Dagens text från Lukas evangelium var inte helt enkel att gripa sig an. Vet inte om detta sätt var begripligt, men det var mitt.

texter Jona3:10-4:11, Filipperbrevet 1:3-11, Lukasevangeliet 17:7-10

Systrar och bröder i Kristus Jesus

På något sätt så känns den här texten rysligt omodern. Att vi ska vara odugliga tjänare som bara gör det vi är skyldiga att göra. Jobba och slita utan tack eller uppskattning. Om det är något vi har lärt oss så är det väl att ge uppskattning och belöning till de som gör sitt jobb. Även om det så att säga ingår i det man är ålagd. Ibland när jag tänker att texterna är problematiska så brukar jag försöka kolla i vilket sammanhang de står. Vad kommer innan och vad kommer efter. För jag tänker att den som sammanställde berättelserna om Jesus hade nån tanke kring flödet av berättelserna. För den text ifrån Lukas som jag läste så kommer det före en text om att vi skall förlåta varandra och om att lärjungarna vill ha mera/större tro och efter denna kommer en text om hur tio spetälska botas.

Jag är inte riktigt säker på att de gör mig klokare, om det nu inte är så att lärjungarna i sin längtan efter att få stor tro också har en längtan efter att vara och bli, lite bättre än de andra. Och det är ju en längtan som i sig är tidlös och fortfarande modern. Vi vill alltid hitta det där som säger att vi är bättre, eller i varje fall inte sämre än de andra. Kanske hitta det där som höjer oss över vanligt folk. Vi ser det i vår värld och i vår närhet och vi ser det i Bibelns värld. Kommer ni ihåg berättelsen om farisén och publikanen i templet. Den är ju också från Lukasevangeliet och kanske har han den som ett mål för det han skriver innan. Den kommer ju i kapitlet efter berättelsen jag läste. Farisén som tackar Gud för att han inte är som de andra och särskilt inte som publikanen bakom honom, medan publikanen ber. ”Gud var nådig mot mig syndare.”. Och det är ju i berättelsen självklart att publikanen var den som var rättfärdig, inte farisén. Det var publikanen som hade det livsbejakande perspektivet, inte farisén.

Ur det perspektivet har kanske berättelsen om oss som odugliga tjänare nån form av relevans.

På nåt sätt har vi ju fått det här livet som en gåva. Eller hur? Ingen av oss har bestämt att vi skall komma till jorden. Och det som vi har runt omkring oss är ju också en gåva. Vi har inte gjort något för det. Solen går upp och ner (jo jag vet att det är jorden som snurrar runt solen) Det växer ur jorden, det finns fisk i vattnet och frukt att äta, och visst, vi förädlar och vi ordnar och ofta så förstör vi, men skapelsen lever sitt liv med oss och i oss och ibland för oss. Utan att vi gjort något för det, Så ur den aspekten är livet som vi lever en nåd. Gratis. Livet ges oss. Och det är vårt ansvar för vad vi gör av den gåvan.

Detta betyder ju inte att vi alla har samma förutsättningar eller samma egenskaper. Gener och miljö bestämmer till stor del hur vi betraktar oss själva och hur vi betraktar livet. Det går det inte att komma ifrån. Så ser livet ut och visst, det är orättvist. Därför är det ju så fantastiskt skönt att både berättelsen om Jona som surar i öknen och det som Paulus i sin fångenskap skriver till församlingen i Filippi samsas i vår Bibel.

Jona som surar och är misslynt och arg för att Gud inte straffar folket och som är missnöjd för att trädet vissnar ner. Och Paulus som i sitt fängelse tackar för de människor han mött i Filippi och deras liv.

När jag var konfirmand som kommer jag ihåg att min konfirmationspräst var pedagogisk och en gång sa till oss att vi inte skulle klaga utan sätta korset framför vårt ack. Ja då skulle det ju bli ett tack tänkte han. Ni kanske har hört samma sak?

Jag har alltid tyckt och tänkt att det visserligen kanske kan vara rätt. Men också ett väldigt passivt sätt att gripa sig an livet. Och det är väl också så att det inte är förrän långt efter katastrofen som man kan förstå och se att den, trots allt. Trots all smärta och all sorg och ångest också medförde något gott. Lät mig hitta något nytt.om mig själv och om människorna och världen.

Kanske är det en sån insikt som Jesus vill att vi ska ta med oss i livet. N’r jag får för mig att jag ändå är lite bättre än de andra så minns jag att jag ändå bara är en usel tjänare. Och när jag i min stillhet reflekterar över livet, min historia och mina smärtor så finner jag däri också en nåd, ett tack för allt det som det har gett mig. Trots allt.

Amen