Rolfs blogg

I söndags hade jag glädjen att celebrera mässan i Kvinnestad kyrka. Den lilla kyrkan så vackert belägen vid Kvinnestadsjön och med det himmelsblå taket klätt med guldstjärnor. Där försökte jag säga detta om Marta och Maria och Jesus och dig och mig och de andra.

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Jag har tittat en del om olika utläggningar av den här texten om Marta och Maria. En del spännande och intressanta, och en hel mängd av vanligt traditionella. Det allra mest spännande hos de flesta är att man försöker förklara att det är lika viktigt det som Marta gör som det Maria gör……. Fast det är lite viktigare det som Maria gör…….

Och det är klart att det finns en spänning mellan Maria som lyssnar till Jesus och Marta som ordnar till saker så att vardagen kan fungera. Samma dikotomi som gått igenom kyrkohistorien, spänningsfältet mellan den andliga livet och det materiella livet. Människor har allt igenom historien försökt att finna sin andlighet som en motsats till det kroppsliga. Vi har ju en del uttryck för det eller hur ”Anden är villig men köttet är svagt” säger vi när vi åt upp den där sista kakan som vi visste att vi inte skulle. Jag är mest glad att det inte Lasasros var hemma och det var han som satt vid Jesu fötter, för då hade den uppdelning mellan vad kvinnor skall göra och män skall göra varit en katastrof för de kvinnor som önskat sig något annat än hushållsarbete och för de män som längtar efter att få se om sitt hem.

Men nu är det Marta och Maria…två systrar i ett litet hem på landsbygden i Israel för länge sedan.

Jag tänker att berättelsen alls inte har att göra med någon skillnad mellan det andliga och det materiella. På nåt sätt så verkar det ändå som om Gud gillade materia. Och tycker det är bra med kroppar. Annars hade Gud väl inte skapat oss som vi är. Inte jorden och inte universum. Visserligen är det en hel del tomhet i tillvaron, men där det finns livsmöjligheter och relationer…. Där finns det materia. Saker, kroppar, något att ta på. Så jag tänker att ur ett kristet och Bibliskt perspektiv så är det fel att göra en väsensskillnad mellan ande och kropp. Gud skapade oss ju inte som andevarelser som fritt svävade runt i kosmos, utan med kroppar som har sin rumsliga och tidsliga begränsning.

Men om nu inte skillnaden mellan Marta och Maria hör samman med vår påhittade dikotomi mellan kött och själ….. vad är då skillnaden?

När jag gick från affären i Sollebrunn i veckan… jag brukar handla där för nåt måste man ju göra om affären skall kunna vara kvar… så såg jag en mamma gå med sina barn i en barnvagn på trottoaren fram. Jag vet inte riktigt vart de var på väg. Men jag vet att mamman med ena handen förde vagnen framåt med ett stadigt grepp och med den andra handen hade hon i ett lika stadigt grepp sin mobiltelefon som hon ivrigt studerade. Med en och annan snabb blick framåt, kanske för att se att hon inte körde in i lyktstolpar eller kanske bilar. Det är så klart inget alls att förfasa sig över. Hon är ju alls inte ensam. Vi är många som gör så. Kollar mer på våra mobiltelefoner än på något annat. Jag vet ju när jag hade konfirmander och de hade paus så satt de alla tillsammans i soffan och ….. tittade på sina skärmar. När jag satt i väntrummet hos tandläkaren i veckan. Så kollade vi som var där också på påra telefoner. Inget konstigt med det egentligen. Förr i tiden så läste vi böcker eller tidningar och visst hände det nog att jag också,  på den tiden det begav sig, körde runt med barnvagn och samtidigt läste bok. Och jag vet att det nån gång hände att jag tom cyklade och läste samtidigt, men det är alls inte att rekommendera.

Vad vi gör är ju att vi inte är där. VI är nån annan stans. På sätt och vis är det ju fantastiskt med oss människor. Medan våra kroppar finns på en plats så kan vårt hjärta och vår hjärna vara nån annan stans. Vi kan sitta här i kyrkan och se intresserade och närvarande ut men samtidigt njuta av skogens stilla susning. Vi kan fly undan nuets ångest med att fokusera på nåt annat, låta oss fyllas med minnen eller drömmar som tränger bort det smärtsamma, för en stund. Men……om vi inte är närvarande, så är vi inte heller närvarade i det positiva som sker.

Är det det som är skillnaden mellan Maria och Marta? Maria är närvarande i det som händer…. Marta prioriterar något annat. Något som behövs och är viktigt…… men kanske inte nu. Kanske kan det göras något lite senare, kanske vid ett annat tillfälle.

Jag tänker att det som berättelsen handlar om är närvaro. Att var där livet är. Se de där sakerna i tillvaron som finns för oss om vi stannar upp en stund i våra hjärtan och sinnen. Det händer oss ju ibland nästan automatiskt om något stort och sorgligt har skett. När vi lämnar en kär väns dödsbädd och går ut genom dörren till det annorlunda vanliga livet kanske vi plötsligt upptäcker att solen lyser upp en liten blomma som ger oss aningar om hopp. Ja ni vet.

