Rolfs blogg

Inte så ofta jag skriver ner mina predikningar ord för ord. Oftast blir det några minnesrader på en stump papper. men denna juldag skrev jag alla orden. Varsågoda:

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Det finns en slags stillhet så här på morgonen. Tiden just
innan naturen vaknar, innan solen stiger upp och innan kroppen sorterat in sig
i den takt som dagen tvingar på. En slags stillhet där tankarna svävar ganska
fritt och där de möjligheter som dagsljuset bränner bort fortfarande är
möjliga.

Här i morgonens stillhet möter vi ett nyfött barn och hans
föräldrar. Och stjärnornas sken blir en typ av sång, som om vi lyssnar, lyssnar
på riktigt, blir till en lovsång till oss människor, till den värld vi lever i
och till den kärleksmakt som har skapat oss.

Ingen vet vad som händer med ett nyfött barn. Allt är
möjligt, inget är omöjligt. Hen kan bli vad som helst, Hitler…… eller Greta
Thunberg.

Men just på detta barn, som vi möter denna morgon, ligger många
förväntningar. Hoppet att det ändå är möjligt att leva ett riktigt liv,
obegränsat närvarande, generöst utan att tappa bort sig själv, öppet för alla
de relationer livet har att ge. Också de vi inte trodde var möjliga. Också de
vi inte trodde var verkliga.

Men vi vet inte riktigt. Vi vet inte riktigt om vi vågar.
Även om vi har nån slags facit på just detta barn. Detta barn som just denna
natt fick liv i ett stall inhugget i en klippa i berget, lindad och lagd i en
krubba. Född mot alla odds, utan hjälp av någon, omgiven av en tveksam fader
och idisslande djur. Jagad av en maktgalen kungs betalda bödlar.

Detta barn, som trettio år senare fick liv i en annan
grotta, inhugget i ett berg, lindad och lags på en stenbädd, sviken av
människor som inte fått sina drömmar uppfyllda, mördad av en rädd och maktgalen
härskares bödlar.

Och så är vi samlade här. Just nu. I morgonens stillhet,
just nu innan naturen vaknat, innan solen stigit upp och innan min kropp
sorterat in sig i den takt som dagen tvingar på.

Just nu anar jag att det som jag längtar efter längst inne i
hjärtat och som jag upplevt ibland när livet varit som svårast, ändå kan vara sant. Att livet övervinner all
död, att kärleken är starkare än all likgiltighet, att det är möjligt att
bevara sin mänsklighet i mötet med varje människa. För våra liv bevaras inte i
våra händer.

Våra liv skyddas av det lilla barnets späda händer soms räck
mot oss i förtroende och förtröstan och våra liv bekräftas i de sårade händer
som fastnaglade på ett kors möter våra sargade fingrar.

För ljuset från Betlehem och Golgota och ditt hjärta, lyser
i mörkret, och mörkret har ingen makt över det.

Amen

Det är med viss tvekan jag publicerar denna text. Den har legat och värkt en stund. och nu börjar den kännas med nödvändig än annars. Mest för att vi är på väg mot ett västerland, som tappat bort mycket av den solidaritet och internationalism, vi hade en gång. Och min upplevelse är att om vi som mänsklighet skall övervinna de stora och svåra problem som ligger framför oss, så måste vi arbeta tillsammans. Över hela världen och tillsammans ta ansvar för våra liv. Det duger inte att säga: “US first”, vi behöver säga “us first”, och i detta vi inbegriper jag varje människa på jorden. Så jag läste Sverigedemokraternas dokument. och reflekterade kring:

Varför är SD ett människofientligt parti?

Det är ibland befriande att höra SD s ledare Jimmy Åkesson.
Han brukar låta vänligare på rösten än de andra partiledarna. Ibland som en
lite sorgsen cockerspaniel när han inser att de andra inte riktigt vill leka
med honom. Och kanske är det rätt att man inte kan kritisera partiet för dess
historia och kanske är det också sant att det finns en del rötägg i SD som i
alla andra organisationer, och det kan man knappast klandra partiet för. Liksom
andra organisationer som drabbats av människor som skott sig själva på andras
bekostnad. Så också den organisation som jag tillhör.

