Idag mässa i Algutstorp kyrka. Det kunde nog vara bra om man läste texterna först? finns en länk här Evangelieboken | Tjugonde söndagen efter trefaldighet
Systrar och bröder i Kristus Jesus
Att leva tillsammans har man bestämt att den här söndagen heter. Att leva tillsammans. Om man ser ut över världen idag, så är det kanske inte så enkelt. Och förresten, vi behöver kanske inte gå så långt som ut över världen eller till vårt eget land heller för den delen. Kanske räcker det att gå till oss själva och vårt eget sammanhang för att se och förstå att det inte alltid är så enkelt att leva tillsammans.
Vet inte om det är någon tröst egentligen. Men när jag läser om hur människor i Bibelns värld levde så verkar det inte som som det var så enkelt då heller. Som nu när Jesus kommer tillbaka till Nasaret, den lilla staden som ligger så vackert uppe i bergen i Galileen ,så tänker de som lyssnar på honom i synagogan där att det är mycket konstigt att han predikar och har sig. De har ju sett honom växa upp och känner hans mor och far och syskon…. Han kan väl inte komma med något vettigt. Och så lyssnar de inte på det han säger, utan på det som de tror att han är. Men det är svårt att lyssna. Är det därför det är så svårt att möta sina ovänner och konfliktmänniskor. För vi har redan en uppfattning om vad de gör och säger och det talar högre än orden som kommer från deras mun. Tänk nu om Israeler och palestinier kunde mötas och samtala på riktigt. Prata om det som är väsentligt och mänskligt. Kunde de mötas då? Eller skulle den långa traderade historien om konflikterna i mellanöstern hindra dem från att mötas. Jag misstänker att det nog kan vara så, men hoppas att det ville vara annorlunda.
Men varför skulle världens ledare vara bättre på detta än vi andra. Vi funkar ju för det mesta på samma sätt. Vi vet vad de som vi möter är för personer redan innan de sagt något. På nåt sätt är det också något som alla kristna råkar ut för och jag som präst ju också möter. Människor vet redan vad jag tycker och tänker innan jag tänkt eller tyckt något. Vilket på sätt och vis är spännande, men inte något som underlättar ett möte. Och mötas måste vi väl, om vi skall kunna leva tillsammans.
Hur gör vi då när vi möts? Mest av allt brukar vi ju vilja visa upp det som vi är duktiga på. Och det är bra och fint att vi är duktiga på så mycket. Men blir det inte s¨dana möten alltför ofta mer maktspråk än kärleksspråk. När Paulus skriver till sin vän Timotheus så skriver han inte att han bara minns sin väns styrkor och goda sidor, utan han minns vännens tårar. Jag vet inte.. men jag tänker att deras djupaste möte kanske inte skedde när de presenterade sina framgångar för varandra, utan mera när de möttes i sina sorger och misslyckanden.
Kanske förstår vi också Gud bättre när vi möter Gud på Via Dolorosa, smärtans väg.
Tillsammans borde ju inte vara så svårt. Du skall älska din nästa (och nästa betyder ju bara den som du möter) som dig själv….eller som jag skulle föredra att översätta. Du skall älska din nästa som är som du är.
Det finns många ord för kärlek och det finns så klart många olika sätt att älska på. Många av dem har med makt och önskan om förändring att göra. Särskilt kanske förändring hos den andre. Vad är då äkta kärlek kan man undra.
Tobits bok, som är dagens GT-läsning är ju spännande. En av de där berättelserna som inte riktigt tillhör vår Bibel, men som Luther för länge sedan tänkte var ”god och nyttig läsning”. Tobit skickar iväg sin son Tobias för att hämta tio silverpenningar, som han har deponerat i ett land längre bort. Det händer en mängd saker men så småningom gifter han sig där borta i det främmande landet och när han vill resa därifrån tillbaka till sin far så vill hans svärföräldrar inte att han skall gå iväg, utan erbjuder sig att skicka folk och berätta för hans far vad som har hänt. Men han vill inte stanna kvar. Han vill resa tillbaka till sin far och berätta själv, och så låter de honom resa tillbaka. De släpper iväg honom till att följa det han vill. Och utrustar honom och hans hustru för resan. Och kanske t.o.m. med lite utöver det allra nödvändigaste.
Är det kanske det som verklig kärlek egentligen är. Att låta den man älskar och håller mest av i sitt hjärta. Den som man skulle vilja spendera all tid med….få utrymme och plats att följa det hen vill. Kärlek är ju inte ägande, utan längtan efter att den man älskar skall bli den hen egentligen är innerst inne. Som Björn Afzelius sjunger i en av sina många sånger: ”Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt, vill du bli respekterad av din avbild, får du visa din avbild respekt.”
Är det kanske så Gud älskar oss? Ger oss utrymme och möjligheter att finna det där i livet som är viktigt och riktigt. Ger oss plats att söka efter att mer och mer bli lika oss själva. Den vi är skapade till. Möjlighet att försöka realisera vår längtan och vårt hopp. Med risk att vi också går fel. Jag tänker att vi ju är skapade till godhet. Visserligen slog Kain ihjäl sin bror Abel. Men det tar ju inte bort det faktum att vi, du och jag och svarta och röda och indier och indianer och göteborgare, ja varje människa, är skapad till Guds avbild och likhet. Men det finns så många krafter i tillvaron som bedrar vår längtan och våra behov. Så många som lurar oss att fylla vår tomhet och vår längtan med saker och upplevelser som snarare ökar våra hjärtans tomhet än mättar våra själars brist.
Att ge den vi älskar utrymme att växa hindrar oss inte att ge gränser. När Jesus skäller på fariséer och sadducéer så är det väl just detta han gör. Kanske mest för att de vill uppfylla människornas längtan och tomhet med det som bara ger dem själva makt, inte med det som får människor att växa och gör dem självständiga och autonoma. Tänker att det finns en hel del människor också i egen vår tid som mer vill beröva oss vår trygghet och vår generositet och vår kärlek, än fylla på den. Människor vars makt är beroende av att vi är rädda och att vi förminskar oss själva.
Så jag tänker att Guds budskap till oss idag. I dessa oroliga tider, där vi så lätt blir rädda och oroliga och vill skydda oss själva, Helt enkelt är just detta att vi fortfarande, trots att det är svårt, skall och kan, älska varandra och de andra. Precis på samma sätt som Gud har älskat, älskar och kommer att älska oss……..och de andra, nu och alltid och i evighet.
Amen