Det mest spännande är väl att de där stunderna finns för oss varje dag. Det behövs inget särskilt. Det är väl därför det behövs bön och andakt och meditation. De där platserna när vi tvingar oss till stillhet. För att återupptäcka livets djup och helighet. Kanske genom att meditera över dagens text. Samla våra tankar och hjärtan till att vara i mötet.  Och kanske skall vi där upptäcka att vi inte är ensamma. Bredvid oss, inom oss, sitter den uppståndne och låter oss ana att livet är större. Det finns djup och bredd och höjd. Så att vi har förmåga att bli alltmer sårbara, alltmer utmanade, alltmer lika den vi är skapade till. För vår uppgift i tillvaron är alls inte att klara allt eller orka allt eller älska mest. Vår uppgift är att med Honom som gick genom död till liv, gå igenom det som våra liv drabbas av. Sårbara men inte till döds. Ångestdrabbade, men inte paralyserade. Utmanande till att var dag vara den människa vi är innerst inne. Burna av den närvaro, som fladdrar genom tillvaron på lätta fjärilsvingar. Svår att se, men i en mängd som gör dess upptäckbarhet möjlig. Och tom synlig här i en liten bit bröd och en anings gnutta vin.

Amen

Systrar och Bröder i Kristus Jesus

“Jag ber att de skall bli ett”, ber Jesus i förbönen för oss människor. Jag vet inte riktigt om den bönen ännu gått i verkställelse. I varje fall inte i världen, vi ser ju en värld som blir mer och mer segregerad och nationer och samhällsgrupper på många olika ställen på vårt lilla klot,mer satsar på att betona det som skiljer oss åt än understryka det som är gemensamt. Gör mitt land stort igen, är ju samma valspråk som hörs över hela jorden, och som ju också är en av de valspråk som  gör att vi människor tappar fokus från de kriser i världen som vi måste hitta lösningar på om livsbetingelserna för våra barn och barnbarn skall bli hyfsat drägliga, för att i stället fokusera på det som bara berikar ett litet fåtal..

Jag vet inte hur vi skall prata, agera eller vara för att kunna lösa detta.

Men Gud vare tack, så har vi ju kyrkan som den plats där vi kan uppfylla innehållet i den bön som Jesus ber för länge sedan med sina vänner en natt i Jerusalem innan han skulle dö.

I början gick det ju bra ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt de ägde och hade och delade ut åt alla efter vars och ens behov.” Som Apostlagärningarna berättar. Men det verkar som om de ganska snabbt delar upp sig i läger och grupperingar. Som om människorna i den tidiga kyrkan på nåt sätt snabbt väljer ut en person…. det verkar varje gång vara en man… som de anser har rätt och som de vill följa Tilll skillnad mot alla de andra som inte har samma sanning. Eller tom kanske har helt fel Det räcker liksom inte med att Kristus är centrum. Det är inte tillräckligt med att lita på och vara med Kristus, Det är som om vi behövde något mer. Någon som konkret talar om vad Gud vill. Någon ledare att följa. Vi vill följa Jesus och…..någon mer.

Och så har ju vår kristna historia fortsatt. Med splittring och delning och anspråk på hela sanningen. Är det så att vi då flyttar delar av ansvaret för våra egna liv till någon annan. Kanske mest för att den mannen talar till och bekräftar vår egen världsbild, våra önskningar och vår längtan….. efter hälsa, eller rikedom, eller tillhörighet eller vad det nu kan vara vi längtar efter.

Vad är det som gör att vi med jämna mellanrum så starkt längtar efter en stark ledare som skall läsa våra problem och vår längtan. Vad är det som gör att vi så lätt som kollektiv blir förförda av dem som lockar våra hjärtan från det som för oss samman till det som separerar, från det som sätter vårt eget ansvar i centrum till att utse syndabockar?

Jag vet inte.

Men jag vet att vi inom kristenheten har den verklighet som ger en plattform för att tänka annorlunda och ge möjlighet till att förverkliga det som Gud längtar efter för mänskligheten i Kristus.

Det som började i Övre salen i det lilla rummet i Jerusalem och som fortsatt genom historien och nu får sitt nedslag här hos oss idag och på många andra platser på vår jord. Som flyttar fokus från predikstolens många talade ord till det altare där Kristus Jesus ges ut åt alla. Lite bröd och lite vin till den som tar emot. Här finns inte längre några gränser. Det spelar ingen roll varifrån du kommer eller vad du har gjort eller hur din tro ser ut eller………Här handlar det inte om att göra något land eller region eller grupp stor och stark igen (om den nu nånsin varit det). Här handlar det om att du och jag och alla de andra konstiga människorna som vi delar med, är älskade. Gud älskar dig, men relationen med Gud är inte bara du och Gud, utan det stora undret är att det är vi och Gud.  Gudskärleken är ingen tävling,. Kristus älskar varje människa mest.

Jag tänker att nattvardens bild är samma bild som Amos ger i texten idag och att det är vår uppgift, Vi som upplevt brödet och vinets gränslösa vi, att i vår vardag försöka förverkliga just det.

Det är vi ( och då betyder vi inte den lilla exclusivé gruppen utan “vi” tänker jag är egentligen en bild av hela mänskligheten på varje centimeter av vårt klot) som skall bygga upp förstörda städer och plantera vingårdar,m skörda druvorna och dricka vinet.

Det finns en bön som sin upphovsman har C S Lewis och som jag tänker är en sådan bön som hjälper mig att ha perspektiv och kärlek till människor. Han skrev så här och den ber jag nu som avslutning på min predikan.

Gode Gud hindra mig från att försöka få in hela himmelen i mitt huvud. Låt mig nöja mig med att få ha mitt huvud i din himmel

Amen

Hade förmånen att få fira gudstjänst i Nossebro kyrka i söndags. Då blev det denna predikan.