Samtidigt är jag något förundrad över alla som anser SD vara
mobbade, eftersom de inte får vara med och besluta i riksdagen. Samlingsregering
med alla partier har vi ju bara haft när det varit krig. Och krig är det ju
knappast nu, även om jag märker på FB och andra sociala medier att det finns de
som vill få oss att tro det. Parlamentarismen funkar ju på det sättet, att de
som har majoritet bestämmer. Bra eller dåligt kan man ju fundera över, men det
tillhör på nåt sätt ändå regelverket.

Nej, jag är mer förundrad och allvarligt bekymrad, när jag
läser SDs partiprogram. Det står mycket bra om att vi skall göra ett Sverige
för unga och gamla och att vi skall arbeta …….men när det står så här, så
undrar jag vad det betyder.

”Sverigedemokraterna
står för en mer nyanserad och därmed också en mer realistisk människosyn.
Vår strävan är att utforma politiken efter hur vi tror att människan är
och inte hur vi önskar att hon vore. Vi tror inte på teorin om att människor
föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön
har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta
med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd
essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög
utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens
är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper
av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning
över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer
kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan
vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till
exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan
alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är
rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga
essensen.” (hämtat från Sverigedemokraternas principprogram, avsnitt 2 ”SD och människan”)

En ganska svårläst text, men vad betyder det att det finns
en nedärvd essens, som vi alltså inte kan göra något åt utan som ingår i den
grupp som vi tillhör. Jag skulle behöva en förteckning på vad som ingår i olika
gruppers essens. Och det kanske kommer…..men om det är så så kan vi alltså inte
flytta en människa från sin grupp, utan att det blir konflikt och besvärligt.
Om jag förstår det rätt så bygger detta på någon form av vetenskap. Skulle vara
spännande att veta vilken forskning som bevisat detta. Jag är kanske orättvis,
men det tycks som om teorin om essens, stryker våra värsta fördomar medhårs. Är
det en romsk essens att vara kriminell, en småländsk att vara snål? En arabisk
att vara terrorist? En judisk att vara girig? En homosexuell att vara ….Osv i all
oändlighet.

Är det inte sådana tankar som gör oss omänskliga och som
lockar oss att sluta oss samman i så små homogena grupper att så småningom
ingen får plats. Är det inte sådana tankar som bekräftar för våra små jag, att vi är bättre än de andra, som inte är som
vi. Tage Danielsson har kanske mer rätt
nu än han hade då, när han skrev i sin Grallimatik; ´Alla negrer är lata, det
var en flitig neger, han måste va vit`. ( om nån blir förolämpad av n-ordet,
ber jag om ursäkt. Citat från Tage som levde i en annan tid, mer solidarisk
trots n-ordet).

Vi har ju lärt oss att vi är människor för att vi har
förmåga och vilja och kärlek att hjälpa varandra och andra. Och att ge varandra
livsmöjligheter och utrymme att gestalta våra liv på sådant sätt som gynnar
andra. För att vi då, på nåt sätt, gynnar vår egen överlevnad. Och det är när
vi sluter oss samman och bevakar vår rätt, som vi går under.

Essens är ett begrepp som kan vara ett sätt att dela upp
människor i värdefulla och inte riktigt värdefulla. De som är som vi och de andra som inte är som
vi. Och om vi kommer ihåg vår historia, så är det alltid de andra som verkar
vara sämre än oss.

Därför är SD ett farligt parti, som utarmar oss och berövar
oss det människovärde varje människa har rätt till. Och för mig som är kristen är det
omöjligt att stödja någon ordning som inte erkänner att varje människa är unik
och oerhört värdefull och skapad till Guds avbild och likhet, trots att jag och
vi och de andra ibland misslyckas med att vara det vi är.

Rolf Wollert

Sorgen tar sig många uttryck. Några av oss gråter mycket,
andra fäller inga tårar alls. Någon vill alltid ha människor omkring sig, andra
vill vara själva. Någon äter ständigt, andra orkar inte tänka på mat. Sorgen
har många uttryck och var och en sörjer på sitt sätt och så skall det vara.

Saknaden försvinner aldrig riktigt bort. På nått sätt är det
väl ändå så att livet lägger nya lager av liv kring våra förluster. Så att de
med tiden får mindre plats i våra liv, men jag är inte säker på att de helt
försvinner bort. Tiden läker inga sår….

Det finns ingen som kan ersätta den vi förlorat. Varje
människa är oersättlig.

Men…….Livet måste levas

Livet tar ju inte slut. Livet går vidare, det blir aldrig
som det varit. Den vi saknar kommer aldrig tillbaka. Platsen där han/hon var
ekar tom…… Men på nåt sätt kan livet bli o0k ändå.

