Pred Tacksägelsedagen
2016-10-09

Systrar och bröder i Kristus
Jesus.

Ibland sänker sig himmelriket
ner över våra kroppar. Kanske inte så lång stund. Kanske inte alltid så
tydligt, men någon gång i vår historia, din och min, finns det ett ögonblick då
himmelriket sänkt sig ner över våra liv.

Skulle vi annars längta.

Skulle vi annars hoppas.

Skulle vi annars försöka igen
och igen och igen.

Kanske har vi tappat bort den
där stunden. Kanske ligger den bara som en aning och skvalpar i vårt minne. För
att vi inte hade språk, inte hade erfarenhet, inte hade verktyg nog att bevara
den. Men ändå…..någonstans ligger ändå erfarenheten att himmelriket varit oss
nära. Då när allt förklaras. Allt är närvarande Allt är gott. Allt är så som
det skulle vara.

Undrar om det inte är just en
sådan erfarenhet som Evangelietexten berättar om idag. Det är som om när Jesus
sitter på berget kommer himmelriket ner omkring honom och allt det som gått
förlorat när Adam och Eva försvann ur paradiset, skapas på nytt. Vi är tillbaka
till ursprungstillståndet där Gud är allt i alla och där vi. Du och jag blir en
viktig och ack så liten del av tillvarons mysterier. Och så uppfylls det vi
längtar efter. Alla brister försvinner. Stumma talar, Lytta blir friska, och
alla blir botade från det som hindrar dem in livet. Så skulle det alltid vara.

Det är kanske det som vi alla
längtar efter. Den där tillvaron där allt det som hindrar oss. Livets smärtor,
sjukdomar, ångestar, död försvunnit bort och vi alla kan leva det där enkla livet,
som vi tänker finns där. Och som också möter os som en möjlighet i
uppenbarelsebokens text och hos Jeremia. Visst vore det fantastiskt att än en
gång få blomstra. Och så ligger bilden
där för våra ögon och får sin bekräftelse av den bit himmelrike som Matteus
berättar för oss idag. När Jesus sitter på berget och sjuka blir friska och
allas längtan blir uppfylld. Och himmelriket är nära.

Undrar hur livet gick vidare
för dem som drabbades av himmelriket? Visst
måste det vara fantastiskt att plötsligt kunna se, när man innan varit blind.
Eller får möjlighet att gå, när man innan varit lam, omedelbart unna prata, när
man innan inte kunde artikulera ett enda ord. Plötsligt är livet förändrat och
inget av de gamla sätten att leva fungerar längre. För det finns på nåt sätt
ingen väg tillbaka. Efter att ha mött Jesus på berget och fått livet förändrat,
går det inte att komma tillbaka till det gamla. Livet måste erövras på nytt.
När jag plötsligt ser, så måste jag orientera mig själv. Själv bestämma vart
jag skall gå och var gränsen för mitt gående är. När jag kan tala, måste jag
själv ta ansvar för det jag säger och de önskningar jag nu själv kan uttala.
När jag kan höra, måste jag själv ta in och ansvara för vad jag gör med den nya
kunskap som ges mig.

När vi mötts av himmelriket
expanderar tillvaron och därmed också vårt ansvar för hur vi är i den. Det finns ingen väg tillbaka.

Det är inte säkert att alla de
botade blev glada över förändringen. Det är inte säkert att människor vill
förändra sina liv. Det är lätt att säga……men all förändring är ett stort och
tungt arbete.

Idag är den stora tackdagen.
Traditionellt bär vi in frukter och grönsaker i kyrkan som en tacksägelse för
att marken också detta året burit frukt. Blomman har blivit ett äpple. Och det
är mycket att vara tacksam för. Trots allt som står på Facebook och i massmedia
så är världen nu en bättre plats att leva på än den någonsin varit. Fler barn i
världen än någonsin får äta sig mätta. Det är färre krig än det varit, även om
de som pågår just nu är fruktansvärda. Det begås färre våldsbrott i Sverige än
tidigare. Om man får tro statistiken. Det finns mycket att vara tacksam för.

Också att den vackra och
väldoftande äppleblomman blivit ett äpple. Undrar om blomman egentligen ville
det. När den i våras hängde på trädet och beundrades, och var omsvärmad. När
alla ville njuta av dess ljuva doft. Hur tänkte blomman när de sköna kronbladen
föll av och hen blev ett litet knastrigt kart och sedan växte ut till ett nytt äpple.
Tyckte hon det var roligt. Skulle hon kunnat säga tack till det. Tack för att
bladen faller av och doften försvinner. Ja kanske, om hon hade haft den
hoppets bild med sig att allt det arbete och allt det tunga som ligger efter
blomman leder till ett äpple.

Är inte våra liv likadana. Vi
förlorar. Vi tappar bort de som betyder mycket för oss. Huden skrynklar till
sig och vi känner inte igen oss i spegeln. Och inte doftar vi lika gott som
innan. I varje fall inte utan hjälpmedel. Vi dör.
Och så möts vi här och delar
bröd och vin. Jesus har satt sig här på berget i Erska kulle. Och så kommer vi
till honom och med allt det som är vårt. Och så blir vi förvandlade igen. Vi
fortsätter att öva oss i att se att livet är så mycket större än vad vi trodde
innan. Vi får våra öron öppnade och kan återigen höra andras röster än bara
våra egna. Vi märker att vi kan röra oss igen och att våra ben kan föra oss
över de gränser vår rädsla och vår egocentricitet satt. Och vi märker att vårt
tack inte bara är ett tack för alla framgångar. Utan ett tack för detta livet.
Som med dess enorma lycka och dess djupaste svärta är fantastiskt och för att
det ständigt i det spännande och förfärliga livet finns en plats där vi möter
den Jesus som ger oss hopp och perspektiv och kärlek i överflöd. Gestaltat i en
liten bit bröd, och en droppe vin. För dig utgivna.

Amen