Systrar och bröder i Kristus Jesus. Jag vet inte om vi har nån predikotext som är kortare än denna. Jesus säger bara två meningar. 24 ord. Och ändå innehåller dessa 24 ord det som är grunden för hur vi borde relatera till varandra, andra världen och oss själva. Man skulle ju kunna tänka att Jesus här kommer med något revolutionärt, något som är unikt, något som definierar vår tro. Vi lever ju i en tid när det återigen blivit viktigt att folk och länder särskiljer sig från varandra och vi återigen vill betona det som är vårt eget. Kanske mest för att vi vill definiera oss som lite bättre och lite finare än de andra.

Problemet med det är att vi delar denna etisk/moraliska grund med nästan alla andra.

Indianerna i norra Amerika hade som tanke att aldrig döma någon förrän man vandrat en månad i hens mockasiner och muslimerna, som är så mycket pratade om nuförtiden läser i sin Koran:

“Fromheten består ej däri, att ni vänder era ansikten mot öst eller väst, utan fromheten finns hos dem som tror på Gud, den yttersta dagen, på änglarna, Skriften och profeterna och bortger sin egendom, hur kär de än håller den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande samt förrättar bönen, ger allmosan och uppfyller sitt avtal, de tåliga i sorgen, motgången och nödens tid; det är dessa som är rättfärdiga, ja, dessa är de gudfruktiga” Sura 2:177

Så jag tänker att det som Jesus ger ord för i texten idag är en sådan där kosmisk erfarenhet som vi delar med varje människa på jorden, kanske del i den allmänna uppenbarelse som levande Gud lagt i varje människas hjärta för att det skall vara möjligt att leva som människa i gemenskap med andra och varandra.

Varför gör vi då inte detta? Behandlar andra som vi själva vill bli behandlade.

Jag vet inte. Men jag tänker att vi ofta låter andra saker vara viktigare än mänsklighet. Jag läste i tidningen om en familj som blivit dömda för hedersförtryck mot sin dotter. De hade hotat henne och slagit henne och , ja ni vet. Inte för att hon misskött sig, knarkat eller druckit eller stulit. Nej, om jag förstod det rätt, mer för att de var rädda för att hon inte gjorde det som de tyckte att man skulle göra i deras kultur. Gifta sig med sin kusin m.m. Alltså de hade en ordning och regler som på nåt sätt stod högre och var viktigare än mänsklighet. Det fanns något i deras hjärnor som pratade högre och var viktigare än den dotterkärlek som fanns i deras hjärtan.

Det påminner mig om  att det på 60-talet gjordes i USA där man i vetenskapens namn påverkade studenter på universitetet att ge elstötar till försökspersoner, tom så starka att de kunde leda till döden. Det var givetvis fake, det gavs inga elstötar. Men det visade att civiliserade västerlänningar fanns det som var viktigare än medmänsklighet.

Och jag ser ju att vi nu lever i en tid då det i vårt samhälle blivit mycket sådant som blivit viktigare för oss än att visa mänsklighet. Före att skydda det som vi tycker är viktigt och värdefullt,. skapar vi regler och lagar som urholkar våra hjärtan och krymper vår själ. Och förstör det vi värnar allra mest. Vi kramar våra hjärtans sköra ägg så hårt att de brister i vår hand.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er……..

Vi lever också i de lätt kränktas tid. Det behövs inte mycket för att någon skall känna sig kränkt, eller i varje fall använder det ordet för att ursäkta och förklara sitt beteende. Jag är ibland vikarie i skolan och det har hänt att någon liten elev känt sig kränkt, eller i varje fall sagt ordet, när jag sagt till att hen skall sitta ner och vara tyst. Och jag tänker att hen lärt sig uttrycket någonstans. Jag vet inte riktigt varifrån det kommer, men jag tror att det på nåt sätt hänger samman med att ”jag” har blivit så mycket viktigare än ”vi”. Om det inte finns någon som skyddar mig, eller står vid min sida. Som jag kan fly till för att få skydd eller värme eller kärlek. Om allt beror på mig själv, så blir ju också allt som kan upplevas som kritik mot mig farligt. Allt som pekar på en brist hotar mig och jag måste hela tiden ha beredskap för att skydda mig. Och jag tappar förmågan att se mig själv utifrån..

Jag tänker på berättelsen när kvinnan kommer till Jesus och ber om hjälp och Jesus säger” Det är inte tillåtet att ta brödet från barnen och ge det till hundarna. Om hon varit en nutida människa så hade hon förstås blivit kränkt och gett sig iväg därifrån. Kanske skrivit en arg insändare eller lagt ut nåt på sociala medier om hur den s.k. profeten behandlar minoriteter och utsatta kvinnor. Istället ler hon lite självironiskt , och säger, kanske med en lite tankepaus: “men hundarna äter ju smulorna som faler från dera herrars bord.” Och jag tänker att Jesus skrattar gott tillsammans med henne. Och så får hon just det hon längtar efter.

Med Guds kärlek i våra hjärtan och med vetskapen att Gud håller våra liv i sina händer och att vår livsväg tillsammans med Kristus Jesus alltid går genom död till liv. Kan vi försöka följa den uppmaning som Paulus ger gemenskapen i Rom

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med de som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.Ta inte rätten i egna händer….. för allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem.