Hittade en dikt av Siv Andersson, jag vet inte vem det är,
som beskriver sin upplevelse så här, som jag kan känna igen mig i och kanske du
också:

Våga ta steget

Ibland så känns det

som om livet helt står still

och just det man är i

är inte det man vill.

Man känner sig så svag

så vilsen och så feg..

Så känns det till den dag

man vägar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar

och man får perspektiv

Och plötsligt kan man se

hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt

när man har fått distans,

så ser man att det svåra

var källan till en chans.

-Siv Andersson-

Kanske så som Jesaja skrev med lite mera ålderstigna ord i
texten vi hörde. (Jes 49:8-10) Livet kan
öppna sig på nytt, det blir aldrig som det varit, och förlusten sliter i våra
hjärtan. Men när sorgen har haft sin tid, den tid som det nu tar och sinnet öppnar
sig för att gå vidare.

Då finns det liv igen, inte som det var, kanske inte det vi
längtade efter, eller tog för självklart, men liv som ändå kan vara helt ok.

Systrar och bröder i
Kristus Jesus

Han visste vad han
gjorde, den lagkloke som sakta närmade sig Jesus . Han hade bestämt sig sedan
länge. Han hade hört om den kringvandrande profeten och såg i honom drömmen om
ett starkt land och en som kunde rensa upp i hans älskade fäderneland. Nu när främmande
folk som inte tillhörde hans nation hade infiltrerat nästan varje del av det.
Och på nåt sätt hade det förstört hans eget land. Han kände inte igen sig
längre. Och han såg med avsmak på hur gamla ärevördiga institutioner och deras
ledare böjt sig inför det främmande. Hur de av rädsla för att inte vara
populära eller moderna eller att inte vara politiskt korrekta böjt sig inför de
främmande och, nästan blivit förrädare för sig eget folk, sitt eget land, sin
egen nation. Han längtade efter att
nationen skulle bli stor igen och att allt det främmande skulle kastas ut.

Nu hade han hade sett hur
Jesus fått större och större uppmärksamhet, hur han var välsignad av deras egen
Gud. Hur han skulle kunna återupprättad äran.

Allt för länge hade den
lagkloken sett hur landet fallit i ner i omoral och segregation och nu kom det
någon som med Guds makt och välsignelse skulle kunna ge nationen tillbaka det
som gått förlorat.

Och nu fick han äntligen
chansen att visa sig för den kringvandrande profeten och ge sig en plats bland
de som skulle få makten i det nya. Nu kunde han visa Jesus att han var på hans
sida och att hans klokhet och vishet var till för hanom, ja deras heliga
uppdrag.

Så han närmade sig med
den fråga som han själv visste svaret på och som han visste att profeten visste
svaret på.

Och som han trodde och
förväntade sig. De var rörande överens om svaret: du skall älska Gud och din
nästa. Och för att binda sig samman mera med profeten fick han chans att ställa
nästa fråga. Den som särskilde det utvalda folket från de andra.

Svaret han fick var en
berättelse. I början verkade det helt ok, men i slutet av berättelsen blev han
mer bekymrad. Hjälten i berättelsen var inte den förväntade. Hjälten i berättelsen
var en av de där som inte tillhörde nationen, en av dem som hade fel tro,
firade falsk gudstjänst och vars närvaro i landet förstörde det som han
längtade efter allra mest.

Och så fick han frågan
han inte velat ha. Vem var mannens nästa? Vem var det som genom sina handlingar
och sin kärlek visade att han tillhörde den gemenskap som den lagkloke själv
ville tillhöra. När han svarade på frågan (han var ju tvungen och samtidigt ganska
klok och kunde se logiken i resonemanget) var han tvungen att medge att en samarier,
en främling, en som hade fel i det mesta, en som trodde på en falsk gud och
firade tom gudstjänst, var den som var en nästa, den som var med den nation,
den tillhörighet, som han så gärna ville bevara.

