Systrar och bröder i Kristus Jesus

Min allra första predikan i livet höll jag på Kristi förklarings dag när jag var ung prästkandidat i Hässleholm. Det var före den digitala tiden, så den finns på papper. När jag nu 40 år senare läser den, så märker jag att tiden har gått och livet har förändrats. Inte bara mitt liv, utan livet som vi alla lever. Och jag märker ju att några av er som sitter här idag, också var med på den tiden. Det som var bättre då var väl bara att min framtid var längre än den är nu. Men våra liv levs ju aldrig i egentlig mening i historien eller i framtiden. Vi har bara ett nu.

Det är ett behagligt nu, ….. som Petrus i den berättelse som Lukas ger oss, vill bevara. Han vill, och där kan jag känna igen mig, hålla fast det där ögonblicket då allt känns så där självklart och fantastiskt, allt är på något sätt förklarat och Petrus är en liten och viktig del i det. Och där vill han vara och där vill han stanna. Han beskriver ju på ett sätt en total andlig erfarenhet med de ord som står honom tillbuds. Bilder från den Torah som han vuxit upp med och som hjälper honom att formulera ord för det som inga ord kan beskriva. Gudsnärvaron och heligheten och hans närvaro just i det.

Jag tänker att det är viktigt att vi har ord och formuleringar som hjälper oss att beskriva och bevara det som vi upplever i våra liv av viktigheter. Kärleksspråket är ju sådant som vi använder för att beskriva vår kärlek. Min älskling du är som en ros- som vi sjungit många gånger. Och som vi lärt oss vi skall säga till den vi älskar fastän hen inte alls liknar blomman, så är det ju något djupare än själva växtens utseende som vi vill förmedla. Mer en känsla en relation en verklighet som inte riktigt är mätbar, men trots detta är sann.

Ibland tänker jag att vi tappat bort ord och berättelser för att beskriva de andliga erfarenheter som vi möter i livet. Språket, även om det är ett trubbigt instrument, är ju det som vi har för att bevara och minnas. Javisst vi har ju konst också, men inte alla kan vara konstnärer, men alla har ett språk. Med orden så kommer vi tillbaka till den plats vi en gång var vid och kanske återupprepar i våra hjärtan det som hände då. Kanske har du och jag sådana där ord och berättelser i oss som får oss att minnas. Och vi har ju också gemensamma berättelser som för oss genom tid och rum ”i den natt han blev förrådd……” och så är vi där i övre salen.

Men om vi inte har ord och berättelser som vi kan använda för att beskriva våra andliga erfarenheter. …… Hur gör vi då? För jag tänker att vi möter dem, och de finns där för oss, om vi inte hela tiden har våra hjärnor och hjärtan kopplade till våra mobiltelefoner eller paddor. Och hur kan vi samtala om dem om vi inte kan beskriva dem: När Markus hör Petrus eller de andra berätta, så känner de igen orden från sin Torah och så binds berättelserna ihop. Min historia möter deras berättelse och kopplas till Bibelns erfarenheter.

Var finns de platser där vi ger oss själva risken att möta Gud?

För visst är det så att Gud fortfarande låter sig mötas? Eller är rösten från himmelen tystnat? Eller är det så att vi inte längre hör den eftersom det finns så många andra röster som ropar. Så många andra munnar som vill ge lindring, så mycket annat som vill ge tröst. Eller är det kanske så att vi i grunden inte längre behöver så mycket lindring och tröst, utan att vi, och nu tänker jag inte på dig som personligen drabbats av sorg och lidande, utan kanske mer kollektivt, behöver en förnyad utmaning. Inte minst med tanke på de smärtor som vi står inför, med klimat, utanförskap, samhällsklyftor………

Jag vet inte, men jag tänker att Petrus Jakobs och Johannes upplevelse på berget, nu när de inte kunde stanna kvar i det välsignade mötet, gav dem en utmaning. Och inte bara en utmaning att predika om Jesus. Utan kanske mera att låta det som de upplevt få en betydelse för deras liv. Göra Kristus! Vara en sådan människa som man vill vara och som man av Jesus lärt sig att man kan vara. Med mod och kraft kämpa mot omänsklighet. Och med stor kärlek och omsorg vara till för de som är illa utsatta och medfarna.

Tänker att vi sitter här för att vi på nåt sätt haft en slags totalupplevelse av livet och tillvaron och att vi känt igen den i det som lärjungarna och andra berättat om Gud. Och kanske tom att vi på nåt sätt känner igen den upplevelsen i det som händer i kyrkorummet. Bibelberättelserna, bönerna och när vi bryter bröd och delar vin tillsammans.  

Göra Kristus! Kanske skulle det kunna vara en utmaning för oss i våra vardagar, hur de nu än ser ut.

Amen