Amen

Blev lite snabbt inkallad till att celebrera mässan i Lena kyrka. Kärt återseende. Så jag var tvungen att skriva en predikan till denna dag. Här är den.,

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Egentligen handlar det väl som vanligt om konflikten mellan lag och liv, eller om det nu är ett slags komplementärt förhållande. Vi behöver ju regler i livet, eller hur? För att orientera oss för att det på något sätt är ett livskontrakt, Som gör det möjligt att leva för varje människa. Inte bara de som har makt och möjlighet. Regler och lagar som skyddar och bevarar. Och som skyddar den gemenskap vi är satta att leva i. För det är väl ändå tänkt så att samhället vi lever i är skapat för att ge varje människa möjlighet att överleva och leva så drägligt och gott som det är möjligt. Min frihet är ju inte total. Jag kan ju visserligen bestämma mig för att idag vill jag köra på vänster sida av vägen i stället för den högra, men en sådan frihetslängtan kan ju få oerhörda konsekvenser. Både för mig själv och de som jag möter i trafiken. Ingen människa är ju en isolerad ö. Vi lever tillsammans, vilka vi än är och hur vi än ser ut. Och det är klart att vi behöver regler, så att ingen blir utnyttjad och exploaterad. Det är ju spännande att det redan i 2 Mos står att det skall finnas en vilodag, så att djur och natur och samhällets svagaste grupper skall få chans till återhämtning och vila.

Men det är inte alltid som lagen skyddar liv. Ibland kan den användas till att förstöra liv. I romanen En ”ond man”, som ´Hans Alfredson skrev, minns jag en scen där den fattige arrendebonden på julafgtonen kommer till storbonden för att betala sitt arrende. Han har sedeln io sin hand men vädjar om att få upopskov med att betala arrendet för att detta är den  enda sedeln han har och hans familj svälter där hemma. Men storbonden vägrar. Tar sedeln, slänger in den i den öppna spisen och säger. Det är inte pengarna Svenson, det är principen.

När Jesus och hans vänner går igenom en södesåker i dagens evangelium och skördar, tröskar och bereder mat på sabbaten, vilket ju var förbjudet enligt Mose lag, så blir de såklart kritiserade av fariséerna, som var kända för att vara väldigt strikta med lagen. Medan Jesu lärjungar bryter mot lagen.

Jag tänker att jesus där säger något mycket viktigt om relationer Lag och Liv. Och att han ger oss ett mönster för hur vi skall fundera kring dessa frågor. Inte för at livet skall bli llättare för oss. Kanske mer för att våra liv skall bli sannare.

Jag tänker att han säger att lagen är till för livets skull. Inte tvärt om. Vilket ju praktisk betyder att man ibland måste bryta mot reglerna, för att bevara livet.

Kanske för att så många lagar är tidsbundna. Vi lär oss hur det skall vara eftersom vi lever i den tid som vi lever i. Och vi tror att våra lagar är nån slags nedslag av evigheten, medan de egentligen är nedslag av vår tids sympatier och antipatier. Vi tror att det alltid varit så……men alltid är väldigt lång tid.

Vi avskaffade dödsstraffet för att vi insåg att det var omänskligt också för brott som är omänskliga.

Vi avkriminaliserade homosexualitet, för att vi förstod, att det finns många mänskliga sätt att uttrycks sin sexualitet.

När Jesus kom så kom han ju inte för att upphäva lagen, utan för att fullborda lagen, som det står i Matt 5:17. ”plerosai” är det grekiska ordet, som lärde jag mig nån gång betyder, göra färdigt, eller ,  svämma över, att det blir så fullt att det rinner över kanten. Jag är inte riktigt säker på vad det betyder, men jag tänker att det för Jesus innebar att lagens gräns alls inte är tillräcklig, utan att det finns en livets gräns som går utöver och förbi.

Kanske är det därför som han berör och botar kvinnan med blödningar, pratar med personer man inte skulle prata med, läker örat på soldaten som kommit för att gripa honom …….

Nu är jag så klart ingen Jesus, och jag misstänker att kanske inte så många av oss är det. Så jag kan ibland känna mig lite sur på att vi inte fick fler instruktioner på hur vi skulle göra. För det hade ju varit mycket enklare om det funnits klara och tydliga regler. Det är lite spännande att vi som vill vara kristna har så ofta blivit kritiserade för att vi har för mycket regler och ordningar. Man måste göra så och måste göra si. Och man måste……Ibland så snäva och hårdas regler att det som vi ville bevara och som vi älskar allra mest och som betyder mest för oss………förstörs. Om man håller något viktigt och värdefullt i sina händer är det nödvändigt att inte krama det så hårt att det går sönder.

Kanske skulle det också vara något för de politiska trömmningar vi har i vårt land just nu. Om vi verkligen vill värna demokratin och den dem okratiska friheterna Angiverilagar, visitationszoner och avlyssning av icke brottsmisstänkta.. Fängelse för barn och möjlighet att förlora sitt medborgarskap, inskränka demonstrationsrätten, kanske inte är lagar som definierar en demokratisk stat.

Men man kanske inte får prata om politik i en kyrka. Vi kanske skulle hålla oss i den sektor som bara är andlig och esoterisk.

Fast Jesus gjorde ju inte så. Och visst har vi alla ett moraliskt ansvar att stå i livets tjänst. Så som han gjorde. Men det är inte helt enkelt och det finns risk att hamna fel. Det är väl därför som vi behöver varandra och vi behöver vara flörankrade i den plattform, den fasta punkt som är Jesu liv.