Och så gick han iväg.
Jag vet inte vad som hände sen. Kanske gjorde han som vi så ofta gör, sopade
det under mattan, tänkte att den där profeten inte var den han hoppades. Och
att han misstagit sig och fortsatte med att kämpa för sin nation och försökte
ta bort alla de som störde och förstörde

Eller möjligen, fast
jag vet inte om det är särskilt troligt, för vi människor är ofta för lata för
att förändra oss och och för tröga på att ta in kunskap som strider mot det vi tror
att redan vet, men kanske, kanske funderade han kring det han mött och insåg
någonstans inom sig att skillnaden mellan människor kanske egentligen inte
ligger i rikedom, eller status eller hudfärg eller sexualitet eller kultur.
Kanske skillnaden mellan oss ligger i vår kärlek. Vem vi älskar:

Älskar vi Gud och vår
nästa

Älskar vi kanske Gud och oss själva

Eller älskar vi kanske
bara oss själva,

”mina kära, låt oss
älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som Älskar är född av Gud
och känner Gud.”

Rolf Wollert

Dagens ord i mina tre kyrkor för idag. Ekumeniskt i Vänga 10.30, Lagmansered 15 och Anten kl 18.

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

På nåt sätt känns den här texten från Markus evangelium
förvånansvärt modern. Där finnes ett gäng människor som blir informerade om vad
som ligger i en alldeles när framtid. En del av dem blir rädda. Andra förstår
ingenting. Men några av dem tar till sig informationen och funderar över den
och tänker, inte så mycket kring vad det får för konsekvenser för människorna
omkring dem, inte heller vad det får för konsekvenser för den som de följt under
tre år och litat på. Utan de funderar på vad de kan vinna för fördel för egen
del, nu när det är som det är.

På nåt sätt är det ju skönt att det inte var bättre förr och
att samma beteende hos människor fanns då som det fanns nu. Men samtidigt är det
väl en sorg att vi människor inte kommit längre- Blivit mer omtänksamma, mer
generösa, mer villiga att se till andras bästa än bara vårt eget.

Jag vet inte, men det känns ju som vi lever i en tid då det
gamla bytänkandet blivit globalt. Där jag kommer ifrån Halmstad, föraktade vi
dem som kom från Harplinge. De pratade konstigt. Var alla bönder och åkte
skolbuss lång tid. De kom från samhälle som var okänt för oss och vi drev med
dem. Hade det funnits någon bland oss med makt och pengar är det inte omöjligt
att vi byggt en mur kring Halmstad för att hålla dem borta. Eller kanske byggt
upp den gamla stadsmuren igen.

Vet inte varför det var så. Kanske bara rädslan för det som
var likt oss andra…..men ändå lite lite annorlunda. Kanske för att vi
misstänkte att de skulle beröva oss någonting……någonting vi inte ens kunde
definiera vad det var. Kanske för att vi kände oss hotade för att vi anande att
de bar med sig någonting som vi tappat bort…

Jag vet inte.

I världen idag byggs det nya murar. Makthavarna funderar som
vi gjorde i mitt gamla Halmstad och som de båda Sebedaiossönerna tänkte. Vad
kan jag vinna på detta. Och muren de bygger är inte längre en mur av sten och
armerad stål och betong. Utan muren de bygger är en mur av tvivel, misstro och
rädsla. Och om vi låter de bygga vidare så kommer vi, de små människorna i
världen, att bli dem som betalar ett högt pris, medan de som byggt muren
behåller hela vinsten och mer därtill.

Det är i denna vår verklighet 2017 som Jesus vandrar mot
sitt kors och sin död. Det är i denna verklighet 2017 som han säger till oss
att den som vill vara stor hos er skall vara de andras tjänare, och den som
vill vara den förste bland er, skall vara de andras slav!

Har det någon betydelse för oss att Jesus Guds son vår
frälsare, skapare av miljarders miljoners planeter och insekter, galaxer och
fjärilar, solar och människor, svarta hål och stora fiskar, har det någon
betydelse för oss att han kommer och öppnar famnen mot varje människa oberoende
av hur hon är, tänker och ser ut. Har det någon betydelse för oss att det finns
någon som älskar varje människa och mig, med allt det som finns inom oss?

Har det någon betydelse att han nu, Jesus Guds Son världens
frälsare ger sig iväg mot maktens centrum för att visa det som är sant, det som
är sant på riktigt, där det inte finns någon alternativ sanning, Att
Människosonen kommit för att ge sitt liv för många.

