Ibland blir man trött på sina ord. Så var det med denna. Gjorde lite omdisponering innan kyrkklockorna ringde och jag tror att detta blev någon form av resultat.

Predikan 22 efter trefaldighet

Antens kyrka, mässa

Systrar och bröder i Kristus Jesus

När jag var mindre och gick i småskolan fick vi en dag en
uppgift att så ett frö i en kruka med jord och sköta om det så att det växte
upp och blev…..vad det nu va det skulle bli. Det har jag glömt. Vet inte om man
fortfarande gör sånt här i skolorna idag. Men om jag har glömt vad det skulle
bli, spå kommer jag ändå ihåg att jag ett flertal gånger grävde upp fröet igen,
för att se om det hänt nåt. Om det blivit ngt grönt eller några rottrådar. Men det
blev aldrig något. Tror att jag var alldeles för ivrig med att se hur det gick,
att det fröet aldrig fick en chans att utvecklas. Jag ville kolla det alldeles
för mycket.

Det v ar en stund sedan någon frågade mig om jag var frälst.
Har någon frågat er? Jag minns att frågan lämnade en lite obehaglig känsla i
sinnet. Inte för att jag då skulle tveka på svaret. Nej, mera för att jag
upplevde att den som ställde frågan inte var särskilt intresserad av mitt svar.
Mer om jag kunde svara rätt. Och om jag svarade rätt så skulle jag behöva
redogöras för den tid och plats då frälsningsupplevelsen kom. Precis som om det
fanns rätt och fel.

Jag vet inte hur ni skulle svarat, eller svarar. Men jag vet
hur Paulus svarade. Och det vet ni också, för han berättar om det i
episteltexten. Man skulle ju kunna tro att han ville berätta om sin upplevelse
på vägen till Damaskus som den viktigaste. Hur han på väg att utrota de kristna
där mötte honom som han förföljde. Och hur det mötet förändrade hans liv. Men
det gör han inte. Istället berättar han om hur frälsningen kom till honom, när
han inte ens var där. Att liksom döden och synden kom genom en man, så kom
också befrielsen genom en. Och inte då Paulus upplevde det i sitt liv, utan på
ett kors utanför Jerusalem. Då öppnades nåden och befrielsen för alla
människor. När Jesus dog på korset. Då b lev Paulus frälst och du och jag och
alla andra.

Det är spännande med vår tid. Spännande hur det vi säger och
hur vi uttrycker oss på något sätt avslöjar hur vi egentligen tänker. Har ni
tänkt på det. Vi kan säga att: jag har opererat mig, eller jag har klippt mig,
eller jag har tatuerat mig, eller jag har konfirmerat mig… eller……

Och ändå så vet vi ju att det inte är sant. Man kan inte
operera sig själv, eller tatuera sig eller klippa sig . Jo det kan man kanske,
men det är inte det vanligaste. Det vanligaste är ju att det finns någon som
gör detta för en. Någon som opererar, tatuerar, klipper, konfirmerar ……

Det är nästan som om vi tänker att vi disponerar livet
själva. Och gör allt det där med oss själva, som vi egentligen är beroende av
att någon gör för oss. Vi får det som tjänst….men vi tänker att vi gör det på
oss själva. Vi äger våra liv?

Men vi skulle bli som barn. Eller hur? Vad är det som är
speciellt med barn. Jag brukar säga det till mina dopföräldrar ibland, att de
nu har en person i sin närhet som har 100% förtroende för dem. Som litar på att
de skall få allt de behöver för sitt liv. Mat och värme och kärlek och omsorg.
Utan vilket de inte skulle kunna, leva. Och de har fullt förtroende för att de
som står dem nära skall kunna ge dem det de behöver. Någonstans på vägen genom
livet blir de förstås besvikna. Men som barn har de fullständig tillit.

Det finns en slags växandets mystik i tillvaron. Som lever
enligt sina egna regler och lagar. Och som jag förstörde när jag som barn
ständigt ville kontrollera vad som skedde med det frö som jag sått i min kruka.
En slags livets tillit som vi kanske tappat bort i våra försök att kontrollera
allt och alla. Kanske skulle vi behöva öva oss i tillit men kanske också i att
försöka lämna kontrollen. Livet går inte att kontrollera. Det växer och
utvecklas och invecklas som det vill. Vi äger inte våra liv själva. Vi har inte
så mycket makt över dem. Den får vi lämna till honom som av nåd befriar oss på
korset utanför Jerusalems murar. Jesus Kristus, Guds son, vår bror.

Amen