I brist på bättre, ytterligare en predikan. Utgångstext söndagens evangelium.
——————————————————————————–
Systrar och bröder i Kristus Jesus

Så kommer då ytterligare ett krav. Det känns nästan som om det kunde räcka.
Inte nog med att man skall vara snäll och hjälpsam mot varje människa. Nu måste
man förlåta dem också. Annars blir man satt i fängelse och måste betala sin
egna skuld till livet. Och det är klart att den är stor. Det vet varje människa
som en gnutta reflekterat över sitt liv och sina tillkortakommanden.

Men om man skall vara riktigt ärlig. Det finns saker som man
ju inte kan förlåta. Jo man måste acceptera och gå vidare, det är klart, så funkar
ju livet och inte vill man stanna kvar i något gammalt, men förlåta allt. Det
är inte lätt.

Petrus funderar över samma sak. Hur mycket skall man behöva
stå ut med. Och Jesus ger både ett svar och en liknelse.

Och på nåt sätt känns det som en beskrivning av tillvarons
relation mellan människor och Gud. Nu måste man komma ihåg att den stora frågan
under Jesu tid, den som sysselsatte människors hjärtan och hjärnor var frågan
om hur man skulle kunna bli av med sin synd. Och att Johannes döparen var så
framgångsrik i sin verksamhet, som döpte i Floden Jordan, var så klart för att
han hade ett svar på den tidens ångest. Den börda som livet samlar på oss och
som man inte kommer ifrån. Så det är klart att kungen är Gud och de som är
under granskning är vi. Och det är lika klart att skulden blir efterskänkt för
oss liksom för mannen i liknelsen. För det v ar ju inte så att förlåtelse och
försoning plötsligt kom in i världen genom Jesus det är klart att den fanns där
innan. Som vi ju också märker i texten från GT. Minns inte fö evigt våra
synder.

Men det verkar ju som om Jesus menar att syndernas
förlåtelse redan fanns och att Petrus måste ha märkt det. Men kanske också att
deta att ha blivit förlåten, innebär ett ytterligare ansvar och en ytterligare
utmaning i livet .

Att visa samma barmhärtighet mot andra som men själv
erfarit. Den som har fått mycket förlåtet visar mycket kärlek. Kanske för att
livet inte är så enkelt längre. Att det finns många olika dimensioner och många
olika drivkrafter för oss. Och kanske att vi inte behöver komplicera livet för
varandra och andra än det redan är. För det vi gör och som vi handlar slår
tillbaka till oss, vare sig vi vill det eller ej. Så jag tror att jesus i
lijknelsen kommer tillbaka till det han ständigt upprepar i ord och i handling.

Älska varandra, so
jag har älskat er.

Undrar hur vår tids livsångest ser ut. Synd är ju inte ett
ord som vi använder så ofta. Kanske är det för oss tomheten som är det mest
förfärliga. Att det inte finns någon, något vare sig utanför oss eller inom
oss. Kanske är det därför som vi fyller våra dagar med facebook och instagram
och snapchat eller vad det nu kan vara. För att vi är så rädda för tomheten. Av
att vara ingenting.

Undrar hur en liknelse skulle se ut som svarar till den
ångesten.

Jag vet inte. Men jag vet att det…..om man vågar gå in i sin
tomhet finns en närvaro, en kung, en Jesus som möter min ångest med sin
närvaro. Sin närvaro på korset och sin närvaro i lovsången.

Så är kanske egentligen kraven på oss inte så väldigt stora.
Även om jag inte kan förlåta allt. För det kan jag inte. Så kan jag förstå att
det finns förlåtelse, för varje människa. Också den i mina ögon mest usle. Och
till den förlåtelsen kan jag överlämna de i min närhet som jag inte själv kan
förlåta och förstå att också de har möjlighet att leva i försoning och gudomlig
närvaro. Och så blir den kunskapen också en väg till försoning för mig själv.
För liksom Jesus vill fylla min tomhet och vara närvarande i mitt liv, så vill
han också göra det för alla de andra. Hur och på vilket sätt och med vilka
resultat vet jag inte. Det tillhör det som jag inte har kontroll över. Men att
han gör det vet jag, för Gud har förlåtit oss alla i Kristus Jesus vår Herre.

Amen