För vi behöver en plattform att orientera a oss efter. Kanske kunde den vara det som är Paulus egen. Han som kom ujtifrån och blev en an gemenskapen.

Här är inte jude eller grek, slav eller fri, manligt eller kvinnligt. Alla är vi en i Kristus.

Amen

Christinae kyrka i Alingsås.

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Min mor, som nu är död sedan många år tillbaka, hade ett ordspråk. Jag vet inte, men jag tror hon hade fått det från sina föräldrar. Och kanske hade de i sin tur fått det från sina föräldrar… vad vet jag, men det är ju ofta så att vi lär oss att vara människor från de som blivit våra vårdnadshavare, I varje fall så brukar vi oftast göra som våra föräldrar när vi själva blivit välsignade med barn. Eller kanske var det tom så att det som hon brukade säga, var nedärvt från mor till dotter.

Och jag tänker att jag kommer ihåg orden eftersom hon sa dem ganska ofta, nästan som ett mantra för att hantera livets besvärligheter.

Hon brukade säga: Tyst min mun så får du socker. Jag tänker att hon använde sig av detta för att i görligaste mån undvika konflikter. Att hon liksom struntade i att säga sin åsikt för att det blev mindre smärtsamt. På nåt sätt enklare att låta bli att stå upp för sig. Avstå från sin rätt. Bara låta ske……..Så blir det lugnare och smakar sötare…………Fast socker är ju ingen bra diet för att bevara sitt liv.

Jag vet ju att hon inte är ensam om detta. Det finns mängder av kvinnor och män som tänker likadant och som handlar likadant och som dag efter dag gradvis utarmar sina liv, förminskar sin själ.

Jesus pratar idag om den breda och smala vägen. En väg som leder till liv och en väg som leder till fördärv. Det kan vara så att vi alls inte vet vilken väg som är bred och vilken väg som är den smala. Inte förrän vi står inför Guds dom på den yttersta dagen och men bävan och ångest väntar på vilken av de båda vägarna vi ska visas in på.

Men jag tänker att det egentligen är just nu som vi med bävan och ångest och stor tillförsikt behöver fundera på vilken av de båda alternativen som är vårt liv. För sorgligt nog tycks det inte finnas någon medelväg, Inte nån form av kompromiss utan ett antingen eller. För det är ju nu som våra liv levs. Det är nu som våra val görs. Det är nu som vi måste bestämma oss för att leva sant eller leva i lögnen.

Min mor tog så småningom steget och skiljde sig från min far, men ibland så tänker jag att hon gjorde det alltför sent och att då redan krympt så mycket att hon inte riktigt hade kraft och mod att växa igen.

Tyst min mun så får du socker….. känns ju ändå på nåt sätt som den livsinställning där vi förlorar oss själva.

Jeremia har en lite mer kollektiv approach till samma sak, när han aggressivt uppmanar sitt folk att inte lita på lögner. På ett sätt känns det ju ganska skönt att människorna för 2600 år sedan ungefär,  också följde de enkla svarens väg. Precis som vi gör idag. Vi lyssnar till de röster som smeker oss medhårs och som vill ha vårt mandat och som ger oss de enkla svaren på komplicerade samhällsfrågor. Ibland undrar jag om vi som samhälle, i Sverige idag, har valt den breda vägen och tappat bort vår själ. Förlorat det som det innebar att vara svensk. Var det inte så att det för inte så många år sedan att en svensk stod för tolerans och fred och rättvisa. Stod för hederlighet och omutbarhet. Respektera fiender men inte ge vika för hot och trakasserier.

Försökte vi inte skapa ett samhälle tillsammans där det fanns plats och möjlighet för varje människa att utbilda sig, att få barnomsorg av bra kvalitet, skolor som innebar att också de fattiga hade en chans att hitta en annan livsväg. Sjuk och åldringsvård som var lika bra för alla. Att vi kunde gestalta vår sexualitet på det sättet som var vårt. Att vi tog emot flyktingar och invandrare från andra länder. Att vi ville vara alliansfria och därför kunde stå fria att säga och tycka det vi ville säga och tycka utan att behöva skrapa med foten för diktatorer.

Nu tycker ni förstås att jag är politisk. Och det är sant. För vi lever ju tillsammans och vi gestaltar livet tillsammans och nu när vi sitter i kyrkan, under Guds kärleksfulla ögon så är vårt samhälle vår stad, inte bara lilla Alingsås eller Sverige eller Europa eller NATO. Guds skaparhand binder oss samman med alla de människor och varelser och vatten och luft som omger oss och om vilka Gud sa: se det är mycket gott. Och vårt samhällsansvar och uppgift som kristna är just det som Jeremia säger som ju är politiskt: Att vi skall handla rätt, inte förtrycka de i samhället som är svaga och utan skydd, inte skada andra och inte följa med lögnen, utan stå för sanningen.

Och då behöver vi fundera kring om det goda samhället verkligen är det med ökande ekonomiska klyftor, nya lagar som kan döma journalister som rapporterar negativt, om det verkligen kan vara ok att våra ledare baktalar varandra och förolämpar varandra och ljuger. Om det är rätt att vi slänger ut människor som inte är födda i vårt land, ……..eller. Visst kan listan bli mycket, mycket  längre.