Och det mest spännande är, systrar och bröder i Kristus
Jesus, att också du och jag är människosöner och människodöttrar. För att
dricka livets bägare vin och att döpas med korsets dop är en sak som inte
innebär något extra i livet. Inte lägger till en ytterligare dimension, inte
gör något utöver vad andra människor behöver göra, inte ger en extra förtjänst
ner i vårt alltför prestationsinriktade sinne, utan är det som livet själv ger
oss som utmaning. För Jesus delar våra liv, våra riktiga liv. Och i våra
riktiga liv, vare sig vi vill det eller inte så ingår smärta, lidande och död.
Vi dricker den bägare som jesus dricker och vi döps med det dop Jesus döps med.
Och om vi står på de svagas sida, om vi står upp för de som Gud främst
försvarar i Gamla och Nya testamentet, Änkan, den faderlösa och främlingen,
alltså de som är utan skydd i samhället, så kan man vara säker på att vi råkar
ut för ännu mer smärta och förföljelse. (Däremot kan man inte vara säker på att
man, bara för att folk tycker annorlunda och man känner sig förföljd, står på
det sannas sida. Det funkar inte riktigt så)

Men om Jesus delar våra liv med dess smärta, ångest och död.
Så delar vi också det liv som är Hans. För vägen till livet går genom korset.
Vägen till liv i kärlek går genom förluster. Vägen till livet, som Jesus
vandrar med oss och vi med honom går genom död. Hur den döden än ser ut. Nu i
livet och när livet tar slut. Ständigt denna process med Jesus genom död till
liv. Döden och smärtan behöver vi inte leta efter, den kommer fört varje
människa automatiskt genom att vi har liv. Men vägen till livet måste vi lita
på. För den går genom den Jesus som inte bygger murar mot någon, Inte stänger
ute vare sig sebbedaiossönerna, Petrus, Judas, eller mig eller dig. Utan som
Öppnar vägar för varje människa att gå den livsväg han går med oss. Genom död
till liv, ständigt denna process, genom död till liv, genom likgiltighet till kärlek,
genom rädsla till generositet.

Jesus går på vattnet. Spännande. nej egentligen inte. Men kan det betyda något mer än att Jesus gick på vattnet för länge sen. Då kanske det kan bli spännande, eller tankeväckande eller…..

Systrar och bröder i Kristus Jesus

I dessa dagar av alternativa fakta får man vara alldeles
extra noggrann med vad man säger. För även om var och en av oss ser saker på
vårt eget sätt, så finns det väl ändå någon del av verkligheten som vi delar
och som vi kan vara överens om. Det som Matteus berättar om idag, när Jesus går
över Genesarets sjö med sina lärjungar är kanske däremot en sådan som vi kan
tänka olika om. Egentligen tänker jag att den berättelsen, som när den
berättades, utgjorde en positiv startpunkt och utveckling av tron, idag är en
sådan berättelse som kanske mer utgör ett hinder, än en möjlighet, för oss
moderna västerlänningar. Kanske för att vi har övat oss i att fundera över hur
det går till, i stället för vad berättelsen vill säga. Och hade vi valt någon
händelse som involverar Jesus som kunde säga samma sak på ett annat sätt än Matteus,
så kanske nog gjort det.

För hur det gick till när Jesus gick på vattnet har jag
egentligen ingen aning och inte heller när Petrus gjorde det. Men jag har några
funderingar kring vad berättelsen vill säga.

Vatten är i Bibelns värld den del av tillvarons verklighet
som är farlig. Som står för det oberäkneliga. Det som inte kan kontrolleras. Det
som hotar tillvaron. Den bilden kommer från den första skapelseberättelsen där
Gud sätter ett fast stycke mark i allt vatten och hindrar vattnet ovanför och
vattnet nedanför att svämma över det fasta. Och det är Gud som har makten över
det. Syndafallet beror ju på att Gud då tar bort kontrollen över vattnet och
låter det strömma fritt. Så när Jesus går på vattnet bort till lärjungarna på
Genesarets sjö så är det ett uttryck för att Jesus är Gud och att Jesus har
makt över det som hotar oss i livet, som kan döda oss och som kan skada oss.
Det finns någon som har kontrollen över det som vi alls inte kan kontrollera. Och
ändå ger sig Petrus ut på vattnet, på stapplande steg. Men så blir han rädd och
börjar sjunka.

Och det är en spännande bild. För även om det är självklar
att Gud kan behärska kaos, så är det inte lika självklart med oss, fast Petrus
kan en liten stund, tills han blir rädd, och då kanske också vi kan en liten
stund, tills vi blir rädda.

Hur bekämpar vi livets smärta och elände? Hur skyddar vi oss
från kaos?

