Systrar och bröder i Kristus Jesus

Idag fick jag fira gudstjänst i St Mellby kyrka. Det var länge sedan sist och kändes lite som hemma, fast ändå inte. Min predikan idag finns här nedanför. Bra att läsa Lukas 19:27-40 och kanske Salomos vishet 7:15-22 innan. Bara som tips.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är ju en häftig bild Jesus ger oss. Att om vi människor slutar sjunga glädjesånger, så kommer stenarna att ropa. Med dagens filmteknik skulle det bli en väldigt grafisk film. Plötsligt sjunger stenarna medan  tysta och sorgsna människor, som av makten tvingade att bara se det som är negativt och tråkigt, ser på.  Av de som ”vet hur det skall vara”, intvingade i ett synsätt på livet och tillvaron som mer ger ångest och rädsla än skratt och initiativkraft. Och då tycks Jesus mena att livets lovsång brister ut på en annan, oväntad, överraskande plats.

Men kanske är det så att det inte finns så mycket att jubla åt. Det känns som om vi lever i rädslans tid. En tid där vi som samhälle och individer rustar oss mot olika hot. Beväpnar oss och förbereder oss att stå emot fiender som hotar våra liv och vårt sätt att vara. Och det är ju inte bara Rysslands invasion av Ukraina som brutit ner de ideal som var våra och som styrt vårt samhälle sedan andra världskriget. Där vi tänkte att alliansfrihet var ett sätt att neutralisera maktkampen mellan de då stora maktcentra. Och den internationella rädslan ökar fortfarande. Hamas raketangrepp och beskjutning av Israel och de hårda repressalier som nu kommer. Inbördeskriget i Sudan…. Konflikterna i Kosovo…..

Och rädslan hos oss vanliga svenskar, vilka det nu kunde vara, blir större och större. Gängvåldet sprider sig. Unga människor, barn,  skjuter ihjäl och bombar andra unga människor och stundtals människor som det alls inte var avsikten att mörda.

Och de som är våra folkvalda lägger skulden på de andra .. statsministern på invandrngen och den förra regeringen…. Samma andas barn som när liberalernas Martin Melin uttalar att ” den här regeringen sätter ner foten och säger att det inte är ok att vara kriminell.” Jag kommer inte riktigt ihåg när det var ok att vara kriminell.

Rädslan urholkar själen och får oss att hålla så hårt om de värden vi vill och måste försvara att vi hotar att krama sönder dem. Och tilliten till samhället, till varandra och de andra bryts sönder. När polisen inte vågar berätta för socialtjänsten att de planerar att göras ett tillgrepp där det är barn involverade, när våra institutioner inte längre litar på varandra…. Vem skall vi då lita på?

Är det kanske nu som stenarna börjar sjunga lovsånger?

Eller är det kanske vår tur att börja tala högre om det som är grundvalen i det evangelium som Kristus delade med oss och som apostlarna förde vidare och som vi tagit emot. Det där som handlar om att varje människa är skapad till Guds avbild och likhet. Att det finns ett människovärde som är oersättligt och som ingen eller inget kan ta ifrån oss eller någon annan. Att vi är skapade för att ta hand om varandra och den jord vi fått att förvalta. Att det viktigaste i världen inte är makt eller pengar eller status. Att det finns ett hopp om liv och förändring för dig och mig och alla andra. Ett hopp om liv och liv i överflöd. Och då betyder inte överflöd att vi har saker och pengar och, utan ett överflöd av det våra urholkade själar är så tomma på, kärlek och obegränsad tillhörighet, tillit och generositet..

Är det kanske inte det som naturen visar oss idag och alla dagar. Ett överflöd som bara ges oss, men som vi i vår girighet och vår maktlystnad håller på att förstöra. ”Jag skall ha, det är min rätt”…..men vart tog vi vägen?

Men allt är ju inte mörker och dysterhet. Men det finns ju fortfarande ljuspunkter i tillvaron. De där som vi ibland glömmer bort och inte riktigt vågar se. Människor som trots allt står upp för det som är rätt och som vägrar ge upp inför rädslan. Vi har en del sådana i vår historia och en hel del i vår nutid. Narges Mohammadi är ju en sådan sten som ropar. Fredspristagaren som kämpar mot en ohederlig regim och för demokrati och varje människas rätt och som nu av Iransk domstol dömts till 152 piskrapp och 31 år i fängelse och från sitt fängelse fortsätter sin kamp och sin (lov-)sång

Och i vårt land har vi alla de som vägrar ställa upp på den angiverilag som är på väg där läkare och lärare och andra skall ange till polisen de illegala invandrare som de möter….

Jag var på ett möte i veckan. Där kommunens olika grannsamverkansgrupper möttes. Vår kommunpolis Lotta Jofjord höll i mötet. Det var spännande att träffa alla kommunens grupper. Men där var en man som berättade om hur en av hans grannar för en hel del år sedan blivit misshandlad och han poängterade av muslimska invandrare. I mitt hjärta tänkte jag varför var det viktigt för honom att poängtera just det. Hade det varit bättre om hans granne blivit misshandlad av infödda Lerums bor, eller svenskar i n:te generationen? Men jag sa inget. Jag var alldeles tyst. Min rädsla borrade hål min själ. Och det kändes som om väggarna borde ropa. När jag istället borde tänkt som Salomo sa i texten som vi läste: Må nu Gud hjälpa mig att klä min insikt i ord och göra mina tankar värdiga hans gåvor.

Kristus vandrar ibland oss. Idag som alla dagar. Vi ser det inte alltid, men ibland kan vi känna närvaron. Vi vandrar varje dag med Kristus mot korset och under den vandringen kan vi inte låta rädslan gräva hål i våra hjärtan och hjärnor. Vi måste sjunga och prata för livet. Hur skulle vi annars kunna bevara det som är vår plattform i tillvaron, den där som låter oss orientera oss i en underlig tillvaro och som gör att vi trots all bevarar tron, hoppet och kärleken. V i kan inte låta  rädslan och ångesten så urholka oss att vi nöjer oss med de enkla svaren och förstör allt det som vårt samhälle och vår gemenskap bygger på och vår tro bygger på. Låt oss inte vänta på att stenarna skall börja ropa. Låt oss sjunga lovsånger nu.

Amen