Predikan 4 söndagen efter Trettondagen
Systrar och bröder i Kristus Jesus
”Det går inte”. Kommer jag ihåg att mina barn ibland sa till mig när de växte upp. Det var väl nånting de skulle göra som inte riktigt funkade. Och det fanns ganska mycket frustration i detta: ”Det gååår inte”. Och som den korkade förälder jag var och fortfarade är så brukade jag svara: Ok, då är det inte något att göra åt!…… Går det inte så går det inte …..men om det mera är så att du inte kan, då finns det kanske hjälp att få.”
Men det är kanske inte så konstigt att de sa att det inte går. Det är inte så lätt alltid att ta emot hjälp och vi bär ju med oss detta att vi skall kunna, själva. Men det är i vår tid i grunden en förfärlig reflektion i de orden; ”Jag kan inte” för vi lever ju i en kultur där vi ska kunna. Där vi skall vara högpresterande, produktiva enheter i ett samhälle som premierar prestation mycket mera än varande. Och när vi inte orkar längre, eller kan längre, då blir vi slängda på soptippen och får klara oss på existensminimum. Det är också en alldeles tydlig bild av ett ensamhälle, där allting beror på mig själv, vad jag orkar och vad jag kan göra. Och kanske tom att det är ett samhälle där mitt värde beror på min prestation, vilken den nu än kan vara.
Lite så var det väl också för mannen vid Betesthadammen. 38 år hade han legat där och försökt ta sig ner i dammen när ängeln rörde det med tippen av sin vinge så att vattnet svallade och vågorna brusade. Och det var klart att han inte kunde och inte hann. Människor med mindre rörelseoförmåga hann så klart mycket fortare före honom ner till vattnet, så för honom var det omöjligt, det måste man förstå. Och ändå gav han inte upp hoppet?
Jesus frågar honom om han vill bli frisk, vilket ju verkar vara en konstig fråga…….men har man varit sjuk i 38 år så måste ju på nått sätt ett vardaglig modus vivendi infunnit sig. Ett sätt att leva som väl ändå innebar att vardagen funkade någotsånär. Kanske inte optimalt… men ändå. Vilka liv är optimala? På nåt sätt fick han ju ändå en slags försörjning. Mat och kläder och kanske någonstans att sova. Om han nu skulle bli frisk så blev ju livet helt förändrat mot det liv han levt i 38 år. Så kanske frågan egentligen var: Vill du förändring? Kanske den frågan egentligen är tidlösl och också ställd till dig och mig.
Han svarar inte på frågan. Han säger i stället. Jag är ensam! Och så är han inte längre ensam, utan Jesus är där. Gud möter hans ensamhet och så har han i sitt liv fler resurser än han kunde tänka sig och hans liv, när han reser sig upp och går blir denna dag vid Betestadammen ”Nådens hus damm,” mer utmanat än det någonsin tidigare blivit. Jag kan inte ….. och så de i bön utsträckta händerna…. Kan du hjälpa mig. Och så förändras ett 38-årigt sätt att leva. Var han glad för förändringen? Det vet vi ju inte, Det är sällan vi får veta det. Bara att det kom en ny utmaning, ett nytt liv, som människan har att gestalta. Jag är lite fascinerad av att Gud verkar vara så ointresserad av kontroll. Ingen behandlingsplan, eller utvecklingsplan. Ingen personlig vägledare: bara frihet och orden: Gå nu och synda inte mer, eller om vi skulle uttrycka det med mer begripliga ord, gå nu och var den människa som du vill att de andra skall vara mot dig.
Kanske grejen är att han nu inte längre lever sitt liv ensam. En faktor som han inte visste om och inte kände till lägger ytterligare en medveten dimension till livet. En dimension som ger det ett innehåll och en mening, även om livet kanske alls inte blir enklare. Det finns nån som kan hjälpa mig ner i dammen, när tiden är inne. Kanske samma erfarenhet som texten från Jesaja (som var dagens gammaltestamentliga text) vi nyss hörde ger uttryck för, fast orden är gamla:
”Hur kan du säga:
Jag vandrar osedd av Herren, Min Gud tar sig inte an min sak.
Har du inte förstått. Har du inte hört? Gud är en evig Gud han har skapat hela jorden. Han blir inte trött, han mattas inte. Ingen pendlar djupet av hans vishet. Han ger den trötte kraft. Den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar kan snava och falla, men den som litar till Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta. Vandrar utan att mattas.”
Jes 40:26-31