Jag vet inte! Det är väl olika och vi tänker olika och en
del sätt är bra och andra dåliga. Förr i välden fanns det heliga män (det var
alltid män, konstigt) som byggde höga pelare och satt på dem för att undkomma
världens elände och för att hålla sig obefläckade av det vi andra drabbas av.
Och så gör väl ganska många av oss nu också. Flyr in i våra hus och medier för
att leva i vår egen väldefinierade och trygga värld där inget händer som vi
inte har kontroll över. Jag satt förr ibland i telefonsjälavården och lyssnade
till människor som förskansat sig i sitt hus och aldrig kom därifrån, för att
världen utanför var ogripbar och smärtfull. Det värsta är väl att världen
innanför är också den var ogripbar och smärtfull och väldigt mycket mindre.

Nej det är inte lätt att gå på livets smärtfyllda hav. Men
när jag läser om Jesus så märker jag att också han kämpar mot livets smärta.
Men inte med att stänga in sig i säkra rum och försöka glömma det som är där
ute. Utan genom att just göra det som han inte riktigt vågar. Möta människor
som de är. Gå ut över de gränser som hans familj, släkt och tradition gett
honom. Inte för att bara bryta gränser och visa sig stark och modig, utan för
att det där ute i det otillåtna, fanns människor som behövde honom och som hans
hjärta också brann för. Och han gjorde det in till den grad att det berövade
honom livet. För det är nästan alltid så i denna tillvaro att den som kämpar
för det sanna. För alla människors rätt till liv och värdighet. Den som tar
emot de som är föraktade och utanför, som vägrar vara med och skapa vinster för
sin egen skull. Den människan blir alltid uthängd och förnedrad och sparkad på
av dem som riskerar förlora sin ställning och makt. Jag hörde i bilradion på
väg till gudstjänsten ett reportage från México, från den by där Ford tänkt
bygga sin nya fabrik, men som man nu tvingades avstå ifrån pga direktiv från
Vita Huset. Reportern hade intervjuat borgmästaren och blev fånga av en kvinna
som stod i kö för att träffa borgmästaren. Hon hade på tidigare fått enbir
korrugerad plåt till sitt tak och ville nu be om en säck cement så att hon
kunde höja tröskeln inför vårens översvämningar. Hon tog med sig reportern till
sin by och visade på den lilla sjön. Vattnet i den hade blivit mindre och
mindre och byborna undrade vad som hänt. När de följt floden upp en bit såg de
att GM-fabriken byggt en vall av jord och därifrån ledde vattnet till sin
fabrik. När de, med hjälp av byns präst, fått vallen riven upptäckte de ett
avloppsrör, som ledde fabrikens avfall rakt in i den flod som var deras vatten.
Hon klagade inte på fabriken så mycket, den gav en liten men dock försörjning,
de hade visserligen inte till skolskjuts, men ändå. Men hon önskade att
fabriken kunde ge dem mer än bara avfallsvatten.

Så utnyttjar vi, för vinstmaximeringens skull, människor,
som inte har något. När vi istället borde ge dem en utkomst som de skulle klara
sig på, så att de kan utvecklas och skapa sig ett liv som är värdigt. Vi kan
inte beröva dem det för att vinsterna skall bli större. Men det finns alltid
den som vill komma med alternativa fakta. Och vi är många som vill lyssna till alternativa
fakta. För de passar bättre in i den lilla värld vi skapat åt oss själva. Det
känns tryggare och säkrare. Vi lyssnar mera på den som säger det vi vill höra,
än den som utmanar oss till att göra det som är rätt och sant.

Och det är den utmaningen vi hör idag. Från Jesus Kristus,
Guds son, Kom med mig ut på vattnet, kom med mig och gör det som du längtar
efter, men är så rädd för. Kom med mig och gör det som du vet är sant, fast du egentligen
inte vågar. För när du faller så tar jag emot dig, när du riskerar att drunkna
så är ditt liv bevarat i mina händer, och när du dör, så ger jag dig ditt liv
tillbaka.

Amen

Söndagens predikan till offentligheten.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Livets källa är ju också en rubrik så här efter jul och
nyår. När glansen av julmaten fastnat runt magen och nyårslöftenas friska
rodnad övergått till kravets kranka blekhet.

Livets källa? Vad är det för liv vi söker en källa till? Om
jag läser de budskap som annonserna ger oss och som förstås är ett uttryck för
vad de uppfattar att människor längtar efter och drömmer om, så söker vi källor
till det vackra livet, det rika livet och det framgångsrika livet. Och det är
klart att vi längtar efter allt detta och det är lika självklart att det är det
livet vi söker källor till. Hur skall vi kunna uppnå det vi längtar efter? Hur
skall vi kunna bli det vi vill och vara det vi önskar? Var hittar jag källan
till det livet.

