intellektuellas
språk. Det var det språk som var universiellt. Det är först senare som latinet
blir de lärdas språk. På Jesu tid var det grekiskan och därmed också det
tankegods som hörde till grekiskan som man var influerad av då…

Grekerna tänkte att tiden var cyklisk. Att den gick runt som
ett hjul. Kanske är det från det sättet som vi har uttryck som efter regn
kommer solsken. För man tänkte att efter bra år blev det gradvis sämre och
sämre till dess att det blev goda tider igen och så gick det runt så. År efter år efter år. Deceinium efter decennium,
sekel efter sekel

Hebreerna hade och har ett annat synsätt. För dem var tiden något som var linjärt. Tiden hade en
början och ett slut. Den börjar med Guds skapelse och den slutar med att alla
folk samlas på Guds berg och Gud blir allt i alla.

Men jag tänker att det också finns en annan dimension av
berättelse o tjänarna som väntar på att
brudgummen skulle komma hem. Inte bara
att det sker långt i en framtid någonstans som vi väntar men hoppas inte kommer
för fort. Tänk om det är så att varje val vi gör, vare sig det är medvetet
eller omedvetet också bestämmer vår egen framtid. Och att vi i varje möte
väljer medvetet eller omedvetet liv eller död. Är det det det handlar om, att
alltid vara beredd. Och då är det något annat än att alltid vara rädd för att
göra fel. För vi är några, ja kanske tom många, som är uppfostrade till att ständigt akta oss för att göra fel, vilket
ibland lett till att vi är mer bekymrade över att inte göra fel, än att göra
rätt. Och så hänger damoklessvärdet över våra huvuden, som Cornelis skrev i en
låt: Gud ser dig medborgare, och så hukar vi oss i rädsla. Det är klart att det
är ansvarsfullt att vara människa. Men…..det är ju inte tänkt att vi skall gå
runt och vara ängsliga hela tiden och vakta på oss själva och andra så att vi och de
inte gör fel. Är det kanske därför Paulus skriver i 2 Kor som han gör. Att han
uppmanar till goda gärningar, inte för sin egen rättfärdighets skull utan för
att de skall göra det som är gott. Och så är det spännande att de gör gott för
att Kristus är i dem. Och de märker det.

Är det kanske det allt utmynnar i så småningom. Allt som gör
att vi lägger bort vår rädsla och ångest för att göra fel, beror på att vi på nåt
sätt är inkopplade i Jesus. Är det därför som vi måste lära oss mer och mer om
Jesus, så att han blir den komplexa varelse han är. Inte bara en extrapolering
av oss själva och våra drömmar och våra rädslor och vår längtan

Det är ju lätt så att vi, i dem vi möter, läser in det vi själva
längtar efter trots att det inte har så mycket med verkligheten att göra. Så också
med Jesus. Men jag tänker att om vi älskar Jesus och lär oss om honom, så
behöver vi inte längre vara rädda för att välja fel, inte alltid vara beredda, inte alltiod vara på helspänn, inte alltid sköta oss så som vi skulle. För det är min övertygelse att Guds son såg på
varje människa med kärlek och att han mötte varje människa med kärlek. Också
dem han var emot och bekämpade. För kärleken är inte mjäkig och undfallande,
utan modig och utmanande. Den går över alla gränser och ser hela tiden till den
andres väl, inte det egna. Är det därför som kärleken alltid ger liv.

Den kärleken räcks till oss i det brutna brödet. Och med de
kärlekens ögon den ger, skickar den oss ut i livet, att möta varje människa så
som Jesus mötte dem. För Gud ser dig, medborgare, som Cornelis sa, men inte med
polismästarens ögon, för att kolla om du gjort fel, utan med de kärlekens ögon
som vet att du kan, vill och orka, älska dem du möter, så som Jesus gjorde.

Amen

Minnesgudstjänst Allahelgona 2016-11-06

Vad har jag då för hopp. Vem kan skönja någon
lycka för mig? Går hopp och lycka med mig till dödsriket, skall de följa med
mig i mullen?

Job 17:15-16

Det finns inget sätt att komma undan sorgen. Den finns
inbyggd i livet. Det är konstigt men det finns inget liv utan sorg. Sorg över
det vi saknar, dem vi förlorat, det vi inte fick gjort eller sagt. Ibland blir
sorgen tydlig och klar. Som när vi sörjer dem som lämnat oss. Det spelar
egentligen ingen roll om vi kan förstå eller inte förstå. Det har ingen
betydelse om det är som det skall vara eller som en chock. Vi kan inte låta bli
att sörja. Att sörja är att vara människa. Och att låta andra människor vara
viktiga.

