Predikan som hölls i Equmeniakyrkan Långared på söndagens ekumeniska gudstjänst

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Den här veckan som vi just nu går igenom kommer det att stå mycket om i våra historieböcker. Ett europeiskt land som invaderar ett grannland. Senast det hände var när nazityskland invaderade Polen   september 1939. Och nu igen Putins Ryssland invaderar Ukraina för att ”befria/rädda/skydda” ryssar som bor där. Och människor dör, barn lemlästas och människors hem och liv förstörs. Och som vanligast så är det de människor som inget har, som drabbas hårdast. Säkerheten i vårt  Europa och världen är plötsligt mer hotad än vi trodde den kunde vara. Och demokratin visar sig skör och beroende av oss små vanliga människors mod och generositet för att den skallfungera. För det går ju en trend igenom Europas länder, också vårt eget med politiker, som vill värna det egna landet och det egna folket. Och inte bara i Europa. Det är inte bara Putin i Ryssland som vill göra sitt land stort igen och värna det ryska folket och som satts till makten av just det folk som han nu sänder ut på en väg som bara leder till destruktion. Vi har samma tendenser i vårt land med att vilja värna det svenska mot det som vi tror hotar, men som i grunden ju bara berikar oss och gör oss bättre.

Vi får be och hoppas och arbeta för att kriget i Ukraina får ett snabbt slut och att vi små människor börjar välja politiker som står på människornas sida mer än maktens.

När Jesus och hans vänner och en hel mängd andra människor samlas i Jerusalem för att fira påsk så är det i ett samhälle där en mängd olika folk och språk möts. Många också icke-judar möts i Jerusalem för att fira påsk Eller pesach som det heter på hebreiska. Ordet betyder ”gå förbi”.  Man samlas för att fira Gå- förbi-högtiden, till minnet av befrielsen från slaveriet i Egypten och den som går förbi är ju den dödsängel som slog allt förstfött i Egyptens land. Men gick förbi de dörrar där offerlammets blod smetats på dörrposten.

Där och då inser Jesus med förfärande tydlighet att han nu inte tillhör dem som döden går förbi utan tvärtom att just han är den som döden just nu riktar in sig på och att denna påsk är den där han kommer att hängas upp på ett kors till beskådande för alla. Hosiannaropen kommer att förvandlas till korsfästrop och snart är han i sin smärta och ångest övergiven av alla, utom två.

Hur tänker han om det? Att han är på väg mot döden?

Vi är ju det också. Eller hur? Och om vi tänker efter, så ingår det alldeles förfärande konkret i vår livs historia, i din och min historia och i deras som vi älskar….  att vi dör. Och kanske inte bara en gång. Ni vet vad man säger….. att skiljas är att dö en smula, eller kanske kunde jag säga så här att vi alla varit med om just detta att livet plötsligt förändrats och vi inte längre känner igen oss själva och inte världen och inte människorna omkring oss. Ibland har vi orsakat det själva, men alldeles for ofta är vi utan skuld och tänker: Varför skulle det hända mig. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Varför måste just denna smärta drabba mig. Hur skall jag orka?

Bibelns berättelser skulle säga dig att smärtan och döden och ångesten ingår i livet. Skapelsen är grundad på kaos. Och jorden var öde och tom och Guds ande svävade över djupen och Gud lade ett fäste i kaos. Ett stycke fast mark att orientera sig på och efter, men kaos hotar ständigt att slå tillbaka och det är bara Guds kärlek som står mellan oss och kaos. Och när Gud tar sin hand ifrån oss, så slår ångestens vågor tillbaka över det fasta och det är bara arken som räddar oss. Men Gud satte upp regnbågen som ett tecken på sin ständiga kärlek och som en bild för att vi människor trots ångest och kaos är godkända och älskade hur vi än ser ut. Och fortfarande är det ju så att just regnbågen är den symbol som berättar för oss att vi alla är värdefulla människor hur vi än ser ut och hur vi än gör.

Men just idag berättar Johannes om hur Jesus nu är på väg mot den stund då regnbågen inte längre räddar utan att kaosvattnet kommer att svepa över och bort också honom. Han är rädd och han tvivlar och ångesten rider honom i nattens mörker.

