Predikan i Erska kyrka denna dag, 1 i Fastan. om ni vill se mässan så finns den på Bjärke församlings hemsida www.svenskakyrkan.se/bjarkeforsamling.

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Prövningens stund står det som rubrik för den här söndagen. Prövningens stund. När är den?

Ja den är ju nu. Eller hur? Bara nu. Och den bär med sig många olika dimensioner. Globalt och regionalt och privat. Globalt så prövas vi ju i varje val som vi gör som har någon form av miljöpåverkan, för det som vi gör nu här, vet vi ju har påverkan längre bort än vi kan tänka oss.

Regionalt prövas ju Europa just nu. Krig i Ukraina för att en mäktig potentat vill ha mera makt och makt i överflöd. Hur han handlar och hur vi gör, bestämmer vår och våra barn och barnbarns framtid.

Och privat prövas vi. Men det är nästan bara vi själva som vet vilka utmaningar vi står inför och vilka möjliga och omöjliga val vi har att bestämma oss för.

I texten från det gamla testamentet som vi hörde prövas Kain. Jag har lärt mig någon gång att röken från Abels brännoffer steg rakt upp mot himmelen medan Kains rök sveptes bort. Och denna lilla nästan slumpmässiga vindens rörelse avgör hur deras relation blir. Så Kain slår ihjäl sin bror av avundsjuka och ställer så småningom frågan: Skall jag ta vara på min bror?

I evangelietexten idag så prövas…….

Ja, vem är det som pröva.  Kanske är det möjligen mest Petrus. Han tillhör det inre gänget och har varit den som allra först uttalade att han trodde att Jesus var Messias, den befriare hela folket väntade på. Och nu är han med i den trojka (Petrus Jakob och Johannes) som står Jesus närmast och som får man förmoda, är de som han anförtror sig åt och delar med sig mest åt. Och nu när spänningen tätnar och Jesus måste besluta sig för en handlingsväg som inte är så bekväm eller trevlig utan tvärtom leder mot tortyr och död, så blir Petrus en av dem som påstår att allt är väl och att allt kommer att bli bra och att inget av det som Jesus fruktar och har ångest för kommer att inträffa.

Men visst är det så att Jesus också prövas. Det finns ju alltid en valmöjlighet. Skall han fortsätta att stå för det som är sant och rätt. Eller kommer han att vika undan. Hans kusin Johannes döparen fick sitt liv avslutat av en tyrann för att han sa det som var sant och rätt och stod upp mot dem som använde sin makt till att berika sig själva och bevara sin position. Det vet han. Och nu är han i samma läge. Göra avbön, eller fortsätta sin väg.

Och svaret för honom är självklart. Om han skall bevara sin själ, sitt liv, så måste han gå den väg som genom ångest smärta och död, bär till livet.

Min mor, som nu är död sedan många år, brukade säga och jag tror att hon fått det från sin mor och kanske går det ännu längre bak i historien för husfridslängtande kvinnor. Hon sa: ”Tyst min mun så får du socker”. Egentligen vet jag inte vad hon menade. Men jag tolkar det så att ordspråket tänkte att man skulle vara tyst och undvika konflikter, så blir det sött och fint efter. Och man undviker smärtan och vreden. Men samtidigt är det väl också så att man med den livsinställningen gradvis dödar sin person, sin längtan, sina drömmar och sitt livsmod om man ständigt viker undan och går en annan väg än den som hjärtat talar. Även om det kan tyckas enklast i stunden.

Jesus går rakt mot utmaningen från de äldste och de skriftlärda och fariséerna. De som vill behålla sin makt och sin position. Den som nu är hotad av honom som stod på de minstas sida,

Ger de oss någon tanke på hur vi löser våra prövningar. De där som kommer till oss utan att vi vill eller orsakat dem. De där som bara händer, kanske som när en vindpust hindrar Abels offerrök att nå himlen.

För mig är det nog ändå så att jag i berättelsen om hur Jesus behandlar Petrus utmaning hittar ett slags mönster som ger nån form av riktning och vägledning. För jag tror att min mor hade fel och att socker inte är den färdkost jag behöver i livet.

Globalt så ger den mig mod och kraft att göra det jag kan för att inte släppa ut mer miljöförstörande saker än jag måste. Även om mitt bidrag är ytterst litet och ibland obekvämt och jobbigt. Så gör jag vad jag kan och har kunskap om.

Regionalt, och då tänker jag just nu på Putins invasion av Ukraina. Också det en händelse som jag inte orsakat och inte har nån kontroll över, men som bara drabbar. Jag skänker pengar till Ukraina, men jag vill också knäppa ihop mina händer och be för alla de som är drabbade av kriget. De som dödas och lemlästas av bomber och missiler. De som slits sönder av kulor från automatvapen. De som huttrar i utkylda skyddsrum och saknar mat och vatten och de som är rädda för att deras familjer skall utplånas. Men jag vill också be för de soldater som lurats av sin ledare att mörda sina grannar, och det stora ryska folk som nu, oskyldiga, också är ett krigets offer.

Och privat. För också där drabbas vi av prövningar som vi oftast inte orsakat utan som bara kommer hur de nu än ser ut. Sorg och smärta drabbar oss, det bara är så. Och då tänker jag att Jesus livsväg hjälper mig att gå igenom, inte vika undan eller vända tillbaka, utan gå igenom till det nya liv som öppnar sig på nåt sätt. Och jag tänker att jag inte är ensam på den vandringen utan att Gud går med mig. Kanske inte för att göra det enklare, för det är sällan enkelt, men för att låta mig bevara mitt hopp och in framtidstro. För livet är alltid starkare än alla dödar.  

Och Kains fråga, kommer ni ihåg? Den är fortfarande dagsaktuell: Skall jag ta vara på min bror och min syster?

Och det svaret är alldeles ju alldeles självklart.

Eller hur?

Amen