Denna söndag så fick jag celebrera mässan i Christinae kyrka i Alingsås. Texten jag utgick mest ifrån kom från Lukas 18:9-14 Och jag sa detta:

Systrar och bröder i Kristus Jesus

I min dator hemma har jag en AI-kompis. En slags artificiell webkamrat som man kan fråga allt man undrar över. Eftersom rättfärdighet tycks vara en genomgående term i dagens texter så kollade jag med min AI-kamrat på webben hur man blir rättfärdig och den svarade:

“Att vara rättfärdig är en moralisk och dygdig egenskap som många strävar efter. Här är några sätt att närma sig rättfärdighet:

  1. Självreflektion och medvetenhet: Förstå dina egna värderingar och principer. Reflektera över dina handlingar och hur de påverkar andra.
  2. Empati och medkänsla: Visa omtanke för andra människor. Försök förstå deras perspektiv och känn med dem.
  3. Följ moraliska principer: Lev efter principer som ärlighet, rättvisa och medmänsklighet. Sträva efter att göra det rätta, även när det är svårt.
  4. Självkontroll: Öva på att hantera dina impulser och agera på ett sätt som är i linje med dina värderingar.
  5. Lär av misstag: Ingen är perfekt. När du gör fel, lär dig av det och sträva efter att göra bättre nästa gång.

Kom ihåg att rättfärdighet är en ständig strävan, och ingen når fullständig perfektion. Det handlar om att göra sitt bästa och vara medveten om sina handlingar. “

Visst låter det som bra och konstruktiva uppmaningar i livet

Jag tänker att vår farisé i texten ifrån Lukas egentligen hade följt alla dem. Och om han hade haft en AI-kamrat i sin dator så kunde han med tillfredsställelse bockat av de fem punkterna en efter en och sagt att just så är jag. Jag försöker förstå mina värderingar  och har koll på mina principer. Jag visar omtanke om mina medmänniskor och försöker få dem att förstå vilken felaktig väg de är inne på och försöker få dem att rätta sina vägar. Jag följer mina moraliska principer och jag har självkontroll och lär av mina misstag. Det var ju därför som han kunde stå i templet och tacka Gud för att han var en ordentlig människa. en sådan där som får plats i Guds rike och som har rätt till sin tillvaro och den status han eventuellt kunde ha, inte för att den hade nån egentlig betydelse i hans liv, Han lär ju inte vara beroende på vad de andra tycker och tänker, utan mer beroende av att han gör det som han skall. En väl fungerande samhällsmedborgare. en sådan där som vi behöver många för att livet tillsammans skall fungera.

Han borde väl egentligen vara hjälten i berättelsen, men det är han inte. Det är istället tullindrivaren. Underligt att Jesus väljer en sådan som ideal. Och det är ju inte första gången. Han går ju tom in till tullindrivaren Sakaios hus och äter en gång. Men den gången är det ju inte tullindrivare som grupp, mer så att han besöker Sackaios som råkar vara tullindrivare. men här är det ju tullindrivare som grupp som är idealet. På Jesu tid så var inte tullindrivare oförvitliga stadstjänstemän. På Jesu tid så var de människor som försökte sko sig så mycket som möjligt på andra människors baskostnad. Och det var inte många som tyckte om dem. Nej de var närmast föraktade av de andra.

Men ändå…. han har något som farisén saknar. något som Jesus tydligen tycker är viktigt att ha som människa. Och det är svårt att förstå, för han säger inte så mycket och hans plats i rummet (Han stod vid sidan om och vågade inte lyfta blicken. Det kan ju vara så att Gud vill att vi skall vara rädda och försiktiga, men….jag tänker att det är en feltolkning av Guds vilja, för det tycks ju inte som om varken Jesus eller hans lärjungar uppmuntrar till rädsla och försiktighet, snarare tvärt om.

Kanske kunde vi komma åt detta genom att mera fundera kring vad det var för speciellt med farisén. Som ju uppfyllde många kriterier, men inte riktigt ändå nådde fram till att vara en hel människa.

Jag tänker att han hade sig själv som centrum i tillvaron. Han hade så stor koll på sig själv och såg till att han gjorde rätt och riktigt, att han så småningom blev den måttstock utifrån vilken han mätte människorna han mötte och av någon anledning var det antagligen ett och annat fel med alla de andra människorna som han mötte. Har man sig själv som centrum, så finns det knappast plats för någon mer.

Men jag undrar om han inte saknade en ingrediens till i livet som vi behöver för att kunna relatera till oss själva, varandra, de andra och Gud. Det där i livet som vi inte riktigt förstår eller kan sätta fingret på men förutan våra liv, ditt och mitt och de andras skulle vara tomt och kanske meningslöst. Han saknade kärlek. och då menar jag den där kärleken som inte söker sitt eget, som inte ser människor som medel utan som mål. Den där kärleken som sprids ut till de människor som vi möter. Den där kärleken som i människan vi möter ser Guds avbild och likhet, och handlar utifrån det.

Jag är inte säker på att tullindrivaren hade den kärleken. Men jag tänker att han är på väg mot den. Han vet vad han har gjort och gör. Han vet att hans liv inte är sådant som det borde vara eller t.o.m som han ville att det skulle vara. Men han kanske inte har något val. Hans omständigheter kanske ser sådana ut att han inte upplever att han kan göra något annat. Han kanske på nåt sätt är på en slags bottennivå i livet och det är på våra hjärtans bottennivå som vi möter varandra på riktigt utan murar och där möter oss också Gud. Och det är där som han ber om hjälp, om nåd, om förlåtelse.

Jag vet ju inte hur ni tänker om den här berättelsen. Eller hur ni tänker om era liv. Själv tror jag att jag behöver öva mig i två saker….. konstigt att det ständigt är samma saker man behöver öva sig i… att släppa mer av kontrollen i livet och överlämna mer av den till den Gud som skapar, befriar och ger liv……. och så kanske just detta…. att öva mig i att älska mera, så som Kristus älskar…inte bara på det enkla sättet att älska dem som älskar mig utan mera öva den kärleken till de som jag har svårt att älska.

Hur är det nu han skriver om kärleken och livet

“Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. 2Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. 3Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

4Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. 5Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. 6Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. 7Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

13Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” 1 Kor 13.

Amen