Men…..Det finns heller inget liv utan hopp. Vi vet med våra
hjärtan att livet är större. Även om hjärnan säger annorlunda och alla bevis
runt omkring oss pekar på något annat, så vet vi att livet är större. Vi vet
att varje liv är så värdefullt att det inte bara kan försvinna, spolas bort,
elimineras Och trots allt så hoppas vi att det vi anar i djupet av våra hjärtan
ändå är sant, För hjärtats röst talar alltid högre.

Lyckliga ni som sörjer…..ni skall bli tröstade.

Lyckliga ni som är fattiga
……

Lyckliga ni som förföljs…….ni tillhör himmelriket.

Men visst är det sant att sorgen tar mycket energi

Men var inte
rädd för ångesten – ur den föds en närvaro

Var inte
rädd för smärtan – den visar väg till liv

Var inte
rädd för ensamheten – för i djupet av
ditt hjärta finns en mötesplats som övervinner allt.

Vad har jag
då för hopp. Vem kan skönja någon lycka för mig? Går hopp och lycka med mig
till dödsriket, skall de följa med mig i mullen, frågar jag och du och Job

Ja svarar
Jesus. De går med mig ner i dödsriket, ångestriket och sorgeriket och de följer med mig upp till det ständigt pånyttfödda livet. Det liv som våra
hjärtan talar sant om och som aldrig någonsin dör.

Amen

I brist på bättre, ytterligare en predikan. Utgångstext söndagens evangelium.
——————————————————————————–
Systrar och bröder i Kristus Jesus

Så kommer då ytterligare ett krav. Det känns nästan som om det kunde räcka.
Inte nog med att man skall vara snäll och hjälpsam mot varje människa. Nu måste
man förlåta dem också. Annars blir man satt i fängelse och måste betala sin
egna skuld till livet. Och det är klart att den är stor. Det vet varje människa
som en gnutta reflekterat över sitt liv och sina tillkortakommanden.

Men om man skall vara riktigt ärlig. Det finns saker som man
ju inte kan förlåta. Jo man måste acceptera och gå vidare, det är klart, så funkar
ju livet och inte vill man stanna kvar i något gammalt, men förlåta allt. Det
är inte lätt.

Petrus funderar över samma sak. Hur mycket skall man behöva
stå ut med. Och Jesus ger både ett svar och en liknelse.

Och på nåt sätt känns det som en beskrivning av tillvarons
relation mellan människor och Gud. Nu måste man komma ihåg att den stora frågan
under Jesu tid, den som sysselsatte människors hjärtan och hjärnor var frågan
om hur man skulle kunna bli av med sin synd. Och att Johannes döparen var så
framgångsrik i sin verksamhet, som döpte i Floden Jordan, var så klart för att
han hade ett svar på den tidens ångest. Den börda som livet samlar på oss och
som man inte kommer ifrån. Så det är klart att kungen är Gud och de som är
under granskning är vi. Och det är lika klart att skulden blir efterskänkt för
oss liksom för mannen i liknelsen. För det v ar ju inte så att förlåtelse och
försoning plötsligt kom in i världen genom Jesus det är klart att den fanns där
innan. Som vi ju också märker i texten från GT. Minns inte fö evigt våra
synder.

Men det verkar ju som om Jesus menar att syndernas
förlåtelse redan fanns och att Petrus måste ha märkt det. Men kanske också att
deta att ha blivit förlåten, innebär ett ytterligare ansvar och en ytterligare
utmaning i livet .

Att visa samma barmhärtighet mot andra som men själv
erfarit. Den som har fått mycket förlåtet visar mycket kärlek. Kanske för att
livet inte är så enkelt längre. Att det finns många olika dimensioner och många
olika drivkrafter för oss. Och kanske att vi inte behöver komplicera livet för
varandra och andra än det redan är. För det vi gör och som vi handlar slår
tillbaka till oss, vare sig vi vill det eller ej. Så jag tror att jesus i
lijknelsen kommer tillbaka till det han ständigt upprepar i ord och i handling.

Älska varandra, so
jag har älskat er.

Undrar hur vår tids livsångest ser ut. Synd är ju inte ett
ord som vi använder så ofta. Kanske är det för oss tomheten som är det mest
förfärliga. Att det inte finns någon, något vare sig utanför oss eller inom
oss. Kanske är det därför som vi fyller våra dagar med facebook och instagram
och snapchat eller vad det nu kan vara. För att vi är så rädda för tomheten. Av
att vara ingenting.

Undrar hur en liknelse skulle se ut som svarar till den
ångesten.

Jag vet inte. Men jag vet att det…..om man vågar gå in i sin
tomhet finns en närvaro, en kung, en Jesus som möter min ångest med sin
närvaro. Sin närvaro på korset och sin närvaro i lovsången.

