På nåt sätt har jag haft huvudet fullt av andra saker än just detta att skriva betraktelser. En vecka var det fullt av snor…. Men den ursäkten har jag inte för de andra.
Det är lite spännande att vi 1:a söndagen läser samma berättelse när Jesus rider in mot sin död som när han rider mot sin födelse. Tänker att de som satte ihop vår evangeliebok ändå kanske hade denna kunskap med sig att liv och död är oupplösligt integrerat. Vi kan inte komma ifrån det och vi lever i den liv-död-processen varje dag.
Andra advent lärde vi oss att Guds rike är nära. Om jag kommer ihåg min grekiska rätt så kunde en mer spännande översättning vara att Guds rike har närmat sig och att det fortsätter närma sig och är alldeles nära. I dessa bistra tider så kräver det sin människa att så öppna sitt hjärta att vi ser tecken på Guds rikes närhet i vår egen närhet. Kanske tappa inte modet. Makten ligger inte hos dig utan hos honom som gått igenom mörkret till ljus.
Och så tänker jag att vi är framme vid den 3 söndagen i advent.
Det är en lång text så du kan läsa den här Luk 3:1-15 (bibeln.se).
Jag tycker att hösten är en dyster tid. Den blir ett slags mörker som också på nåt sätt fastnar i mitt hjärta. Så har det varit i alla år och så fortsätter det, så jag är van och jag vet att jag delar det med många. Vad är bättre då än att titta på dystopiska serier. Jag har följt en sådan i slutet av november. Jag har sett den på C-more, men den finns säker på andra plattformar också. Tänkte på den nu när jag läste om hur Johannes Döparen skäller ut sina medtroende på stranden av Jordan. De som inte vill dela med sig utan vill samla på sig sin rikedom själva. Förvånansvärt likt vår egen tid där jaget blivit viktigare än vi-et.
Year and Year heter serien (6 lagom avsnitt), och behandlar den tid då samhället på nåt sätt rasar ihop. De rika har blivit allt rikare. Populistiska politiker med dold agenda har tagit makten. Landets (i detta fall Storbritannien) gränser har stängts och man samlar in de ”onödiga” i läger med minimalt med mat och ingen sjukvård, med tanken att de skall dö av sig själva. Serien handlar om en familj vars självklara centrum är en gammal kvinna, som med viss regelbundenhet samlar sin något heterogena familj kring sig. Vid en sådan samling, när det är som allra värst, och familjen klagar över sakernas tillstånd så säger hon: Men det är ju vårt fel. ”Allting och alltihop är ert fel. Bankerna, regeringen, lågkonjunkturen politikerna. Allt som har gått snett är ert fel. ”Och de runt bordet funderar. Hur kan vi ha ansvar för hela världen? Och farmor svarar:För att var och en av oss gör det. Vi kan sitta här och skylla på andra. Vi skyller på ekonomin, Europa, oppositionen och vädret. Sen skyller vi på historiens vingslag som är utom vår kontroll och spelar hjälplösa och futtiga. Men det är ändå vårt fel. Och vet ni varför? Det är tröjan som kostar ett pund. Vi kan inte motstå den…. Och butiksägaren får futtiga 5 pence för tröjan. Och nån liten jordbrukare ute på fältet får 0.01 pence. Och vi tycker det är ok.” Så ”det här är den värld som vi byggde. Gratulerar”.
Förvånansvärt likt Johannes Döparens budskap till sina samtida. Fast konsekvenserna av vårt handlande idag…..i vår globala värld där vi alls inte ser den förstörelse av människor och jord som vår konsumtion orsakar (och visst jag vet jag är en del av det själv), blir konsekvenserna större.
Jag huggormsyngel, vem har sagt att jag skall slippa undan den kommande vreden?
Rolf Wollert
