Christinae kyrka i Alingsås.

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Min mor, som nu är död sedan många år tillbaka, hade ett ordspråk. Jag vet inte, men jag tror hon hade fått det från sina föräldrar. Och kanske hade de i sin tur fått det från sina föräldrar… vad vet jag, men det är ju ofta så att vi lär oss att vara människor från de som blivit våra vårdnadshavare, I varje fall så brukar vi oftast göra som våra föräldrar när vi själva blivit välsignade med barn. Eller kanske var det tom så att det som hon brukade säga, var nedärvt från mor till dotter.

Och jag tänker att jag kommer ihåg orden eftersom hon sa dem ganska ofta, nästan som ett mantra för att hantera livets besvärligheter.

Hon brukade säga: Tyst min mun så får du socker. Jag tänker att hon använde sig av detta för att i görligaste mån undvika konflikter. Att hon liksom struntade i att säga sin åsikt för att det blev mindre smärtsamt. På nåt sätt enklare att låta bli att stå upp för sig. Avstå från sin rätt. Bara låta ske……..Så blir det lugnare och smakar sötare…………Fast socker är ju ingen bra diet för att bevara sitt liv.

Jag vet ju att hon inte är ensam om detta. Det finns mängder av kvinnor och män som tänker likadant och som handlar likadant och som dag efter dag gradvis utarmar sina liv, förminskar sin själ.

Jesus pratar idag om den breda och smala vägen. En väg som leder till liv och en väg som leder till fördärv. Det kan vara så att vi alls inte vet vilken väg som är bred och vilken väg som är den smala. Inte förrän vi står inför Guds dom på den yttersta dagen och men bävan och ångest väntar på vilken av de båda vägarna vi ska visas in på.

Men jag tänker att det egentligen är just nu som vi med bävan och ångest och stor tillförsikt behöver fundera på vilken av de båda alternativen som är vårt liv. För sorgligt nog tycks det inte finnas någon medelväg, Inte nån form av kompromiss utan ett antingen eller. För det är ju nu som våra liv levs. Det är nu som våra val görs. Det är nu som vi måste bestämma oss för att leva sant eller leva i lögnen.

Min mor tog så småningom steget och skiljde sig från min far, men ibland så tänker jag att hon gjorde det alltför sent och att då redan krympt så mycket att hon inte riktigt hade kraft och mod att växa igen.

Tyst min mun så får du socker….. känns ju ändå på nåt sätt som den livsinställning där vi förlorar oss själva.

Jeremia har en lite mer kollektiv approach till samma sak, när han aggressivt uppmanar sitt folk att inte lita på lögner. På ett sätt känns det ju ganska skönt att människorna för 2600 år sedan ungefär,  också följde de enkla svarens väg. Precis som vi gör idag. Vi lyssnar till de röster som smeker oss medhårs och som vill ha vårt mandat och som ger oss de enkla svaren på komplicerade samhällsfrågor. Ibland undrar jag om vi som samhälle, i Sverige idag, har valt den breda vägen och tappat bort vår själ. Förlorat det som det innebar att vara svensk. Var det inte så att det för inte så många år sedan att en svensk stod för tolerans och fred och rättvisa. Stod för hederlighet och omutbarhet. Respektera fiender men inte ge vika för hot och trakasserier.

Försökte vi inte skapa ett samhälle tillsammans där det fanns plats och möjlighet för varje människa att utbilda sig, att få barnomsorg av bra kvalitet, skolor som innebar att också de fattiga hade en chans att hitta en annan livsväg. Sjuk och åldringsvård som var lika bra för alla. Att vi kunde gestalta vår sexualitet på det sättet som var vårt. Att vi tog emot flyktingar och invandrare från andra länder. Att vi ville vara alliansfria och därför kunde stå fria att säga och tycka det vi ville säga och tycka utan att behöva skrapa med foten för diktatorer.

Nu tycker ni förstås att jag är politisk. Och det är sant. För vi lever ju tillsammans och vi gestaltar livet tillsammans och nu när vi sitter i kyrkan, under Guds kärleksfulla ögon så är vårt samhälle vår stad, inte bara lilla Alingsås eller Sverige eller Europa eller NATO. Guds skaparhand binder oss samman med alla de människor och varelser och vatten och luft som omger oss och om vilka Gud sa: se det är mycket gott. Och vårt samhällsansvar och uppgift som kristna är just det som Jeremia säger som ju är politiskt: Att vi skall handla rätt, inte förtrycka de i samhället som är svaga och utan skydd, inte skada andra och inte följa med lögnen, utan stå för sanningen.

Och då behöver vi fundera kring om det goda samhället verkligen är det med ökande ekonomiska klyftor, nya lagar som kan döma journalister som rapporterar negativt, om det verkligen kan vara ok att våra ledare baktalar varandra och förolämpar varandra och ljuger. Om det är rätt att vi slänger ut människor som inte är födda i vårt land, ……..eller. Visst kan listan bli mycket, mycket  längre.

Olle Ljungström, som i slutet av sitt liv levde en stund i Gräfsnäs vid Antens sköna strand skrev en gång så här

Men jag kan vara stark, jag kan få allt.

Jag kan sprida färg, jag kan regera.

Men det blir nog en till kaffe och en cigarett.

Vi har fått en ande som gör oss fria. Våra liv är burna av Guds händer Vi delar Kristi härlighet, visst, men vi delar också hans uppdrag och hans lidanden.

Så hur vill vi göra?

Ska vi vara starka, Ska vi sprida färg, ska vi regera……….

eller ska vi nöja oss med en kaffe och en cigarett?

Amen