En man som hette Lasaros låg sjuk. Han var från Betania, byn där Marian och hennes syster Marta bodde (Det var Maria som smorde Herren med välluktande balsam och torkade hans fötter med sitt hår, och Lasaros som låg sjuk var hennes bror.)

Systrarna skickade bud till Jesus och lät säga: »Herre, din vän är sjuk.« 

När Jesus hörde det sade han: »Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.« Jesus var mycket fäst vid Marta och hennes syster och Lasaros. 

När han nu hörde att Lasaros var sjuk stannade han först kvar två dagar där han befann sig, men sedan sade han till lärjungarna: »Låt oss gå tillbaka till Judeen.«

             Johannesevangelium 11:1-7

Det är spännande att gripa sig an en text som denna, som bara är en liten del av en längre berättelse. Det är lätt att fortsätta berättelsen och i sina tankar berätta hela. Men det kan ockspå vara en utmaning att bara använda sig av den lilla bit av berättelsen som evangelieboken ger oss.

”Att leva tillsammans” är ju temat och alltså de glasögon jag behöver ta på mig för att fundera över texten. Det första jag tänker på är att det finns en poäng med att vara där man är och ingen annan stans. När Jesus hör att hans vän Lasaros är sjuk, så bekymrar han sig, men han låter ändå sin kropp och sitt hjärta stanna där han är och göra färdigt det som är där. Och sedan ger han sig iväg. Kanske kan det vara en del i detta att leva tillsammans att ge sig tid att vara närvarande med dem man är med och inte i sin hjärta och sin hjrna vara någon annan stans.

Det andra jag tänker på när jag funderar över texten, är att vi ofta har förväntningar på dem vi lever med. Och det måste vi ju ha, för det ligger väl i kärlekens natur att vi väntar oss allt gott från de som vi är tillsammans med. Men kanske är det ibland såatt vi har alldeles för orealistiska förväntningar och tänker att någon skall kunna ge oss allt vi längtar efter, och så blir vi besvikna och hindrar oss från att se allt det andra, som kanske också är viktigt. Jag tänker att systrarna i den lilla byn Betania var besvikna när Jesus inte kom till dem på en gång och uppfyllde deras längtan.

Och om jag nu skall vara lite klassisk i mitt upplägg så är min tredje tanke att vi inte riktigt vet hur verkligheten ser ut och hur Gud agerar i den. Och att vi, eller i varje fall jag, ständigt behöver arbeta på att bevara tilliten och hoppet. För tillsammanslivet med oss självs, varandra, andra och Gud, tenderar ju att ofta göra oss besvikna och sårade. Och det är lätt att hamna i hopplöshet och förtvivlan….men våra sorgliga liv är kanske ändå till för att visa på Guds härlighet……(doxa=härlighet, betyder ju också týngd), och i hoppat och tilliten förvandlas på nåt sätt vår sorglighet och hopplöshet till ett liv som har betydelse och tyngd. Och fast vi inte ser det själva, så ses det av den Gud som skapat oss och följer oss (jo, jag vet att det inte är så lätt att se alltid) och som älskar oss.

Rolf Wollert