Olle Ljungström, som i slutet av sitt liv levde en stund i Gräfsnäs vid Antens sköna strand skrev en gång så här

Men jag kan vara stark, jag kan få allt.

Jag kan sprida färg, jag kan regera.

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Vi har fått en ande som gör oss fria. Våra liv är burna av Guds händer Vi delar Kristi härlighet, visst, men vi delar också hans uppdrag och hans lidanden.

Så hur vill vi göra?

Ska vi vara starka, Ska vi sprida färg, ska vi regera……….

eller ska vi nöja oss med en kaffe och en cigarett?

Amen

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Min allra första predikan i livet höll jag på Kristi förklarings dag när jag var ung prästkandidat i Hässleholm. Det var före den digitala tiden, så den finns på papper. När jag nu 40 år senare läser den, så märker jag att tiden har gått och livet har förändrats. Inte bara mitt liv, utan livet som vi alla lever. Och jag märker ju att några av er som sitter här idag, också var med på den tiden. Det som var bättre då var väl bara att min framtid var längre än den är nu. Men våra liv levs ju aldrig i egentlig mening i historien eller i framtiden. Vi har bara ett nu.

Det är ett behagligt nu, ….. som Petrus i den berättelse som Lukas ger oss, vill bevara. Han vill, och där kan jag känna igen mig, hålla fast det där ögonblicket då allt känns så där självklart och fantastiskt, allt är på något sätt förklarat och Petrus är en liten och viktig del i det. Och där vill han vara och där vill han stanna. Han beskriver ju på ett sätt en total andlig erfarenhet med de ord som står honom tillbuds. Bilder från den Torah som han vuxit upp med och som hjälper honom att formulera ord för det som inga ord kan beskriva. Gudsnärvaron och heligheten och hans närvaro just i det.

Jag tänker att det är viktigt att vi har ord och formuleringar som hjälper oss att beskriva och bevara det som vi upplever i våra liv av viktigheter. Kärleksspråket är ju sådant som vi använder för att beskriva vår kärlek. Min älskling du är som en ros- som vi sjungit många gånger. Och som vi lärt oss vi skall säga till den vi älskar fastän hen inte alls liknar blomman, så är det ju något djupare än själva växtens utseende som vi vill förmedla. Mer en känsla en relation en verklighet som inte riktigt är mätbar, men trots detta är sann.

Ibland tänker jag att vi tappat bort ord och berättelser för att beskriva de andliga erfarenheter som vi möter i livet. Språket, även om det är ett trubbigt instrument, är ju det som vi har för att bevara och minnas. Javisst vi har ju konst också, men inte alla kan vara konstnärer, men alla har ett språk. Med orden så kommer vi tillbaka till den plats vi en gång var vid och kanske återupprepar i våra hjärtan det som hände då. Kanske har du och jag sådana där ord och berättelser i oss som får oss att minnas. Och vi har ju också gemensamma berättelser som för oss genom tid och rum ”i den natt han blev förrådd……” och så är vi där i övre salen.

Men om vi inte har ord och berättelser som vi kan använda för att beskriva våra andliga erfarenheter. …… Hur gör vi då? För jag tänker att vi möter dem, och de finns där för oss, om vi inte hela tiden har våra hjärnor och hjärtan kopplade till våra mobiltelefoner eller paddor. Och hur kan vi samtala om dem om vi inte kan beskriva dem: När Markus hör Petrus eller de andra berätta, så känner de igen orden från sin Torah och så binds berättelserna ihop. Min historia möter deras berättelse och kopplas till Bibelns erfarenheter.

Var finns de platser där vi ger oss själva risken att möta Gud?

För visst är det så att Gud fortfarande låter sig mötas? Eller är rösten från himmelen tystnat? Eller är det så att vi inte längre hör den eftersom det finns så många andra röster som ropar. Så många andra munnar som vill ge lindring, så mycket annat som vill ge tröst. Eller är det kanske så att vi i grunden inte längre behöver så mycket lindring och tröst, utan att vi, och nu tänker jag inte på dig som personligen drabbats av sorg och lidande, utan kanske mer kollektivt, behöver en förnyad utmaning. Inte minst med tanke på de smärtor som vi står inför, med klimat, utanförskap, samhällsklyftor………

Jag vet inte, men jag tänker att Petrus Jakobs och Johannes upplevelse på berget, nu när de inte kunde stanna kvar i det välsignade mötet, gav dem en utmaning. Och inte bara en utmaning att predika om Jesus. Utan kanske mera att låta det som de upplevt få en betydelse för deras liv. Göra Kristus! Vara en sådan människa som man vill vara och som man av Jesus lärt sig att man kan vara. Med mod och kraft kämpa mot omänsklighet. Och med stor kärlek och omsorg vara till för de som är illa utsatta och medfarna.

Tänker att vi sitter här för att vi på nåt sätt haft en slags totalupplevelse av livet och tillvaron och att vi känt igen den i det som lärjungarna och andra berättat om Gud. Och kanske tom att vi på nåt sätt känner igen den upplevelsen i det som händer i kyrkorummet. Bibelberättelserna, bönerna och när vi bryter bröd och delar vin tillsammans.  

Göra Kristus! Kanske skulle det kunna vara en utmaning för oss i våra vardagar, hur de nu än ser ut.

