Återigen var Gräfsnäsparken fylld med människor som ville fira Valborg. Erska kyrkokör sjöng och jag höll ett litet vårtal. Publicerar det här tillsammans med min predikan på den Gode Herdens söndag. Höll den i Erska kyrka.

Bjärkebor och ni andra  

Jag tänkte väl, som de flesta av er tänkte, att nu när pandemin pressats tillbaka med restriktioner och vaccin, så kunde väl det vanliga livet så småningom sakta återvända. Så vi kunde träffas igen, på gudstjänster och släktkalas, i affärerna och olika kulturevenemang. Och visst blev det också så. Vi kan stå här tillsammans i Gräfsnäs, mötas, ta varandra i hand och kanske tom Kramar

Men denna vår blev ju alls inte tillbaka till någon form av vanlighet. 22 februari beordrade Rysslands president Putin sina styrkor att sätta sig i rörelse över gränsen till Ukraina och invadera sitt grannland, som man delar språk och kultur med och som har en demokratiskt vald president och styre. Man hade redan 2014 invaderat Krimhalvön och fortsätter nu med att föra in ryska trupper i resten av Ukraina. Ja jag behöver ju inte prata om det. Ni har ju själva sett bilderna, de fruktansvärda bilderna, av förstörelse. Boningshus som raserats, bilar som bombats, män, kvinnor och barn som ligger livlösa på gatan.

Inte sedan 1 september 1939 har det hänt att ett europeiskt land invaderat sin granne med militärmakt. Och visst trodde vi att den tiden var över och förbi och att det nu finns andra medel att lösa konflikter. Och det drabbar oss här i Sverige också. Inte bara med rädsla och skräck, utan praktiskt konkret. I ökade priser, vi tvingas lägga pengar på sådant som vi inte borde behöva lägga pengar på. Klimathotet hänger fortfarande över våra huvuden och vi skulle ju behöva lägga mer pengar på att rädda skapelsen än på bomber och krigsmaskiner som förstör.

Men fortfarande blommar vitsipporna i Gräfsnäsparken för varje människa.

Jag tänker att det värsta är att vi människor kan göra i sådana här situationer är att vi längtar efter nån stark man ( det är nästan alltid en man, vilket man kan fundera över) som skall komma till oss och lösa alla problem. Fixa till så att vi har det bra i vårt land och att ingen kommer hit och förstör. Så att vi kan skydda våra gränser och vårt sätt att leva. Som kan ge de där enkla svaren så vi inte behöver tänka så mycket själva. En av mina företrädare som kyrkoherde i Bjärkebygden var en sådan stark man, som för att utrota synden i Gräfsnäs, har jag lärt mig, tog bort taket på slottet för att hindra ungdomar och äldre och kanske tom gamla att dansa här. För dans, det vet ju alla, leder automatiskt till synd? Men det tycks mig inte som om han lyckades särskilt bra.

Sanningen är väl att…det finns kanske inte några enkla svar. Vi lever ju tillsammans. I ett samhälle. Inte som isolerade öar, utan tillsammans med varandra och de andra. Också med dem som vi inte tycker om eller förstår. Men det är väl liksom det som är grejen.

För trots allt blommar vitsipporna i Gräfsnäsparken fortfarande för varje människa

Det går ibland en människa på vägen mellan Sollebrunn och Gräfsnäs. Först trodde jag att det kanske var någon som var förvirrad och behövde hjälp så jag letade efter nån stans att stanna bilen. Men sedan upptäckte jag att skälet inte var förvirring utan att leta efter tomburkar att panta för att, kanske, vad vet jag, bättra på en dålig ekonomi, kanske pension.

Jag har lärt mig att Sverige är ett av de länder som har flest miljonärer.

 Det fanns en sådan som för några år sedan uttryckte det som så; Vad får jag för mina skattepengar. . Sedan visade det sig att han smugglat undan ett stort antal miljoner på ett skattekonto på Caymanöarna. Men… den frågan är kanske fel ställd.

Funkar det verkligen bra om var och en kämpar för sig själv?…. Det är klart om man kan sätta in 100 miljoner på ett konto, så kanske man inte är i så stort behov av sjukvård, barnomsorg, skolor och socialtjänst som betalas av oss alla solidariskt. Och har man 100 miljoner så kanske man tom, utan samhällelig hjälp fly bort från kriget tom längre bort än Norge.

Men om man nu inte har det är det då inte en bra tanke att det som vi betalar till vårt gemensamma bästa skall hjälpa till så att varje människa i vårt samhälle får möjlighet till en dräglig tillvaro och att varje barn som växer upp har möjlighet till en skola där det finns plats att växa och bli det som den personen har möjlighet att bli. Och att den som drabbats av katastrofer på ett mer personligt och privat plan ändå skall kunna leva ett drägligt och människovärdigt liv.  Och att ingen människa i vårt samhälle skall väl behöva plocka tomburkar på vägen mellan Gräfsnäs och Sollebrunn

För ändå blommar vitsipporna fortfarande i Gräfsnäsparken för varje människa och de bekymrar sig inte över vem som njuter av deras skönhet. Om det är en invandrad afrikan, eller en senil pensionär, en nybliven miljonär eller några som flyr krigets katastrofer i Ukraina eller Jemen eller möjligen också en snart avdankad kyrkoherde.

