Systrar och Bröder i Kristus Jesus
“Jag ber att de skall bli ett”, ber Jesus i förbönen för oss människor. Jag vet inte riktigt om den bönen ännu gått i verkställelse. I varje fall inte i världen, vi ser ju en värld som blir mer och mer segregerad och nationer och samhällsgrupper på många olika ställen på vårt lilla klot,mer satsar på att betona det som skiljer oss åt än understryka det som är gemensamt. Gör mitt land stort igen, är ju samma valspråk som hörs över hela jorden, och som ju också är en av de valspråk som gör att vi människor tappar fokus från de kriser i världen som vi måste hitta lösningar på om livsbetingelserna för våra barn och barnbarn skall bli hyfsat drägliga, för att i stället fokusera på det som bara berikar ett litet fåtal..
Jag vet inte hur vi skall prata, agera eller vara för att kunna lösa detta.
Men Gud vare tack, så har vi ju kyrkan som den plats där vi kan uppfylla innehållet i den bön som Jesus ber för länge sedan med sina vänner en natt i Jerusalem innan han skulle dö.
I början gick det ju bra ”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt de ägde och hade och delade ut åt alla efter vars och ens behov.” Som Apostlagärningarna berättar. Men det verkar som om de ganska snabbt delar upp sig i läger och grupperingar. Som om människorna i den tidiga kyrkan på nåt sätt snabbt väljer ut en person…. det verkar varje gång vara en man… som de anser har rätt och som de vill följa Tilll skillnad mot alla de andra som inte har samma sanning. Eller tom kanske har helt fel Det räcker liksom inte med att Kristus är centrum. Det är inte tillräckligt med att lita på och vara med Kristus, Det är som om vi behövde något mer. Någon som konkret talar om vad Gud vill. Någon ledare att följa. Vi vill följa Jesus och…..någon mer.
Och så har ju vår kristna historia fortsatt. Med splittring och delning och anspråk på hela sanningen. Är det så att vi då flyttar delar av ansvaret för våra egna liv till någon annan. Kanske mest för att den mannen talar till och bekräftar vår egen världsbild, våra önskningar och vår längtan….. efter hälsa, eller rikedom, eller tillhörighet eller vad det nu kan vara vi längtar efter.
Vad är det som gör att vi med jämna mellanrum så starkt längtar efter en stark ledare som skall läsa våra problem och vår längtan. Vad är det som gör att vi så lätt som kollektiv blir förförda av dem som lockar våra hjärtan från det som för oss samman till det som separerar, från det som sätter vårt eget ansvar i centrum till att utse syndabockar?
Jag vet inte.
Men jag vet att vi inom kristenheten har den verklighet som ger en plattform för att tänka annorlunda och ge möjlighet till att förverkliga det som Gud längtar efter för mänskligheten i Kristus.
Det som började i Övre salen i det lilla rummet i Jerusalem och som fortsatt genom historien och nu får sitt nedslag här hos oss idag och på många andra platser på vår jord. Som flyttar fokus från predikstolens många talade ord till det altare där Kristus Jesus ges ut åt alla. Lite bröd och lite vin till den som tar emot. Här finns inte längre några gränser. Det spelar ingen roll varifrån du kommer eller vad du har gjort eller hur din tro ser ut eller………Här handlar det inte om att göra något land eller region eller grupp stor och stark igen (om den nu nånsin varit det). Här handlar det om att du och jag och alla de andra konstiga människorna som vi delar med, är älskade. Gud älskar dig, men relationen med Gud är inte bara du och Gud, utan det stora undret är att det är vi och Gud. Gudskärleken är ingen tävling,. Kristus älskar varje människa mest.
Jag tänker att nattvardens bild är samma bild som Amos ger i texten idag och att det är vår uppgift, Vi som upplevt brödet och vinets gränslösa vi, att i vår vardag försöka förverkliga just det.
Det är vi ( och då betyder vi inte den lilla exclusivé gruppen utan “vi” tänker jag är egentligen en bild av hela mänskligheten på varje centimeter av vårt klot) som skall bygga upp förstörda städer och plantera vingårdar,m skörda druvorna och dricka vinet.
Det finns en bön som sin upphovsman har C S Lewis och som jag tänker är en sådan bön som hjälper mig att ha perspektiv och kärlek till människor. Han skrev så här och den ber jag nu som avslutning på min predikan.
Gode Gud hindra mig från att försöka få in hela himmelen i mitt huvud. Låt mig nöja mig med att få ha mitt huvud i din himmel
Amen
