Söndagens text kommer från Markus berättelse om Jesus (Mark 10:17-27). Jesus och hans vänner är på väg mot Jerusalem. Under sin vandring möter de mannen i berättelsen.

Jesus och den rike mannen

När Jesus skulle vandra vidare, sprang det fram en man som föll på knä för honom och frågade: “Gode Mästare! Vad ska jag göra för att få evigt liv?”Jesus sade till honom: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Buden kan du: Du ska inte mörda. Du ska inte begå äktenskapsbrott. Du ska inte stjäla. Du ska inte vittna falskt. Du ska inte ta ifrån någon det som är hans. Hedra din far och din mor.”[a]

20 Mannen sade: “Mästare, allt det har jag hållit sedan jag var ung[b].” Jesus såg på honom med kärlek och sade: “Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad bort, för han ägde mycket.

Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: “Hur svårt är det inte för dem som har pengar att komma in i Guds rike!”Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: “Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike! Det är lättare för en kamel[c] att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: “Vem kan då bli frälst?” Jesus såg på dem och sade: “För människor är det omöjligt, men inte för Gud. För Gud är allting möjligt.”

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Det är klart att det känns väldigt skönt att de rika har svårt att ta sig in i himmelriket. Särskilt när vi lever i ett land där antalet miljardärer blivit allt flera och inkomstskillnaderna just nu är större än de varit på mycket, mycket, länge. Men sen börjar jag förstå att jag, som lever i Sverige just nu, 2022, tillhör de rikaste 10% i världen, och då handlar ju berättelsen om den rike mannen inte längre om de andra……utan om mig. Det är jag som är den rike mannen och som saknar nåt även om jag försöker sköta mig och göra det som är rätt och följa det som jag tänker är rättvist och bra för dem jag möter. Och jag tänker att det kanske är något som vår civilisation som helhet har tappat bort. Om vi nu någonsin haft det.

För vi lever ju i en värld där vi behöver ändra vårt livssätt. Sluta utnyttja människor och natur och i stället leva ett liv mer i samklang med vad skapelsen kan ge oss. Det handlar givetvis om att dra ner på vår konsumtion, men också på att använda den kunskap som finns för att bättre ta tillvara på tillvarons möjligheter. Ytterst handlar det kanske om var vi har vår trygghet? Hänger vi upp våra liv på det som är begränsat, eller på den som är obegränsad.

För det går ju inte att komma ifrån att det finns glädje i att konsumera. Vi blir gladare av något nytt. Och kanske känner oss mer i takt med tiden eller kanske att vi bättre passar in i vår samtid. Problemet är att det inte räcker så långt. Det nya blir gammalt. Relationer kraschar. Hur vi är gör för att skapa det goda livet, så rinner det så småningom genom våra fingrar. Är det kanske det som Jesus menar när han tänker att det fattas den rike mannen något? Och minns att han såg honom med kärlek. Han som är som du och jag.

”För Gud är allting möjligt”…. Är det därför vi skall öva oss i att flytta livets centrum från oss själva och våra saker till den Gud som trots allt älskar oss och genom livets alla irrvägar vill ge oss den plattform som står fast även om allt omkring oss och vi själva rasar ihop. För våra liv är bevarade i Guds hjärta.