Så är kanske egentligen kraven på oss inte så väldigt stora.
Även om jag inte kan förlåta allt. För det kan jag inte. Så kan jag förstå att
det finns förlåtelse, för varje människa. Också den i mina ögon mest usle. Och
till den förlåtelsen kan jag överlämna de i min närhet som jag inte själv kan
förlåta och förstå att också de har möjlighet att leva i försoning och gudomlig
närvaro. Och så blir den kunskapen också en väg till försoning för mig själv.
För liksom Jesus vill fylla min tomhet och vara närvarande i mitt liv, så vill
han också göra det för alla de andra. Hur och på vilket sätt och med vilka
resultat vet jag inte. Det tillhör det som jag inte har kontroll över. Men att
han gör det vet jag, för Gud har förlåtit oss alla i Kristus Jesus vår Herre.

Amen

Å Ä Ö blev konstigt på min bloggtitel, så idag heter den helt enkelt Rolfs Blogg.

Ibland blir man trött på sina ord. Så var det med denna. Gjorde lite omdisponering innan kyrkklockorna ringde och jag tror att detta blev någon form av resultat.

Predikan 22 efter trefaldighet

Antens kyrka, mässa

Systrar och bröder i Kristus Jesus

När jag var mindre och gick i småskolan fick vi en dag en
uppgift att så ett frö i en kruka med jord och sköta om det så att det växte
upp och blev…..vad det nu va det skulle bli. Det har jag glömt. Vet inte om man
fortfarande gör sånt här i skolorna idag. Men om jag har glömt vad det skulle
bli, spå kommer jag ändå ihåg att jag ett flertal gånger grävde upp fröet igen,
för att se om det hänt nåt. Om det blivit ngt grönt eller några rottrådar. Men det
blev aldrig något. Tror att jag var alldeles för ivrig med att se hur det gick,
att det fröet aldrig fick en chans att utvecklas. Jag ville kolla det alldeles
för mycket.

Det v ar en stund sedan någon frågade mig om jag var frälst.
Har någon frågat er? Jag minns att frågan lämnade en lite obehaglig känsla i
sinnet. Inte för att jag då skulle tveka på svaret. Nej, mera för att jag
upplevde att den som ställde frågan inte var särskilt intresserad av mitt svar.
Mer om jag kunde svara rätt. Och om jag svarade rätt så skulle jag behöva
redogöras för den tid och plats då frälsningsupplevelsen kom. Precis som om det
fanns rätt och fel.

Jag vet inte hur ni skulle svarat, eller svarar. Men jag vet
hur Paulus svarade. Och det vet ni också, för han berättar om det i
episteltexten. Man skulle ju kunna tro att han ville berätta om sin upplevelse
på vägen till Damaskus som den viktigaste. Hur han på väg att utrota de kristna
där mötte honom som han förföljde. Och hur det mötet förändrade hans liv. Men
det gör han inte. Istället berättar han om hur frälsningen kom till honom, när
han inte ens var där. Att liksom döden och synden kom genom en man, så kom
också befrielsen genom en. Och inte då Paulus upplevde det i sitt liv, utan på
ett kors utanför Jerusalem. Då öppnades nåden och befrielsen för alla
människor. När Jesus dog på korset. Då b lev Paulus frälst och du och jag och
alla andra.

Det är spännande med vår tid. Spännande hur det vi säger och
hur vi uttrycker oss på något sätt avslöjar hur vi egentligen tänker. Har ni
tänkt på det. Vi kan säga att: jag har opererat mig, eller jag har klippt mig,
eller jag har tatuerat mig, eller jag har konfirmerat mig… eller……

Och ändå så vet vi ju att det inte är sant. Man kan inte
operera sig själv, eller tatuera sig eller klippa sig . Jo det kan man kanske,
men det är inte det vanligaste. Det vanligaste är ju att det finns någon som
gör detta för en. Någon som opererar, tatuerar, klipper, konfirmerar ……

Det är nästan som om vi tänker att vi disponerar livet
själva. Och gör allt det där med oss själva, som vi egentligen är beroende av
att någon gör för oss. Vi får det som tjänst….men vi tänker att vi gör det på
oss själva. Vi äger våra liv?

Men vi skulle bli som barn. Eller hur? Vad är det som är
speciellt med barn. Jag brukar säga det till mina dopföräldrar ibland, att de
nu har en person i sin närhet som har 100% förtroende för dem. Som litar på att
de skall få allt de behöver för sitt liv. Mat och värme och kärlek och omsorg.
Utan vilket de inte skulle kunna, leva. Och de har fullt förtroende för att de
som står dem nära skall kunna ge dem det de behöver. Någonstans på vägen genom
livet blir de förstås besvikna. Men som barn har de fullständig tillit.