Vitsipporna blommar skört och vackert för oss alla. Hur vi än har det och vad vi än har gjort eller kommer att göra. Varje människa är i sig oändligt värdefull. Ja du också, och din granne också och vi kan egentligen inte göra nåt för att öka det värdet, men ganska mycket för att förstöra det. Låt oss, med vår egen skörhet och skönhet möta varandra och dem andra med respekt och värdighet och så mycket kärlek som våra arma hjärtan kan fyllas av nu i vårsolens glans.

Tack

Predikan 3 söndagen i påsktided

Systrar och bröder i Kristus Jesus.

Kanske kunde denna text ifrån Johannesevangeliet kunna vara en politisk text. En text som ger ordningar för hur det är att vara en riktig ledare och använda sig av sitt ledarskap på ett klokt och gott sätt.

Den Gode herden ger sitt liv för fåren. Sätter de andra framför sig själv och mördar inte sina invånare för att befästa och behålla sin egen makt. Och flyr inte undan när det blir besvärligt. Vi vet att det är så i våra hjärtan och kanske är det därför som President Zelenskyj i Ukraina blivit en förebild för många. Han som stannade kvar när många andra sprang iväg.

Men nu är det förstås inte en politisk text alls. Den handlar ju om Jesus och hur han gav sitt liv för oss. Och tillhör det andliga liv som är vårt och som vi längtar efter och försöker orientera oss i. För det andliga är väl alldeles väsensskilt från det världsliga?

Eller är det kanske hellre så att livet är en helhet och att allt hör samman, så man inte kan separera olika bitar av tillvaron och låta olika regler och tankar gälla för olika delar av tillvaron. Och det är egentligen det som vi behöver samtala kring och vara närvarande i.

I veckan var det en människa som tyckte att jag var en riktigt dålig präst som inte alls visade på kristen kärlek. Och ur sin aspekt så hade den där personen alldeles rätt. Vi tyckte olika och jag ville inte göra som den människan sa. Och då undrade personen hur min kristna tro hörde samman med det jag beslutat. Och så är det väl hela tiden. Det vi gör och säger, kanske mest det vi gör, funderar vi kring utifrån vår kristna tro och det mest klassiska vad skulle Jesus gjort.

Om jag tänker så så funderar jag kring den sista delen av Johannestexten. Att Jesus har andra får som tillhör en annan grupp, men som också är hans och där han faktiskt redan finns och leder dem och vi är på väg till att bli en hjord.

Ja herdebegreppet och fårhjord är ju förstås gamla begrepp som vi inte riktigt förstår i vår tid. Vi har väl oftast bilden av Herden som är en stor man med vitt skägg och rena vita kläder som håller sin herdestav i ett säker grepp och blickar ut över sin hjord av får som lugnt står samlade kring sin store Herde.  Jag såg för länge sedan en film om herdar på Sicilien, som vaktade sin hjord. Ofta var det ganska unga män, som var hatade av de bofasta och som var klädda i alltför tunna och smutsiga kläder och försökte värma sig kring en fattig lägereld på natten och hade ett elände att hålla redan på sin hjord mot allt som hotade och skrämde.

Undrar om det inte är i det perspektivet vi också kunde se Jesus som herden. Som mot alla odds, också mot hjorden själv, försöker bevara liv, utan så mycket egen vinst, men med omsorg om de han fått att ta hand om.

Vad gör detta med min egen syn. Hur jag ser ut över världen och människorna. Om Jesus leder också andra hjordar på denna jord, hur skall jag då betrakta andra människor. Om vi tillsammans på detta klot är på väg mot att bli ett i Kristus, vad skall jag göra då?

Om en god ledare är den som avstår sin egen position och förmåner till förmån för de människor han eller hon är satta att leda, vilka ledare skall jag då rösta fram i detta land som är vårt och där vi fortfarande har förmånen att välja våra ledare.

Jesus är den gode Herden. Honom vill vi följa och vörda. Det är med hans ögon och hjärta som vi vill möta värld och människor och oss själva. Den Jesus som är på riktigt och inte den Jesus som är en spegling av oss själva. För den faran är ju alltid vår eller hur. Att det vi önskar oss och det vi tror tänker vi är Gud vilja.

Det är därför som vi behöver de här berättelserna om Jesus. Som har andra får också, var och vilka det vet vi inte, men jag misstänker att varje människa på denna jord tillhör den kategorin. Och berättelsen om hur en god ledare är. Som ger sitt liv för andra.

Därför kan vi stämma in i Hebreerbrevets bön

Må fridens Gud, som i kraft av ett evigt förbunds blod har fört fårens store Herde , vår herre Jesus Kristus upp från de döda, styrka er i allt gott så att ni kan göra hans vilja. Må han låta det som behagar honom förverkligas i oss genom Jesus Kristus

Hans är härligheten i evigheters evighet

Amen