Här en källa rinner.

Jag hörde i morse tankar för dagen Patricia Tudor Sandahl
delade med sig av sina tankar. Hon sa att när hon var ung, så tänkte hon att
när hon blev äldre så skulle livet präglas av det som hon som ung saknade, lugn
och allvar och frid. Och så märkte hon att när hon blev gammal så blev det inte
så utan hon kämpade med samma demoner, föll ner i samma hål som alltid och
försökte hitta lösningar på samma saker som hon kämpat med genom hela sitt liv.
Och på nåt sätt så känner jag igen mig i detta. Man vandrar alltid med sig
själv och det går aldrig att krypa ur sitt eget skinn eller bli av med sin egen
historia.

Vilket liv söker du en källa till. Jag tänker att om du
söker källor till det liv du längtar
efter, som inte är ditt och som aldrig kommer att bli det. Så hittar du inte de
källorna här. För jag tror inte att Gud kom till oss för att lösa alla våra
problem och ge oss ett liv i problemlöshet och framgång. Jag tror inte att Gud
kom till oss för att uppfylla alla våra önskningar.

Däremot tror jag att om jag söker en källa till det som är
mitt eget liv. Mitt trasiga liv, som misslyckas med mycket, Som inte alltid gör
det som jag borde, som liksom Elisabeth Tudor Sandahl ständigt kämpar mot allt
det som jag kämpat mot hela mitt liv. Då tror jag att Jesu liv och gärning,
berättelsen om hur Gud delar mina mänskliga villkor, skulle kunna bli en källa
till det liv som är mitt. Inte det jag ä gtar efter, utan det som är mitt på
riktigt.

Och om det kan vara en källa till mitt liv, så kanske det
också kan vara en källa till ditt. För i grunden är vi inte så olika vi
människor, även om vi bär på olika bördor.

För liksom ditt och mitt liv på nåt sätt hör sammam och vi
kan känna igen varandra i våra olika livsberättelser, så hör våra liv också
samman med Jesu liv. Jo jag vet att det inte är allting i jesu liv som hör
samman med mitt och som jag kan känna
igen mig i. och det mest spännande är ju att de berättelserna som jag inte
känner igen mig i, är berättelserna om framgång och underverk. Men utsattheten
och beroendet i berättelsen om det lilla barnet som föds. Den berättelsen är
också vår. Vi har också legat nakna och beroende av andras kärlek för vår
överlevnad. Berättelserna om svek och besvikelse är också våra, för vem av oss
har gått igenom detta livet utan att blivit svikna och besvikna.

Och tom berättelsen om död är vår. Och berättelsen om dödens
ensamhet är också vår, för även om vi inte varit i den fysiska döden ännu, så
finns det tillfällen i våra liv då döden varit nära och där vi varit tvungna
att lämna det gamla och välkända och trygga, för att kastas in i ett nytt liv
en ny verklighet, som vi inte visste något om. Och där vi inte ville vara.

Och kanske är också berättelsen om hur livet återvänder vår.
För visst har vi i våra liv också erfarenhet av detta. Att plötsligt när allt
varit förlorat, livet på något underligt sätt återkommer, genom något eller
någon som vi alls inte trodde skulle vara där. Så öppnas ett ljus i mörkret,
och vi får kraft och mod att gå mot det ljuset.

Så vittnar våra liv om Jesus. Så har vi i våra kroppar och
våra hjärtan kunskap om att det som händer Guds son är en berättelse om hur
livet är. Det riktiga livet. Inte det låtsasliv som reklamen lurar oss med,
utan det liv som vi lever på riktigt, du och jag och våra grannar och våra
nysvenskar och varje människa på jorden och det liv som Jesus, Guds son, levde.

Här en källa rinner…….en källa till ditt liv, det som du
lever nu.

