Gudstjänst i Ödenäs kyrka.

Jag fick en fråga av en kär vän för några veckor sedan. Och jag har funderat lite på den sedan då. För den besvärade mig lite. Eller snarare frågan var inte besvärlig men mitt svar besvärade mig lite. För det svar som jag gav då, alldeles spontant var inte riktigt det jag kände var helt santkt, fast det ändå var sant. och jag märker att den frågan nu blir aktuell när jag läser texterna som hör till den här dagen.

Och frågan jag fick var om jag som kristen kände nån slags samhörighet i livet?

Mitt svar var ett spontant och snabbt: Nej. Kanske för att jag på nåt sätt alltid känt mig lite utanför. Lite annorlunda än de andra. Inte bättre eller överlägsen, kanske mer tvärtom…  men ….. jeg vet inte riktigt varför. Och också som kristen när jag så småningom ganska motvilligt kom till tro, så kände jag mig inte riktigt tillhörig den kyrka där jag gick. Det kändes inte riktigt som jag hörde till. Och jag kunde inte alla de där kodorden och sätten man skulle handla på, som man borde vara på, som de andra kunde och gjorde och var.  Och likadant som präst, inte riktigt som de andra som visste och kunde. Kanske kunde jag ändå på nåt sätt ändå vara ett slags viltskott på det vinträd Jesus pratar om i texten idag.

Hur är det att höra samman? Att vara i samvaro?.

Vad är det som gör att vi hör samman egentligen. Tänker att det nog inte är att vi tycker likadant. För det gör vi ju inte. Vi tänker olika om många saker. Och har så många olika prioriteringar, Tom vi som sitter i denna lilla kyrkan binds inte alls samman av att vi har alldeles lika åsikter och tänker likadant om Gud och Jesus och kyrka och samhälle. Om vi skulle på riktigt börja samtala om bibelsyn, om vilka psalmer som är bra, hur vi ser på konflikten i mellanöstern eller synen på HBTQi. Så skulle vi säkert hamna olika och tycka och tänka olika och kanske ibland undra hur dum man egentligen får vara, som kristen. Kanske skulle vi sluta med att säga, som en av de två präster som försökte diskutera sin teologi slutade: Vi tjänar Gud du och jag. Du på ditt sätt och jag på Hans.

Nej, vad som binder oss samman är väl att vi alla, på vårt alldeles egna sätt har mött Kristus och låtit honom få en plats i våra liv. Och att vi känt igen den Kristus vi mött i den Jesus som nya testamentets böcker berättar om, och den Kristus som vi möter i våra kyrkor och gudstjänster när brödet bryts och vinet delas psalmerna sjungs och bönen beds.  Där blir vi vinträdet som består av så många olika grenar och tänk att alla de grenarna behövs. Också de som inte passar in i min syn och min tanke. Olika tankar och åsikter blir ju farliga och destruktiva först när det bara är en av dem som tillåts, eller möjligen någon eller några med våld och hot och makt, försöker få alla att tycka likadant.

Samhörighet och tillhörighet inenbär inte likhet. Kanske tom så att enhet in absurdum förstör samhörighetens kärleksdynamik. och var och en av oss måste ju ta ansvar för hur det vi tänker och tycker och agerar hör samman med det bud som Jesus gav oss. Att vi skall älska varandra.

2. Men om vi tar det ett steg till. Och det kanske vi vågar göra. För vi tänker ju att det är Gud som har skapat allt. Jord och himmel, växter och träd djur och människor och dig och mig och de andra. Bibeln berättar för oss att det är Gud som är ursprung till det som vi kallar liv. Allt liv, inte bara våra liv, utan varje liv. Och tacksamt nog finns det också två berättelser om hur skapelsen blev till. En där Gud sätter ett fäste i kaosvatten och en där Gud låter en dimma stiga upp från jorden och vattna den torra marken. Om två så olika berättelser om jordens ursprung kan samsas i vår heliga skrift, Varför kan inte vi?  Om vi låter de berättelserna leva lite i våra hjärtan och om vi kommer ihåg att Gud ser på sin skapelse, på dig och mig och de andra, fåglarna och fiskarna och däggdjuren och träden och blommorna och ogräset, och ser att det är mycket gott. Skulle vi då inte tänka att vi har samhörighet och ansvar för hela skapelsen runt omkring oss och alla människor.  För vi delar ju inte bara DNA med varje människa på jorden, vi delar också den erfarenhet eller kanske förhoppning om oss och tillvaron, som Guds mun viskar; Se det är mycket gott.

Så är vår samhörighet inte bara begränsad till det lilla sammanhanget. Vår samhörighet är inte heller bara till den världsvida kyrkan. I grunden hör vi samman med hela Guds skapelse och det är väl i den som vi skall bära frukt, eller för att uttrycka det med andra ord, i vår verklighet skall vi vara de människor som den korsfäste och uppståndne befriar oss till att vara.

3. Men jag kan inte komma undan mitt spontana svar på frågan om jag känner samhörighet. Och det svaret var ju nej. Finns det kanske ändå en slags existentiell ensamhet. En kunskap i djupen av våra hjärtan som i sig bär en djupare kunskap om att jag i tillvarons yttersta gräns är ensam. En ensamhet som också är Jesus´. Ensam ber han med ångestsvetten droppande från sin kropp i Getsemane örtagård, ensam dör han på sitt kors utanför stadsmuren. Så är ju också du och jag ensamma med vår ångest och i vår död och i vårt utanförskap. Kanske med en skillnad. Att Jesus varit där. Gud går igenom det som jag och du också måste gå igenom. Du och jag går igenom det som Kristus går igenom. Kan det vara det som är ensamtillhörighet. Att vi vet, anar, hoppas, att ångest, smärta och död inte är det sista. Att det är en väg vi måste gå igenom, inte stanna kvar i eller kvävas av, även om det känns så, utan gå igenom, i detta livet och när döden kommer. För livet, det där riktiga livet, det som Gud andades: Se det är mycket gott”, är starkare än alla ångestar och alla dödar.

Där kan vi inte dela med varandra….men vi kan vara med varandra, be och hoppas tillsammans och påminna varandra att vårt hemland är himlen, och från himlen kommer den som räddar oss nu och alltid och i evighet. Därför får vi göra som Martin Luther sa, om än domedagen kommer i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag. Och så tänker jag att vi också får göra. När allting ser hopplöst ut, i världen,i vårt samhälle eller kanske i ditt och mitt alldeles privata liv, så är vår uppgift att vara mänskliga människor i den världen. till det har Kristus Jesus befriat oss och där vi är, där är också han.

Amen