Hade glädjen att få fira gudstjänst i Noltorpkyrkan nu i söndags. Temat var frälsningen och de tre texterna var 1 Mos 45:4-8, Petrus brevet 4:12-19 och evangeliet hämtades från Matteus 62:10-13. Och det som jag försökte säga var detta:

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Jag var i veckan i Herrljunga och lyssnade på Thomas Sjödin. Han hade gett ut en ny bok med en del krönikor han skrivit under åren och nu pratade han om dem. Drömmar är segel och minnen är roder, kallade han det. Ha sa förstås många kloka saker…. Och det var en del som stannade kvar i minnet,…… en sak som ha sa och som träffade mig , som ofta har bråttom till det ena och det andra och inte riktigt ”hinner” stanna upp,  Var ju att i drömmen och det stilla möter vi djupen av oss själva och i djupet av oss själva kan vi urskilja Guds vilja.

Jag kommer ihåg det när jag läser om hur Josef tar emot sina bröder i Egypten. Bröderna som sålde sin bror till slav kommer nu med tiggarstaven i hand för att be om hjälp . han, som i brödernas ögon var i underläge är nu i överläge och har deras och deras familjers öde i sina händer. Och han väljer inte hämndens eller kränkthetens väg utan barmhärtighetens. Personligen känner jag mig lite tveksam till att hans livsöde redan var bestämt i en himmel. Att det alltså skulle finnas nån dold mening i att hans bröder misshandlar honom och säljer honom. Jag tänker hellre att det händer saker i våra och andras liv som vi inte har nån makt över och en hel del som vi har orsakat själva av katastrofer, men inte riktigt att det finns nån mening i det…. Snarare att det är vår uppgift som människor och troende att ur våra smärtor och katastrofer skapa mening och framtid. Hur är det vi brukar säga. Genom död till liv.

Jag tänker att Petrus i sitt brev till sina vänner tar upp en del av det som är besvikelsen hos de första kristna och kanske hos oss i vår tid också. Varför blir vi inte friska och framgångsrika, vi som vill vara med varandra och de andra och som satt vår lit till den Gud som i Kristus visat oss vad det är att vara människa och vem Gud är egentligen. Och så tänker han att det finns olika sorters smärta och elände och lidande.

Det där vi råkar ut för när vi har oss själva som centrum och världens mitt. Och den smärtan tror jag han tänker får vi skylla oss själva för. Den har inget att göra med vår tro eller våra liv som gudsmänniskor. Men sen finns det den där andra smärtan, den där som vi drabbas av när vi står upp för det som är mänskligt och rätt. Den där vi drabbas av när vi kämpar för människor och natur som far illa. När vi tar ställning mot ordningar traditioner och lagar och regler som förminskar människor, stänger dem ute och inte tar varje människas unika och oerhörda värde på allvar. Det där som innebär att vi i vår vardag och i vår värld, gör det som är det goda. I vår tid i vårt land tänker jag ett det blir viktigare och viktigare att var och en av oss höjer vår röst mot den omänsklighet som sprider sig.

Jag är ju lite engagerad i Brottsofferjouren och var i veckan i Alingsås och berättade lite om vad och hur vi gör. Och då var det en person som undrade över hur relationen mellan gängskjutningar och våld i nära relationer ser ut. Och verkligheten är ju att det är många fler kvinnor och några män, som blir kränkrta och förnedrade. misshandlade och mördade av den som de har förtroende för och älskar, än kriminella som skjuter eller spränger varandra, men det får knappast någon uppmärksamhet i massmedia. För att vi, du och jag, förförs av det spektakulära och vi drivs in i åsikter av dem som målar världen svart, medan, som jag läste i en artikel i tidningen i morse. Om världen stoppade de militära utgifterna i 8 dagar skulle man kunna erbjuda alla barn i världen 12 års utbildning gratis! Jag säger inte att vi skall ta bort vårt försvar, i dessa lättkränkta nationalistiska tider behövs det säkert…. Men visst ger det ett litet perspektiv på var och på vad vi lägger våra gemensamma pengar.

Jag tror att det är någon underligt med makt. Och jag tänker att det kan förstöra en människa eller en organisation inifrån. Och den stora faran är ju att man tappar kontakten med verkligheten. Alltså den verklighet som är på gräsrotsnivå. Den där som de allra flesta människor andas, arbetar älskar och leker i. Och så blir man rädd att förlora sin makt, för det är fint och bra att ha makt. Den kan användas till att göra mycket gott, kan förändra människors liv. Göra skillnad för dem som kämpar för att hitta en framtid, få livet att gå ihop, hitta utvägar ur hopplösa situationer.

Nu märker jag att vi har många människor i maktpositioner som gör allt de kan för att behålla den, Som försöker underblåsa våra rädslor för att kunna visa handlingskraft och behålla sin makt. Jag tänker att en gemenskaps uppgift, eller om ni så vill ett samhälles, ja tom en kyrkas, är att ge livsmöjligheter också till dem som inte har så mycket av det. Ge möjligheter till människor som av livet omständigheterna eller av sig själva, hamnat i en utanför situation. Det var nån som nån gång sa att en gemenskaps verkliga grundval visar sig i hur den tar hand om de som är som mest illa medfarna och utsatta. Det är klart att vi har stora problem i vårt samhälle. Klimatet är ett sådant, akut egentligen om vi vill att våra barn och barnbarn skall ha en framtid.  Vården är en sådan, om vi nu vill att våra sjuka och gamla skall få en människovärdig plats att vara på när de egna resurserna är uttömda. Skolan är en sådan som behöver ge varje människa en trygg och säker arbetsplats och ge varje barn och ungdom en plattform, att stå på för sin framtid, så de inte behöver finna bekräftelse i kriminella gäng. Kriminaliteten är en sådan, kanske särskilt när vi märker att gängkriminella tagit makt över vård och omsorg och umgås i samhällets högsta kretsar.

Jag tänker att det är till oss som Jesus säger Jerusalem, Jerusalem du dödar profeter och stenar dem som blir sända till dig. Alla de som står upp för mänsklighet och natur tystas och ingen lyssnar. Utredningar som görs tas ingen hänsyn till…. Rädslan råder och rädslan urholkar våra liv.

Var inte rädda… genomgående säger änglarna och Gud det till oss. Var inte rädda!  Kristus kom och vänder perspektivet från de rika och framgångsrika till de som är illa medfarna som får utan herde.

Är det kanske det som är frälsningen? Att igenom allt det som händer. Igenom alla våra rädslor. Genom alla försök att manipulera oss, behålla det perspektiv och den syn på verkligheten som Jesus visade oss är Guds. Och det handlar ju om ganska enkla saker. Varje människas oerhörda värde. Du och jag och de andra är ju skapade till Guds avbild och likhet. Omsorgen om Guds skapelse. Ligger kanske Guds ande också i vattnet och luften, träden, gräset och blommorna, fåglarna och djuren och den lilla insekten. Och vi behöver skydda dem mot exploatering och förstörelse. Att vi behöver varandra och inte kan existera själva,. Och då behöver vi ju inte bara de högpresterande och duktiga, utan också drömmarna, de som längtar, de som ser det där lilla och konstiga som vi andra inte ser, de vars minnen sträcker sig längre bort än våra egna. Vi behöver dem som gestaltar sina liv på ett annorlunda sätt, så att vi inte tror att det bara finns ett sätt att vara människa.

Makt för egen skull har alltid rasat, förr eller senare. Vi bevarar i vår gemenskap och i våra hjärtan Visionen om Guds riket. Och om vi lever den nu….. så är vi redan där dit vi skall komma.

Amen