Så är våra liv på nåt sätt kopplade samman, mitt liv och
ditt liv och jesu liv. Och så möts vi här i kyrkan på gudstjänst med våra olika
liv. Och så tar vi emot Jesus liv i brödet och vinet och så är vi
sammankopplade. Med varandra och med honom. Och Gud ser oss. Och när jag tänker
att Gud ser oss, så tänker jag att Gud gör det med de ögon som ett nyfött barn
ser på sina föräldrar. Med stor kärlek och med obegränsad tillit. Och som föder
den kärlek i oss, som, även om den inte så mycket förändrar oss själva,
förändrar den värld vi ä satta att vara i. För här är inte längre jude eller
grek, svensk eller invandrare, rik eller fattig, klok eller dum, man eller
kvinna, normal eller onormal, vacker eller ful,,,,,,,

Alla är vi en i Kristus….för här en källa rinner

Amen

Nui har det inte hänt ngt på min blogg på länge. Fullt upptagen med annat. men….. här kommer predikan för idag.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Undrar hur många nyårslöften som gavs i natt. Drömmar om att
livet skulle bli bättre. Att jag skulle bli nyttigare. Arbeta mer kanske eller
arbeta mindre och ägna mer tid åt nära och kära. Kanske sluta med det som
hindrar en i livet och börja med de saker som gör livet mera meningsfullt, mer
innehållsrikt. Mer som det liv vi tycker att vi borde leva.

Undrar hur många av nyårslöftena som redan spruckit. Trots
alla föresatser och all god vilja. Kanske ganska många för det är svårt att
förändras. Svårt att lägga om vanor. Nästan omöjligt att förändra ett beteende,
som man vant sig vid under många år. Det ligger i ryggmärgen, går på instinkt.
Nästan automatiskt.

Och om det är så med sådant vi gör, så är det väl likadant
med sådant som vi tänker. Hörde Tomas Sjödin vinterprata i veckan och han
tyckte att världen blivit en mörkare plats. Och det har han så klart till viss
del rätt i. Men egentligen tror jag det är en myt att världen blir sämre. På
många sätt blir världen en bättre plats, år efter år. Vi kan tex enkelt färdas
genom risvedenskogen utan att riskera bli överfallna av rövare.. men mer
seriöst:

Det svälter färre människor idag än det någonsin gjort

Antalöet kvinnor som dog i graviditet och barnafödande har
halverats sedan 1990, det panafrikanska parlamentet skrev under ett fröbud mot
kvinnlig omskärelse, Colombias regering och FARC-gerillan skrev under ett
fredsavtal efter 52 års konflikt där >200000 människor dött. Koldioxid
utsläppen i världen planade ut, inga nya krig startades. Bara några nyheter som
berättar om att världen blivit en bättre plats att vara på 2016, än innan. Och,
jag vet att många tycker att flyktingfrågan är komplicerad och svår, men bara
det att det finns människor i de krigs och terrordrabbade länderna, som har mod
och möjlighet att fly från sitt elände, talar om att världen blivit bättre. För
de har i varje fall möjlighet att fly från sitt elände och sitt förtryck.

Och så kommer nyårsdagen och handlar om Jesus. Han visste av
sig själv vad som fanns in människan, stod det i Johannesevangeliet. Det är en
spännande tanke i relief av nyår och löften. Att det finns någon som känner oss
utan och innan, med våra goda och våra dåliga sidor. Det som vi är stolta över
och det som vi skäms för. Är det positivt eller negativt? Bra eller dåligt?. Vet
inte. Det beror väl på vem som betraktar oss eller kanske hur vi tror att den
är som betraktar oss.

Är Gud kanske som den forne polismästaren i Eslöv, från anno
dazumal, som betraktade invånarna i den lilla staden som häktade eller ännu
inte häktade…

Eller är kanske Gud som den pappa som släppt ut sina barn
för att leka i trädgården och nu på avstånd betraktar dem när de hoppar i
vattenpölar och klättrar i farliga träd och låter dem göra sina misstag, men
ständigt är beredd att gripa in med kärlek och plåster.

För mig är Gud sådan som den gode pappan. Och kanske är det
därför också som vi vågar visa upp oss som vi är, med det svarta i oss och det
ljusa. För det verkar ju som om det som vi inte vill kännas vid i oss själva,
egentligen är det som styr oss allra mest. Det som gör att våra nyårslöften så
snabbt faller till jorden och dör, för att det oerkända och nedsmusslade, djupt
i grunden gömt, osynligt styr det vi gör. Det vi inte får tänka eller beröra
bestämmer våra tankar och handlingar.

Kanske skulle vui därför börja det nya året med Jesus, som
känner oss utan och innan, som vet vilka vi är innan vi själva gör det. och som
älskar oss från djupet, innan vi själva gör det . för

”det är gott att hoppas i stillhet på Herren”

Amen