Men hur tolkar han sin situation, trots den smärta som den ger honom nu och den smärta som han vet den kommer att ge i en snar framtid. Jo han säger: nu har den stunden kommit då människosonen skall doxadsomai. ( som det står på grekiska) Ordet är inte alldeles lättöversatt i Gammal grekiska betydde det ”den allmänna uppfattningen”, men på Jesu tid och i NT så betyder det ungefär ”ära”.  Kanske skulle kopplingen vara det som alla tycker är rätt/bra? I  Septuaginta,  den grekiska översättningen av den hebreiska bibeln,  står ordet för det hebreiska , Kavod som betyder tyngd. Kanske skulle man kunna säga att med det menas det som är på riktigt och har betydelse. Vår bibel översätter förhärligas.

 Jag tänker att Jesus, när han använder det ordet, nu ser sitt livsöde som något viktigt. Något i livet han inte kan komma undan om han vill att hans liv skall ha någon sorts betydelse, någon form av tyngd. Om han vill att hans liv skall vara på riktigt, så går det inte att fly undan det som är livets smärta. Även om den smärtan leder till död.

Har detta något med ditt och mitt liv att göra. Traditionellt brukar vi ju säga att Jesus frälser oss, befriar oss och att vi i Jesus får allt. Jag är så glad att jag är frälst! Men att vi är frälsta och befriade, betyder det att vi lever i en särskild sfär i tillvaron där livets smärtor och elände och ångest inte drabbar oss. Ja en del tänker så och visst är det en fantastisk tanke att smärtan och ångesten och döden skulle gå förbi……och inte drabba oss alls.

Men jag tänker att Kristus Jesus, Gud som delar våra liv, befriar oss genom att också vi delar hans liv. Och hans liv är ju inte ett liv som går förbi, utan ett liv som går igenom. Går igenom smärta död och ångest. Och också vi kommer ju stundtals till situationer i livet då vi måste välja mellan om vi vill att våra liv skall vara på riktigt, eller om vi skall smita undan. Om vi skall stå upp för det som är rätt och riktigt, eller om vi skall vika undan. Det underliga är ju att varje ställningstagande har ett pris.

”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till evigt liv”. Är det så det är menat. Vad är det då som är rätt i denna relativistiska tid som vi lever i. När sanningen inte är sanning längre utan var och en av oss försöker bära sin egen sanning.  Men om vi vill försöka hålla fast vid det fokus som det verkar som Jesus hade. Så är alls inte vårt livsfokus på det egna, utan på de andras. Jesus livsfokus var, inriktat på andras liv, inte sitt eget. Kan det vara det som är livsuppgiften för oss, som det så programmatiskt står på så många ställen i vår Bibel: att vi skall ta hand om änkan, den faderlösa, främlingen och den fattige. De människor som i Bibelns värld tillhör de de som var illa utsatta och medfarna, som inte hade någon som försvarade dem eller hjälpte dem till att kunna klara sig själva. Och nu måste vi i de utsattas skara också lägga in vår miljö.

Är vi beredda att riskera vårt liv för detta. Stå upp och vara människor med tyngd och betydelse på den plats som är vår. Med Jesus gå igenom död till liv. Igen och igen och igen.

Då skulle vi inte rösta fram politiker som talar till vår rädsla och ångest, utan de som anknyter till vår generositet och kärlek. Då skulle vi inte möta andra och varandra med missunnsamhet och oro, utan med omsorg och generositet. Då skulle vi aldrig tillåta att vi tog till vapen för att invadera ett annat land även om vår ledare sa det till oss och det skulle innebära en dödsdom. För den domen är en dom till liv.

För våra liv går vi med Kristus och i Kristus och för Kristus, genom alla dödar till ständigt nytt liv. Som vi inte vet hur det blir, men som vi vet, tror och hoppas finns där för oss, för den Gud som älskar världen och varje människa låter inte kaosvattnet dränka oss. Inte förr och inte nu och inte i evighet.

Amen