Det finns en slags växandets mystik i tillvaron. Som lever
enligt sina egna regler och lagar. Och som jag förstörde när jag som barn
ständigt ville kontrollera vad som skedde med det frö som jag sått i min kruka.
En slags livets tillit som vi kanske tappat bort i våra försök att kontrollera
allt och alla. Kanske skulle vi behöva öva oss i tillit men kanske också i att
försöka lämna kontrollen. Livet går inte att kontrollera. Det växer och
utvecklas och invecklas som det vill. Vi äger inte våra liv själva. Vi har inte
så mycket makt över dem. Den får vi lämna till honom som av nåd befriar oss på
korset utanför Jerusalems murar. Jesus Kristus, Guds son, vår bror.

Amen

Tänkte egentligen inte publicera denna. Mest för att jag inte blev nöjd. Men så tänker jag att det kanske finns en vits med att också visa det som inte riktigt blev som man hade tänkt……kanske också det ofärdiga kan användas till något. Om någon i sin vänlighet nu ville kommentera att det är bra ändå, så gör gärna det….men det förändrar inte min egen upplevelse. bara bekräftar min misstanke att Gud är större. Mycket mycket större.

Predikan 21 e Trefaldighet Erska och Långared

Det tar inte lång tid för oss att definiera en människa.
Bara en blick, en snabb bedömning och sedan vet vi. Har en klar bild. Vet hur
vi skall ställa oss och vet hur den människa
är. Och det är svårt att förändra den bilden.

Det tar inte så lång tid för oss att bli definierade. Snabbt
blir vi bedömda och sedan är det svårt för oss att ändra den bedömningen. Även
om vi är flerdimensionella, även om vi är så mycket större än första intrycket,
så är det svårt att ändra.

När Jesus möter en människa, ser han mer än ytan. Ser förbi det
alltför uppenbara. Det är därför det är så hotfullt för oss människor att öppna
oss för evigheten. För tänk om det är sant det vi tror om oss själva, att det
bakom den vackra ytan och den välputsade fasaden bara är tomt. Ett ekande
vakuum. Att vi, du och jag egentligen bara är ett tomt skal, utan verkligt
inneehåll. Kanske Sackios, som uppenbarligen ville se Jesus, också var en sådan
som tänkte att han inte ville visa upp sig, fast han ville se. Ville kolla in
den vise mannen som det talades så mycket om, men inte visa upp sig. Inte
riskera nåt. Inte bli sedd, bara se. Kanske var det därför han klättrade upp i
trädet. Inte för att de andra inte ville släppa fram honom. Kanske ville man
ändå hålla sig väl med honom som hade makten över stadstullen. Kanske klättrade
han upp för att han inte ville bli sedd.

Men Jesus ser honom. Och inte bara det. När han blir sedd av
Jesus, så öppnar Jesus för att han vill besöka honom i hans hem. Att han vill
komma innanför Sackaios murar. Tränga in i hans privata liv se honom nära, utan
skyddsmurar. Utan försvar. Och Sackaios bjuder in tillvarons djupdimension till
sitt privata. Och som alltid, när livets djup berör blir livet förändrat. Andra
saker blir viktiga. Andra relationer blir viktiga, eller kanske att Sackaios
plötsligt upplever att hans lilla liv är relaterat till det stora livet
utanför. Och att det som han tänkte var sitt innerstas tomhet istället var det
bråddjup av skapelse där han var en enda liten del som hörde samman med alla
andra livets delar. Med den fattige på gatan, med främlingen som ber om en
allmosa utanför coop, med flyktingen som söker ett nytt liv i en okänd kultur.

Så förändras hans liv och han blir förändrad. Kanske inte så
att han var en alldeles usel människa innan och nu plötsligt blir god Utan att
han lämnar sitt gamla och ser livet på nytt.

Kanske lämnar han sin gamla priviliegiesituation. För det
var väl då som det är nu att de där människorna som styr och bestämmer lever enligt andra regler
än oss andra. Och att det för dem är självklart att inte betala för vissa saker
och bli bjudna på det ena eller andra och kunna resa med företagets jetplan
till det ena och det andra och få olika bonusar och ta emot lite pengar vid
sidan av som ingen egentligen känner till. Inte för något annat än att jag har
andra regler än de där andra.

Nu ser han ur ett annat perspektiv och allting hör samman,
allting är relaterat, och hans ansvar blir större än han någonsin tänkt och han
själv blir mindre än han någonsin velat betrakta sig själv.

Hur var det för dig? Och vilken förändring upplevde du, och
när kände du att ditt liv var kopplat samman med alla andras liv, för att vi
alla är sedda av den Kristus Jesus som ser genom våra fasader och ständigt
älskar vårt inre.