Vet inte riktigt om det är sant, men det känns som om förkunnelsen behöver en ytterligare dimension nu när den sänds ut på nätet till människor som jag inte känner och inte vet något om. För många som jag möter ansikte mot ansikte i kyrkan har jag ändå lite kunskap om, om än fragmentarisk.

Kanske är det så att mina predikningar är mer allmänna ? eller kanske mer universella, eller helt enkelt sämre. Vad vet jag. Livet är ju att på Kierkegaards vis slänga sig ut från 1000 famnar och känna att det……. ja det må bära eller brista. Här kommer min predikan från 3 söndagen i fastan ifrån Erska kyrka. Man kan också se den på Bjärke församlings hemsida. www.svenskakyrkan.se/bjarkeforsamling

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Kampen mot ondskan är rubriken idag. Ibland funderar jag lite kring hur texterna för söndagar hör samman med deras rubrik? Idag är en sådan dag. Ja kanske den GT-liga texten ändå är begriplig i sammanhanget. Och när jag läser den förvånansvärt aktuell. Rätten som trängs tillbaka, ärligheten som försvinner. Det som är sant får ingen plats. Det låter ju som en beskrivning av vår tid, med dess fake news och beskrivningar av verkligheter som bara finns i makthavares och andras hjärnor. Inte i verkligheten, Och man längtar efter någon som kunde komma och säga vad som är sant, någon som man kan lita på och som säger det som är rätt och riktigt.

Men det har vi ju lärt oss att sanning är ett begrepp som allra först måste ha en plattform, en utgångspunkt, en upplevelse om vad som är viktigast i världen, för att ha någon form av relevans. Är det mitt välmående som är viktigast, eller möjligen min makt, eller kanske mycket pengar, så ser vi bara det som har med det att göra. Och om det som Jesus säger om livsmål och livsinnehåll blir vår utgångspunkt, ”allt vad ni vill att människorna skall göra för er det skall ni också göra för dem, så hittar vi andra sanningar.

Episteltexten handlar förstås också om kamp. Om att vi skall kämpa mot makter och ordningar som hotar oss och andra. Och att vi i den kampen skall, nära Gud, använda oss av alla de resurser som verkligheten ger. Lite som riddare, men med andra vapen än metallsvärd och stridsvagnar och missiler.

Jo så jag kan förstå att den texten också finns med idag.

Men evangeliet????

Om kvinnan med blödningar som orienterar sig fram genom folkhopen för att röra vid Jesus, och sedan när hon gjort det oförmärkt försöker smyga sig iväg därifrån, när undret skett i hennes kropp. Hur hör det samman med kampen mot ondskan.

Kan det vara så att hon är ond och gjort så mycket ont att hon nu i tolv år har burit straffet för sin ondska i sin kropp, så när hon nu rör vid Jesus mantel, så blir hon benådad. Vi har ju haft den synen. Eller hur. Att sjukdom och elände ’är straff för ett liv som inte levt på riktigt. Vi har den med oss nästan automatiskjt i våra liv. Vad har jag gjort för att förtjäna detta. Men den tanken har väl mera gynnat den som vill ha makt, än den enskilda människan och är ju i grunden helt obiblisk. Eller, låt mig säga så här. I Bibelns tankevärld lever hela mänskligheten efter syndafallet och får bära konsekvenserna av det, men inte på ett individuellt sätt. Och det verkar inte heller som om Jesus menar så.

Men var ligger då kampen mot ondskan. Kan det vara en kamp mot lärjungarna, som alls inte ville ta reda på vem det var som rört vid Jesus utan menade att det var omöjligt att ta reda på. Och så vägrade de utföra den önskan som kom från Jesus. Är det en slags kamp mot ondskan?

Eller ligger kampen kanske på ett annat plan.

Låt oss se nu. Kvinnan var ju rädd för att det skulle komma fram att hon rört vid Jesus. Och hon hade lidit av blödningar i 12 år och ruinerat sig på alla försök till att bli frisk. Alltså hade hon i 12 år varit tvungen att smyga runt i sin värld för att inte av misstag röra någon. För hon var oren, liksom varje kvinna en tid i månaden, men för henne i 12 år.

En kvinna var oren under sju dagars under menstruationen. Allt hon satt eller låg på blev orent, så även den som rörde vid henne (3 Mos 15:19-23).

Så under 12 års tid hade kvinnan varit tvungen att smyga sig undan, avstå från beröring, se upp vad hon satte sig på. Vara utstött från gemenskapen. Alltså smög hon fram till Jesus under stort hot och mycken rädsla, i sin längtan efter att bli frisk.

Och var gör Jesus? Jo han lyfter henne ur anonymiteten. Han ger den skygga kvinnan tillbaka sin identitet och sitt namn. Hon är inte längre bara ”oren” utan har en identitet. Ett ansikte. Är det kanske det som i grunden är kampen mot ondskan. Att inte längre människor vara ett ting, en sak. Utan att ge alla en identitet och det namn som är deras. Vi är inte, som Paulus skriver så elegant i Galaterbrevet Män och kvinnor, judar och greker. Och vi skulle kunna göra listan ännu längre eller hur, invandrare, svenskar, socialfall, idioter, sverigedemokrater, socialdemokrater eller vad vi nu föredrar att packa in de människor i som vi inte tycker om, inte vill acceptera, inte ha med i vår gemenskap. Jesus bryter det mönstret. Inte så att han föringar det som hon bär med sig. Ja hon har blödningar. Ja hon är en kvinna. Men hon har identitet och hon har värde och det som de sociala konventionerna tvingat in henne i är inte för liv utan mot liv. Lyfter inte upp, utan sänker. Befriar inte, utan stänger in.-

Här är inte längre jude eller grek, man eller kvinna, slav eller fri, skriver Paulus i Galterbrevet, ur en djup konfliktfylld reflektion, som troligen går emot allt som han lärt sig och allt som han bär med sig i sin tradition. Men som han upptäckt är det evangelium som han känt igen i Jesus från Nasaret och som han vill ägna sitt liv åt.

När kvinnan så småningom kommer fram till Jesus. Rädd och osäker, vem vet hur många gånger hon inte närmat sig någon innan och blivit bortkörd och utskälld, så säker han till henne. Gå min dotter, din tro har hjälp dig. Du är botad från det onda. Och jag tänker att det onda inte bara är hennes blödning, utan också hennes utanförskap.

Det är inte alltid enkelt att bota vårs sjukdomar, och en del av dem måste vi bära till dess vi lämnat detta livet.

Men…… i Jesu namn …….skulle vi inte kunna bota allt utanförskap?