Amen

Predikan som jag höll i Främmestad kyrka 230716.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Jag är lite fascinerad av Paulus. Dels för att har en spännande historia. Började som en nitiskt troende farisé som med all kraft förföljde de som ville följa Jesus. Allt för att inte besudla sin tro och han fortsätter som en människa som reser över hela den då kända världen för att berätta om den Jesus som han tidigare förföljde. Men kanske också för att han är absolut bäst på allt. På det sättet liknar han nästan som en nutida influencer. Som i texten idag från 1 Kor där han umgås med alla grupper, i varje sammanhang, i olika samhällsklasser. Nästan som om han beskriver sig som en kameleont, som skiftar skepnad beroende på hur omgivningen ser ut. Men kanske inte på det sättet att han i varje grupp försöker passa in och bli som dem,….. nej jag tänker istället att han i varje grupp behåller det han tycker och det han är och det han vill berätta. Han behåller på nåt sätt sin integritet, men kan ändå, om vi nu får tro honom (och om man tänker på det han åstadkommit så har han nog rätt), kommunicera med olika människor. Kanske som man sa förr pratar med bönder på bönders språk och med lärde på latin.

På det sättet är han ju en väldigt omodern människa eller hur. För vi har ju lärt oss att många människor idag, också i ledande ställning, gör allt som är möjligt för att bli populära och vinna inflytande. Jag tänker att det på nåt sätt är så mycket viktigare i dagens samhälle att vinna popularitet än att ha en grundmurad trovärdighet. Och vi, du och jag, luras in i det. Man respekterar inte sin motståndare längre och i debatter och sociala medier kan man göra mycket för att förolämpa och förnedra sina motståndare eller bara dem man tycker har fel. Jag tänker att om Jesus hade varit populist i den berättelse evangeliet ger oss idag, så hade eld och elände fallit över den samariska by som inte ville ta emot honom. Men det gör han inte. Han går bara vidare, utan att bli förolämpad. Utan att känna sig kränkt. Utan att ge något straff

På det sättet tänker jag att Paulus har hittat det som Jesus ger.

För tron ger ju inte bara en idé om hur livet skulle vara, utan en plattform att orientera sig ifrån. En grund att stå på. Och den grunden ger ju inte bara en massa ord som skall sägas, utan en plan för vad vi skall göra. Vi skall ju dömas efter våra gärningar……För det vi faktiskt gör med våra kroppar, händer och fötter, inte för vad som händer i våra hjärnor och det vi säger med våra munnar. Vi behöver hitta ett sätt att vara människa på som låter oss bevara det som är sant och rätt mitt i en värld där sanningen blivit allt mer relativ och subjektiv. Det är nästan som om var och en av oss skapar sin egdåden sanning. Och om vi gör så då finns det ju inget som är sant……

Men det är klart man kan se allt ut olika perspektiv och då ser ju också  verkligheten olika ut.  

Om det då är att gå i Jesu efterföljelser innebär att vi ställer oss på den plattform som Jesus hade och som Paulus hittade och orienterar oss ifrån den, så måste vi ju också fundera kring hur den plattformen ser ut.

Hur ser den ut?

Jesus ger oss ju lite vägledning det som han gör när han vandrar på jorden. Han lyfter den blödande kvinnan ur anonymitetens skydd och botar henne. Han hjälper en samarisk kvinna som man egentligen inte fick ha något att göra med överhuvudtaget. Han hör nödropet från en av ockupationsmaktens officerare och hjälper honom i hans nöd. Och det finns många sådana exempel. Jag tänker att Jesus hade som grundplattform den GT-liga tanken att Gud var allas släkting och att släkten hade som uppgift att särskilt ta hand om de släktingar som var illa utsatta och medfarna. PÅ många ställen i GT uttryckt som änkan, den faderlöse och främlingens. Gud var deras ”Goel” som det heter på hebreiska, deras släkting och jag tänker att Jesus med sin kropp här i jordelivet gjorde just det. Ut över alla gränser, sociala etniska och geografiska var han på de värnlösas sida. Och inte bara hjälpte dem utan att han också gav dem resurser och möjligheter att spränga de gränser de själva och andra bestämt åt dem och visade dem vägen att bli………sig själva.

Tänker att det är den grunden som Paulus också har. Som gör att han kan stå fast när han blir hotad och att han tom kan gå in i döden för att han vet att han kommer att förlora sig själv om han ger upp allt det han kämpat för och allt det han trott på och allt det han satsat sitt liv på. Det betyder ju inte att Paulus inte kan utvecklas och ta in nya kunskaper. Hans livserfarenhet är ju tvärtom, det går att förändras, jag det är nästan nödvändigt att ständigt ta in ny kunskap, men den kunskapen kan också integreras i det som är hans livsgrund. Inte förändra den i grunden, utan utveckla den till mer kunskap om livet, om Gud och om sig själv och de andra.

Så hur skall vi då leva. Ja…. Vår uppgift är ju att älska så som Gud älskar oss. Och om vi gör som Jesus gjorde har omsorg om änkan den faderlöse och främlingen, eller de i vår tillvaro som är illa utsatta och medfarna just nu, så kommer vi inte helt fel. Då är vi på väg att bli de som Gud såg när han skapade oss, dig och mig och de andra till sin avbild och likhet : Se det är mycket gott.

Nu var det länge sedan jag skrev något märker jag. Men idag fick jag förmånen att ha en mässa i Stora Lundby kyrk. Där började man mässan med att lägga ner saker i en skattkista, för att konkretisera dagen. Jag la ner ett hjärta och en medalj. Hjärtat för att fundera över kärlekens väg och medaljen för att reflektera kring de lärjungar som ville ha de främsta platserna.

