Nu var det länge sedan jag skrev något märker jag. Men idag fick jag förmånen att ha en mässa i Stora Lundby kyrk. Där började man mässan med att lägga ner saker i en skattkista, för att konkretisera dagen. Jag la ner ett hjärta och en medalj. Hjärtat för att fundera över kärlekens väg och medaljen för att reflektera kring de lärjungar som ville ha de främsta platserna.

‘Till detta skrev jag denna predikan. Till detta skrev jag denna predikan:

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Undrar hur de tänkte…de där många människorna som följde med Jesus på vandringen mot Jerusalem. Undrar vad de längtade efter. Många kanske bara följde med. Hängde en stunde med honom som ändå drog till sig människor och kanske kände de att de på nåt sätt ändå, utan att behöva göra så mycket, var på den plats där det hände betydelsefulla saker. En del, kanske ganska många drömde nog om att Jesus skulle Göra Israel stort igen. Återinföra gamla hederliga ordningar, slänga ut de människor som förstörde den gamla kulturen, den gamla religionen, återupprätta det fina riket, som ju i verkligheten aldrig varit så stort och så fint som de målade det i sitt nostalgiska minne. Och i det återupprättade riket var det några som ville ha de finaste platserna. Känna att man fick sitta på segerstolen och vara lite finare än de andra. Lite bättre, lite mera inne. Lite mer.

Och visst är det så vi tänker lite var och en. Att vi är lite mer. Om inte bättre, så lite sämre. Värda lite mer eller dess negativa motsvarighet lite mindre eller inget. Och inget av de förhållningssätten är ju att ta sig själv på allvar. På allvar på riktigt.

Jag tänker att Jesus pekar för oss en annan Livsväg. Han ger den till de lärjungar som vill vara bättre än de andra. ”Kan ni dricka av den bägare jag dricker och döpas med det dop jag döps med”, frågar han. Nästan retoriskt Och då pratar han alls inte om en trevlig kväll med lite gott vin i vänners lag, eller en familjetillställning en lördag eftermiddag i Stora Lundby kyrka. Det är ingen framgångssaga där alla blir lyckliga och smärtfria. Hans fråga är mycket mera verklighetsnära. Kan ni dricka den ångestens bägare som jag är på väg mot. Kan ni dö den död som ligger framför mig.

Kärlekens väg står det som överskrift i min evangeliebok och i den gamla kyrkan sjöng man som antifon Esto  Mihi – var mig. Alltså inte att ni skall vara mig…så klart….utan att vi skall vara Jesus. Eller om man tänker ett steg längre, för det är ju inget krav på oss att vi skall väcka upp döda eller bota andra eller……kanske mer så att vi behöver öva oss i att se tillvaron, oss själva och de andra med Jesus hjärta, så att vi kan vara i verkligheten, det riktiga livet. Och älska det så som Gud älskar. Som den första skapelseberättelsen med en dåres envishet upprepar…..Gud såg att det var gott.

Kärlek betyder ju inte att allting är ok. Eller att vi tycker om allting som de andra gör, eller att vi skulle acceptera allting som händer. Jesus slängde ut alla de människor i templet i Jerusalem som tjänade pengar på människors längan och utsatthet. När stod jag upp mot de som blir rika på människors längtan? Jesus hjälpte människor som inte tillhörde hans grupp och som andra såg på med förakt. När gjorde jag det? Jesus gav de som förlorat sin värdighet, tillbaka sin självrespekt. Och vad gör jag?

Det finns en berättelse om en landsortspräst i det av nazisterna ockuperade Frankrike som av S-officeren torterades för att avslöja var motståndsmännen hade gömt sig. Men prästen sa inget. Det spelade ingen roll vad han utsattes för. Prästen sa inget. Till slut blev officeren så desperat att han skrek i prästens öra. Förstår du inte att jag kan döda dig. Och prästen svarade med sina blodiga läppar: ”Jag är redan död.”

Kan ni döpas med det dop jag döps med—frågar Jesus sina vänner. Och vi svarar ja – och hoppas att det inte skall behöva bli så tydligt i våra liv, som det blev för den franske prästen i den lilla ockuperade byn.

Är det det som är kärlekens väg? Var och en som älskat vet att kärlek inte bara är himlastormande lycka utan också smärta. Och vi vet, vi som älskat, att vi kunnat ge vårt liv för den vi älskar. Och vi behöver kraft och mod och tillhörighet för att våga och orka gå kärlekens väg, mot smärtan och döden till Livet. Är det kanske därför som vi har varandra. För att vi, utan masker och förställningar skall kunna dela med oss av vår Jesus till varandra och andra. Så att vi, på riktigt skall kunna Vara Jesus. Inte ensamma eller bara jag. Utan Vi. Vi har ju tre vägar till att mera lära känna Gud. Bibels så klart, Bönen vet vi ockspå om. Men vi har ju också varandra. Till att dela erfarenheter, kunskaper, upplevelser och misslyckanden.

När jag en gång som nybliven präst var på ett prästmöte, så försökte jag berätta om det jag tyckte va svårt och besvärligt… och jag fick snabbt alla läsningar på mina besvärligheter. Men jag ville egentligen inte ha läsningar, utan mer möjlighet att fundera kring saken med människor med andra erfarenheter.

Så jag tänker att vi behöver öva oss på det. Att dela med varandra, för att i vår utsatthet tillsammans kunna vara Kristus, mitt i vår värld, till att slänga ut de människor och institutioner  som berikar sig på människors längtan, vara till för också för de som inte är lika oss, och ge tillbaka den självrespekt som förlorats.

För frågan står kvar: Kan ni dricka den bägare jag dricker och döpas med det dop jag döps med?

Tillsammans med varandra kan vi. Ii Kristus!

Amen