Idag fick jag förmånen att predika i Barne-Åsaka kyrka. Då sa jag detta.
Predikan 16 söndagen efter Trefaldighet
Systrar och bröder i Kristus Jesus
Den här berättelsen som Markus berättar för oss är en sådan där som på nåt sätt har ett inneboende hinder för oss som lever i det moderna samhället. En liten flicka som är död som kommer tillbaka till livet. En längtan och en dröm för alla oss som nån gång förlorat ett barn, för det ville vi också ha upplevt. Men är det verkligen möjligt. Det finns ju så klart minst två sätt att svara på den frågan. Ja säger vi trosvissa som vill tänka att allting är möjligt och Nej säger vi som ändå vet hur livet egentligen ser ut. Och kanske säger vi som vill ha alla dörrar öppna, för säkerhets skull.
Men jag tänker att berättelsen egentligen alls inte är intresserad av den frågan. Det är inte det bekymret som är berättelsens huvudtema. För att komma åt den så tänker jag att vi behöver leva oss in i berättelsen och inte betrakta den utifrån, utan inifrån.
Synagogsföreståndaren, Han hette förresten Jairos, kom med sin nöd till Jesus för att hans dotter var sjuk och ville att Jesus skulle lägga händerna på henne. Och Jesus följer med honom hem och det är mycket folk som följer efter. I det sammanhanget rör en kvinna vid hans mantel i hemlighet och blir botad från sitt blodflöde. Och det blir lite prat kring detta, och efter det får man besked om att Jairos dotter är död.
Jag tänker att vi här möter människor som drabbats av så stor sorg att det för dem innebär en hopplöshet. Det finns en kärlek som är förlorad och en människa som förlorat en älskad dotter. Vem vet vad som hänt innan och hur mycket förhoppningar som fanns på det barnet? Och nu är allt förlorat. Allt har gått i kras. Döden har ju inte bara drabbat den lilla flickan, utan sänder ju också sina skuggor till de som stod henne nära. Jairos hennes pappa, men också kanske mamman. Hon finns ju också med där, fast namnlös.
När allt är hopplöst och slut, kommer Jesus och menar att det som de ser som hela sin verklighet, inte är allt. Flickan sover……och de skrattar åt honom …. Men han envisas. Det finns en verklighet som de inte ser. Och så tra han hennes hand och ber henne stiga upp. Och så finns hon där igen Och hoppet och livet återvänder.
När vi hör de andra berättelserna idag så möter vi två andra synsätt på tillvaron som är kontraster.
Job som vill gömma sig i dödsriket tills livets elände försvunnit bort och Paulus som i sitt brev till Filippos menar att han egent ligen skulle velat vara död men att han stannar kvar här på jorden för människornas skull.
Jag tänker att de båda är relativ obekymrade om döden Att det nästan är som om döden inte alls existerar för dem. Eller kanske hellre…..för döden är ju en faktisk realitet. Vi har väl alla känt den i vår närhet eller på vårt skinn.
Kanske mera så här…. Att döden inte är den som har sista ordet. Att Livet alltid är starkare. Och att den som har makt över livet inte är du och jag eller någon annan….utan att livet vilar i den Guds händer som skapade dig och mig och alla den andra och som sa att det skapade var mycket gott.
För det finns ju en livskunskap som är dold i naturen och som blir alldeles tydlig i det som händer med, i och runt Kristus Jesus. Vägen till livet går igenom död. Katastrofer händer ju ständigt och vi lever i en kultur där det blivit viktigt att peka ut någon som skyldig. Och det är klart att det är viktigt ibland, när det handlar om brott eller skadestånd eller …. Men många saker i tillvaron händer ändå. Det ingår på nåt sätt i skapelsen. Kaosvattnet slår ibland tillbaka upp på skapelsen. Och vi brukar undra varför händer detta? Men många varförfrågor finns det ingett svar på. Kanske kunde vi egentligen ställa en annan fråga. En fråga som jag tänker att apostlarna bar med sig och som jag tänker att vi som vill följa Jesus mera skulle fundera över. Nu när detta har hänt, vad skall jag göra nu. Jag läste i morse i tidningen om en mor vars ett och halvtåriga dotter dött i sepsis. Från att ha varit en glad och pigg flicka blev hon trött och sjuk och dog. Varför kom det ingen till henne och sa Talita koum. Men nu har mamman gått igenom sin sorg, som ju har sin tid. Lämnat sin besvikelse för att nu omorientera sig och använda sin dyrköpta kunskap till att informera om sjukdomen till andra.
Genom död till liv. inte bara för mig själv, utan också och kanske mer för andra.
Det finns en sak till i berättelsen om Syynagogsföreståndarens dotter som jag tränker på och som jag tycker är viktig. Jesys säger att de inte skall säga nåt. Låt detta vara en hemlighet. Är det för att Gudsriket sprids på ett sätt som inte har med offentlig media att göra. Att Gudsriket lever i det tysta och det är i det tysta och nära som det riktyiga livet egentligen levs. Inte i strålkastarljus och högtalarljud, utan i mötet människa och människa. Där sker undret och det är där som Kristus låter sig mötas. I det lilla och tillsynes obetydliga möter vi den Gud som går igenom död till liv i oss och med oss och för oss och de andra. Och som inte ser bakåt utan går mot den framtid som är beredd för oss och där livet har sin storhet. Nu och alltid och i evighet.
Amen
