Tre andakter jag haft (en kvar i morgon) i Centrumkyrkan i Vårgårda kl 12.00. Claes Hilliges har stått för musiken. Tack för det Här kommer mina tankar:

Efter Matteus berättelse om Jesus

v 1 och 2 Matt 26:1-29

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är många olika bilder som sveper förbi så här i början av stilla veckan.  Rädslan som griper tag i maktens människor som vet vad de behöver göra för att behålla sin ställning men som är rädda för vad människorna skall säga.

Den överflödande generositeten från kvinnan som häller dyrbar olja över Jesu huvud.

Och så Judas då. Han som förråder Jesus och sedan sitter med och tar del av den sista måltiden och fortfarande undrar över om han gjort rätt. I retrospektiv har han fått en ganska negativ roll. Han hade ju hand om pengarna och man beskriver det som att han stal därifrån ibland. Eller möjligen är det så att hans perspektiv, just eftersom han hade hand om ekonomin, blivit alltför litet och snävt, så han inte längre såg det stora perspektivet?

Eller också gjorde han det och kände att han nu gjorde något som underlättade för Jesus att ta den maktposition som rätteligen var hans. och kanske skulle Judas då också bli belönad för sitt initiativ.

Konstigt, men livet är ju fyllt av sådana händelser där vi vill att det skall bli bra och så blir det precis tvärt om. Hur det var med Judas vet jag ju inte, men jag kommer ju själv iåg de gångerna i mitt liv då jag ville väl, men det blev precis tvärt om.

Fick en fråga för någon vecka sedan av en pappa som fått en svår fråga av sin lilla 5 åriga dotter. de hade läst passionshistorien i någon av de barnbiblar som finns och den lilla flickan hade funderat och tänkt och så undrade hon: Skulle Judas blivit förlåten för det han gjort? Spännande fråga, vi vet ju inte, eftersom Judas själv inte hade någon tanke på denna möjlighet och sedan inte kunde leva med sin skuld.

Finns det nån gräns för vad Gud kan förlåta?

Jag kunde ju svarat som vår ärkebiskop gjorde på frågan om hur Jesu uppståndelse gick till. Och låtit förlåtelsen också tillhöra det stora mysterium som försoning och Gudsgemenskap egentligen är. Men jag tänkte att jag svarar det som jag tror. Och för mig finns det ingen gräns för fårlåtelsen. Och kanske ligger den redan nära också för Judas när han, med sina vänner och ovänner tog emot det lilla bröd och den lilla smula vin, som Jesus gav och ger. För dig Utgiven. För dig utgjutet. Och så ligger den också nära för dig och mig. Genom alla dödar, här och nu och de som kommer sedan, till nytt liv igen och igen. i Kristus

V 3 och 4 Matt 26:30-46

Två bilder denna dag, av alla de måna som vore möjlige

I Getsemane örtagård, som ligger lite utanför den gamla stadsmuren i Jerusalem, strax bakom tempelplatsen, kommer den stora ångesten över Jesus. Hela hans kropp och hela hans själ säger till honom att inte göra detta. Inte gå den väg som ligger framför honom. Det måste finnas nån annan utväg, nåt annat sätt att lösa detta på. Han har tagit med sig sina närmaste, men som med all ångest så är han ändå ensam. Ingen kan riktigt följa honom in i det yttersta. Och så gör han ändå det han tänkt sig. Det finns vägar vi måste gå för att förbli mänskliga, även om det leder till sorg och död och vi kanske inte riktigt vet resultatet. Att till varje pris bevara livet är kanske inte alltid det sanna. Och så finns mönstret redan där tydligt, Guds mönster, Gå igenom alla dödar till nytt liv. Finna livet, det riktiga livet, genom att riskera det. Bevara sin mänsklighet med öppenhet och mod, utan murar och skydd.

Den andra bilden.

Jesus blir arresterad. Och Petrus tar fram sitt svärd och kanske tänker han i sin desperation att om jag bara kan hugga ner alla,…. så skall Jesus bli befriad och kunna leva sitt liv på det sättet som han kan och vill.

Men Guds väg är annorlunda. Den som tar till våld…. dödas av våld. Kanske så att den som litar på att svärdet skall skydda och bevara, eller om ni vill att våldet skall skall skydda och bevara, blir så begränsad i sitt sätt att fundera ut läsningar att det som våldet skulle skydda korrumperas och skyddet blir i stället ett hot.  Vi ser det ju både i privatlivet, nationellt och i relationen mellan länder.  Och kanske är det symptomatiskt att folkhopen sänts ut i mörkret. För i det dunkla rör sig de makter som inte riktigt tål ljuset och i mörkret förförs vi till att utföra maktens vilja, utan att vi vågat, eller orkat tänka efter själva.

Men Jesus Kristus står för ljuset också i denna mörka natt. Ensam. För hans vänner överger honom, så han är tillsammans med oss när vi överges och när vi slås ner av oro och ångest. Guds mönster blir tydligt, för Guds son och för oss, Genom död till liv. Ständigt åter igen…. genom död till liv

V 5 och 6 Matt 26:57- 27:1-31

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Rädsla urholkar själen skrev Heinrich Böll nån gång i en bok. Tror att han tänkte så att när vi blir rädda och försöker skydda oss själva från rädslan så tappar vi bort vårt jag. Den som vi är innerst inne…. eller kanske sannare, den som vi försöker vara i våra liv.

Jag vet inte riktigt men jag tänker att det idag är tre människor i den berättelse som Matteus givit oss, som förlorar sin själ.

Den första är Petrus. Efter att ha varit tre år tillsammans med sin mästare och upplevt hur livet blev förändrat och berikat så står han nu i en skum port och förnekar att han kände den enda människa som han satt sitt liv och sin kärlek till. Inte en utan tre gånger. “Jag vet inte vem han är.” Men han känner sveket i sitt hjärta och svekets tårar och skuldens ånger får honom att inse och ångra.

Den andre som förlorar sin själ är ju Judas. Han inser med förvånande klarsyn att det som han tänkt och hoppats inte alls blev som han ville. Han vill lämna tillbaka sin skuld, men den tas inte emot. Skulden blir för stor och han orkar inte bära den istället blir det en trädgren och ett rep som bär honom bort från detta livet. Gud vare hans själ nådig.

Den tredje som förlorar sin själ är den ende som kunde gjort någon förändring. Han som hade makt att säga Nej, Han som kunde benåda. Han som vet att den Mannen inte bar någon skuld. men han är rädd för folket. Han vill inte ha något uppror. Han vet vad som är sant, men folket har sagt att de vill ha Barabbas fri. Barabbas betyder ju egentligen Faderns Son, Medan Jesus beskrivs bara som “han som kallas Messias”, och folkmassor är ju så enkla att manipulera. Han som kunde gjort skillnad och kunde gjort rätt urholkar sin själ med sitt beslut och inget tvättfat i världen kan göra den hel igen.

Jesus hånas av maktens hantlangare. Men egentligen är det inte nåt konstigt med det. De göra bara så som man gjorde. Så som makten hade lärt dem. De är bara duktiga idioter som utan att reflektera. De kan vara glada åt att de inte är i den torterades plats. Sen återstår bara korset och sen är det hela slut…….eller.