Hade förmånen att få fira gudstjänst i Nossebro kyrka i söndags. Då blev det denna predikan.

Systrar och bröder i Kristus Jesus. Jag vet inte om vi har nån predikotext som är kortare än denna. Jesus säger bara två meningar. 24 ord. Och ändå innehåller dessa 24 ord det som är grunden för hur vi borde relatera till varandra, andra världen och oss själva. Man skulle ju kunna tänka att Jesus här kommer med något revolutionärt, något som är unikt, något som definierar vår tro. Vi lever ju i en tid när det återigen blivit viktigt att folk och länder särskiljer sig från varandra och vi återigen vill betona det som är vårt eget. Kanske mest för att vi vill definiera oss som lite bättre och lite finare än de andra.

Problemet med det är att vi delar denna etisk/moraliska grund med nästan alla andra.

Indianerna i norra Amerika hade som tanke att aldrig döma någon förrän man vandrat en månad i hens mockasiner och muslimerna, som är så mycket pratade om nuförtiden läser i sin Koran:

“Fromheten består ej däri, att ni vänder era ansikten mot öst eller väst, utan fromheten finns hos dem som tror på Gud, den yttersta dagen, på änglarna, Skriften och profeterna och bortger sin egendom, hur kär de än håller den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande samt förrättar bönen, ger allmosan och uppfyller sitt avtal, de tåliga i sorgen, motgången och nödens tid; det är dessa som är rättfärdiga, ja, dessa är de gudfruktiga” Sura 2:177

Så jag tänker att det som Jesus ger ord för i texten idag är en sådan där kosmisk erfarenhet som vi delar med varje människa på jorden, kanske del i den allmänna uppenbarelse som levande Gud lagt i varje människas hjärta för att det skall vara möjligt att leva som människa i gemenskap med andra och varandra.

Varför gör vi då inte detta? Behandlar andra som vi själva vill bli behandlade.

Jag vet inte. Men jag tänker att vi ofta låter andra saker vara viktigare än mänsklighet. Jag läste i tidningen om en familj som blivit dömda för hedersförtryck mot sin dotter. De hade hotat henne och slagit henne och , ja ni vet. Inte för att hon misskött sig, knarkat eller druckit eller stulit. Nej, om jag förstod det rätt, mer för att de var rädda för att hon inte gjorde det som de tyckte att man skulle göra i deras kultur. Gifta sig med sin kusin m.m. Alltså de hade en ordning och regler som på nåt sätt stod högre och var viktigare än mänsklighet. Det fanns något i deras hjärnor som pratade högre och var viktigare än den dotterkärlek som fanns i deras hjärtan.

Det påminner mig om  att det på 60-talet gjordes i USA där man i vetenskapens namn påverkade studenter på universitetet att ge elstötar till försökspersoner, tom så starka att de kunde leda till döden. Det var givetvis fake, det gavs inga elstötar. Men det visade att civiliserade västerlänningar fanns det som var viktigare än medmänsklighet.

Och jag ser ju att vi nu lever i en tid då det i vårt samhälle blivit mycket sådant som blivit viktigare för oss än att visa mänsklighet. Före att skydda det som vi tycker är viktigt och värdefullt,. skapar vi regler och lagar som urholkar våra hjärtan och krymper vår själ. Och förstör det vi värnar allra mest. Vi kramar våra hjärtans sköra ägg så hårt att de brister i vår hand.

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er……..

Vi lever också i de lätt kränktas tid. Det behövs inte mycket för att någon skall känna sig kränkt, eller i varje fall använder det ordet för att ursäkta och förklara sitt beteende. Jag är ibland vikarie i skolan och det har hänt att någon liten elev känt sig kränkt, eller i varje fall sagt ordet, när jag sagt till att hen skall sitta ner och vara tyst. Och jag tänker att hen lärt sig uttrycket någonstans. Jag vet inte riktigt varifrån det kommer, men jag tror att det på nåt sätt hänger samman med att ”jag” har blivit så mycket viktigare än ”vi”. Om det inte finns någon som skyddar mig, eller står vid min sida. Som jag kan fly till för att få skydd eller värme eller kärlek. Om allt beror på mig själv, så blir ju också allt som kan upplevas som kritik mot mig farligt. Allt som pekar på en brist hotar mig och jag måste hela tiden ha beredskap för att skydda mig. Och jag tappar förmågan att se mig själv utifrån..

Jag tänker på berättelsen när kvinnan kommer till Jesus och ber om hjälp och Jesus säger” Det är inte tillåtet att ta brödet från barnen och ge det till hundarna. Om hon varit en nutida människa så hade hon förstås blivit kränkt och gett sig iväg därifrån. Kanske skrivit en arg insändare eller lagt ut nåt på sociala medier om hur den s.k. profeten behandlar minoriteter och utsatta kvinnor. Istället ler hon lite självironiskt , och säger, kanske med en lite tankepaus: “men hundarna äter ju smulorna som faler från dera herrars bord.” Och jag tänker att Jesus skrattar gott tillsammans med henne. Och så får hon just det hon längtar efter.

Med Guds kärlek i våra hjärtan och med vetskapen att Gud håller våra liv i sina händer och att vår livsväg tillsammans med Kristus Jesus alltid går genom död till liv. Kan vi försöka följa den uppmaning som Paulus ger gemenskapen i Rom

Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med de som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och beror på er.Ta inte rätten i egna händer….. för allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem.

Amen