Palmsöndagenstext är spännande för den finns båda här och på 1:a söndagen i advent. Jesus rider mot sin död och mot sin födelse. De flesta tycker nog att advent är roligare än påsk. Det är trevligare att rida mot födelse än att resa mot död. Men det är kanske inte alltid så att det först och främst skall vara trevligt? Som nån filosof sa nån gång för länge sedan; Det är inte nödvändigt att vara framgångsrik, men det är nödvändigt att vara trovärdig”. Är det kanske så att vår tid har vänt på detta.

Dagens predikan utifrån Lukas Evangelium1 19:28-40:

“Systrar och bröder i Kristus Jesus

Vi är lika Jesus. Du och jag. Kanske inte så att vi är 30 år och har skägg……men om vi läser berättelserna om Jesus på riktigt och försöker ta bort de där glasögonen som redan vet hur berättelserna är…. Så ger vi oss ut på en existentiell resa. En resa som också är vår, din och min och alla andra människors.

Idag är han på väg mot sin död och vägen dit är kantad av smärta och svek och ångest och goda råd. Och en del omsorg och kärlek.

När Paulus i romarbrevet, som var episteltexten idag beskriver smärtan och lidandet, så gör han det utifrån att det har en slags pedagogisk funktion i tillvaron. Att det skall lära oss nåt, som vi behöver. ”lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Och på sätt och vis kanske han har rätt i det. Vi lär oss saker i livet och kanske det vi lär oss mest av är när det går snett och livet går i kras. Och det är ju också alldeles sant att om vi möter varandra i vårt sorg och smärta, så blir det mötet djupare än det annars skulle vara. Men……det är inte alldeles självklart att vi lär oss nåt eller hur. Man kan också drabbas så hårt att man inte kan, orkar eller vill resa sig igen.

Smärtan, ångesten och döden är ju så klart inget självändamål. Ingenting vi letar eftre för att vi skall bli bättre människor. Snarare är det väl så att det så att det ingår i livet. Även om vi vill undvika livets smärtor och ångestar och dödar, så går det inte. Lycka och frid och värme, och smärta och ångest och död är livets beståndsdelar. För dig och mig och varje människa på jorden. Och för Jesus. Också där liknar vi honom.

Men det finns ingen naturlag som säger att han var tvungen att bli avrättad. Ingen plan som man var tvungen att följa Maktens människor kunde ju ändrat sig. De kunde plötsligt se verkligheten som den var och låtit honom gå iväg från döden till att berika livet på ett annat sätt än det som det blev nu. Det finns ju alltid ett val. Och varje människa har möjlighet att välja. Det är ju också det en del av livet. Och det gäller ju också för maktens människor. Också de har ju möjlighet att ändra sig, eller som det heter med det underbara danska orden ombestämma sig. Men de som bär makt har svårt att förändra. De som har makt på jorden har så svårt att se nån annan verklighet än sin egen. Det gäller ju inte bara översteprästerna och fariseerna och medlöparna i Jerusalem för 2000 år sedan. Det gäller ju också de som har makt idag.

Om Putin och hans generaler kunde förstå vad de gör mot barn och kvinnor och män i Ukraina, så…. Om Putin och hans generaler kunde se att de som de gör det hindrar liv för barn och kvinnor och män i Ryssland så…… Kanske skulle de ändra sig eller också är det så att de inte bryr sig. Inte bryr sig om något annat än sin egen makt och sin egen rikedom och sin egen position. Och det gäller kanske inte bara människor med makt i Ryssland?

Jag tror att vi människor behöver man en slags utsiktspunkt för att kunna fatta riktiga val. Nån slags plattform utifrån vi kan orientera oss och fatta beslut. Jag tänker att Jesus hade en sådan och att hans liv ger oss en sådan plattform. Och att den plattformen blir extra tydlig i det som händer i påskens historier.

På ett sätt är Plattformen ju alldeles självklar. Jag tänker att Jesus alltid har ett slags underifrånperspektiv. Att hans med sitt liv och sin gärning visar att vår omsorg och vårt ansvar alltid är mot de som är illa medfarna, de som är i utanförskap, de som drabbats av livets elände. Och det som vi gör och det som vi säger alltid måste ha underifrånperspektivet som utgångspunkt. Också när det gäller att bryta mönster och traditioner för att verka i livets tjänst. För att vi därifrån kan orientera oss och fatta kloka beslut som ger långsiktigt värde, inte snabba belöningar.

Men jag tänker att den plattformen också ger livsmod och livskraft när det gäller våra egna privata och personliga liv. Vi längtar ju ständigt efter liv och mer liv. Vi längtar efter kärlek och att var tillsammans. Och vi drabbas ständigt av att livet går i kras, på det ena eller andra sättet och vi kämpar med hela vår kraft att bevara livet. Bevara vår position. Bevara våra liv.

Jesus bevarar livet genom att inte krampaktigt hålla fast det.

Jesus bevarar kärleken genom att låta den gå förlorad.

Jesus bevarar sin makt genom att ge upp den.

Kan det också vara vår livsväg. Är det kanske det som är hemligheten? Att vägen till liv, kärlek och makt är att ge upp allt, för att våga vinna det. Att vägen till livet går genom alla våra dödart dödar. Och att vi, när vi ger upp allt, inte längre är fångade i den ensamhet som krymper oss, utan att vi i vår död, i vår uppgivenhet, i vår ångest, ch i vårt avstående finner den närvaro som bär oss och fyller oss med liv. Inte med det samma. Det går inte så fort, för det finns aldrig nån Quick-fix i livet som varar. Men efter det som känns som en evighetslång långfredag. Då när solens första trevande strålar börjar lysa på vår påskdags, värms våra kroppar långsamt upp igen till nytt liv, till ny kraft, till ny kärlek

Tillsammans med Jesus går vi in i smärtan och döden och tillsammans med Jesus går vi mot uppståndelse och liv.

I Jesu namn

Amen”