Daniel ser en syn vid floden Hiddekel. Han blir rädd, eller kanske över honom kommer en stor ångest, som paralyserar honom och gör att blodet försvinner från hans hud. Då kommer den hand, den varelse, den som såg ut som en människa, som möter honom och som mitt i hans ångest och utsatthet säger de förlösande orden Var inte rädd, du högt älskade, allt skall gå väl, Var stark, var stark.
Jag tänker att tron ger oss medvetenheten om en ytterligare dimension i tillvaron. Allt är inte beroende på vad vi gör och tänker och känner. Eller vad människor runt omkring oss gör, tänker eller känner. Det gör oss så klart inte alls immuna mot, livets smärtor och ångestar. Vi drabbas liksom varje annan människa. Hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Vi delar ju liv och livets villkor med varje annan människa på vårt klot. Men mitt i vår sårbarhet och öppenhet mot verkligheten så inser vi att det finns en storhet i tillvaron som önskade oss. Som älskar oss och som vill att vi tillsammans skall kämpa den goda kampen. Mot tillvarons destruktiva makter. Mot allt det som vill stänga in, förminska, och begränsa.
En röst och en närvaro som ger oss hopp och insikt om att den verkliga vinsten inte vinns av oss och att kampens utgång inte är beroende av oss. Vår insats är inte oväsentlig, varje seger för sårbarhet och öppenhet ger livskraft åt människor, men den verkliga segern, som ger oss mod och kraft, vanns på korset utanför stadsmuren i Jerusalem. Och det är från det tomma korset rösten når oss och brödet och vinet närmar sig våra läppar och kroppar. Var inte rädd du högt älskade…. Allt skall gå väl…var stark. Amen