‘Till detta skrev jag denna predikan. Till detta skrev jag denna predikan:

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Undrar hur de tänkte…de där många människorna som följde med Jesus på vandringen mot Jerusalem. Undrar vad de längtade efter. Många kanske bara följde med. Hängde en stunde med honom som ändå drog till sig människor och kanske kände de att de på nåt sätt ändå, utan att behöva göra så mycket, var på den plats där det hände betydelsefulla saker. En del, kanske ganska många drömde nog om att Jesus skulle Göra Israel stort igen. Återinföra gamla hederliga ordningar, slänga ut de människor som förstörde den gamla kulturen, den gamla religionen, återupprätta det fina riket, som ju i verkligheten aldrig varit så stort och så fint som de målade det i sitt nostalgiska minne. Och i det återupprättade riket var det några som ville ha de finaste platserna. Känna att man fick sitta på segerstolen och vara lite finare än de andra. Lite bättre, lite mera inne. Lite mer.

Och visst är det så vi tänker lite var och en. Att vi är lite mer. Om inte bättre, så lite sämre. Värda lite mer eller dess negativa motsvarighet lite mindre eller inget. Och inget av de förhållningssätten är ju att ta sig själv på allvar. På allvar på riktigt.

Jag tänker att Jesus pekar för oss en annan Livsväg. Han ger den till de lärjungar som vill vara bättre än de andra. ”Kan ni dricka av den bägare jag dricker och döpas med det dop jag döps med”, frågar han. Nästan retoriskt Och då pratar han alls inte om en trevlig kväll med lite gott vin i vänners lag, eller en familjetillställning en lördag eftermiddag i Stora Lundby kyrka. Det är ingen framgångssaga där alla blir lyckliga och smärtfria. Hans fråga är mycket mera verklighetsnära. Kan ni dricka den ångestens bägare som jag är på väg mot. Kan ni dö den död som ligger framför mig.

Kärlekens väg står det som överskrift i min evangeliebok och i den gamla kyrkan sjöng man som antifon Esto  Mihi – var mig. Alltså inte att ni skall vara mig…så klart….utan att vi skall vara Jesus. Eller om man tänker ett steg längre, för det är ju inget krav på oss att vi skall väcka upp döda eller bota andra eller……kanske mer så att vi behöver öva oss i att se tillvaron, oss själva och de andra med Jesus hjärta, så att vi kan vara i verkligheten, det riktiga livet. Och älska det så som Gud älskar. Som den första skapelseberättelsen med en dåres envishet upprepar…..Gud såg att det var gott.

Kärlek betyder ju inte att allting är ok. Eller att vi tycker om allting som de andra gör, eller att vi skulle acceptera allting som händer. Jesus slängde ut alla de människor i templet i Jerusalem som tjänade pengar på människors längan och utsatthet. När stod jag upp mot de som blir rika på människors längtan? Jesus hjälpte människor som inte tillhörde hans grupp och som andra såg på med förakt. När gjorde jag det? Jesus gav de som förlorat sin värdighet, tillbaka sin självrespekt. Och vad gör jag?

Det finns en berättelse om en landsortspräst i det av nazisterna ockuperade Frankrike som av S-officeren torterades för att avslöja var motståndsmännen hade gömt sig. Men prästen sa inget. Det spelade ingen roll vad han utsattes för. Prästen sa inget. Till slut blev officeren så desperat att han skrek i prästens öra. Förstår du inte att jag kan döda dig. Och prästen svarade med sina blodiga läppar: ”Jag är redan död.”

Kan ni döpas med det dop jag döps med—frågar Jesus sina vänner. Och vi svarar ja – och hoppas att det inte skall behöva bli så tydligt i våra liv, som det blev för den franske prästen i den lilla ockuperade byn.

Är det det som är kärlekens väg? Var och en som älskat vet att kärlek inte bara är himlastormande lycka utan också smärta. Och vi vet, vi som älskat, att vi kunnat ge vårt liv för den vi älskar. Och vi behöver kraft och mod och tillhörighet för att våga och orka gå kärlekens väg, mot smärtan och döden till Livet. Är det kanske därför som vi har varandra. För att vi, utan masker och förställningar skall kunna dela med oss av vår Jesus till varandra och andra. Så att vi, på riktigt skall kunna Vara Jesus. Inte ensamma eller bara jag. Utan Vi. Vi har ju tre vägar till att mera lära känna Gud. Bibels så klart, Bönen vet vi ockspå om. Men vi har ju också varandra. Till att dela erfarenheter, kunskaper, upplevelser och misslyckanden.

När jag en gång som nybliven präst var på ett prästmöte, så försökte jag berätta om det jag tyckte va svårt och besvärligt… och jag fick snabbt alla läsningar på mina besvärligheter. Men jag ville egentligen inte ha läsningar, utan mer möjlighet att fundera kring saken med människor med andra erfarenheter.

Så jag tänker att vi behöver öva oss på det. Att dela med varandra, för att i vår utsatthet tillsammans kunna vara Kristus, mitt i vår värld, till att slänga ut de människor och institutioner  som berikar sig på människors längtan, vara till för också för de som inte är lika oss, och ge tillbaka den självrespekt som förlorats.

För frågan står kvar: Kan ni dricka den bägare jag dricker och döpas med det dop jag döps med?

Tillsammans med varandra kan vi. Ii Kristus!

Amen