Dagens predikan kring texten från Johannesevangeliet där Jesus möter en samarisk kvinna (Joh 4:5-26)


Systrar och bröder i Kristus Jesus
Hur hittar man det i livet som är viktigt och riktigt och som man kan leva på i motgång och medgång? Jag vet inte riktigt. Och vem kan säga när man är framme och färdig. Är inte livet en ständig resa där vi var dag igen och igen måste hitta det som vi söker och när vi hittat det vi längtat efter, ständigt måste hitta det igen? Men jag tänker att den berättelse om kvinnan som hämtar vatten mitt på dagen och där möter en man som gått utanför sitt eget område är en berättelse som ger redskap till vårt eget sökande efter det som är viktigt och riktigt och sant och som kan både bära oss genom livet, men också ge oss en plattform att orientera oss efter.
På nåt sätt är det en ju berättelse om utanförskap. Kvinnan som hämtar vatten mitt på dagen när solen står som högst och värmen är som mest intensiv. Jag har lärt mig att man vanligen hämtade vatten på morgonen och att kvinnan i vår berättelse går dit på dagen visardet att hon inte var välkommen att vandra med de andra kvinnorna, men att det ändå var acceptabelt att hon fick hämta vatten. Varför hon inte fick vara med de andra förtäljer inte vår historia och om man läser tolkningar av denna berättelse så läser som vanligt varje tid in sin kvinnosyn i hur man betraktar kvinnans utanförskap. Jesus kommentar att den man hon nu har inte är hennes kanske ger en antydan, men tycks inte ha någon större emotiv betydelse. Den enkla sanningen är att vi inte vet.
Brunnen de står vid är inte vilken brunn som helst, utan den brunn som följde israels folk under flykten från slaveriet i Egypten och som under hela ökenvandringen gav dem vatten att dricka. Vi befinner oss ju i Samaria och det fanns en tvist mellan judar och samarier kring vilka som hade den riktiga teologin och på vilket berg man skulle dyrka JHWH. Och nu befinner man sig vid den heliga brunnen, som stannat då man kom fram.
Och Jesus, som ju bara var kallade till Israels folk befinner sig utanför sitt egentliga område. Och samtalar med kvinnan. En samarisk kvinna som han egentligen inte skulle kommunicera med över huvud taget. Under en paus på sin vandring vid en helig brunn någonstans i periferin av verkligheten.
Och de pratar teologi. Och det är inte konstigare än att de samtalar kring det som vi alla letar efter, det som kan bära oss genom detta livet och hjälpa oss att vara riktiga människor hur än omständigheterna ser ut. Och så hittar hon det hon söker efter. Hon hittar det i Jesus och upptäcker det i sig själv. Och om ni fortsätter läsa denna berättelse när ni kommer hem, så kommer ni att märka att det hon hittar också förändrar det sätt som hon och hennes grannar relaterar till varandra.
Vad är det då som gör att hon finner det hon söker?
Jag vet inte riktigt, men jag tänker att här möts två människor som går utanför sina gränser. Som inte är begränsade av hur man skall göra, eller hur man borde göra. Det är ofta vår begränsning eller hur.
Vi har redan förutbestämda ordningar för hur man skall betrakta livet och människorna och oss själva. Mönster som livet lärt oss, men som också definierats för oss av signifikanta människor i vår omgivning. Och kanske också av den ideologi, det tankesätt, som vi tagit över. Som en psykolog en gång skrev. ”Du ser bara det du letar efter och känner bara igen det du redan vet”. Och så kanske det kan vara men hela den tesen motsägs av det möte som vi hört om idag. Och det är ju en verklighet som vi också kan ta del av, leva i, vara i.
Vi kan gå tvärs igenom det vi redan vet för att se och upptäcka nytt och öva oss i att upptäcka företeelser och människor som vi inte trodde fanns eller som vi inte förväntade oss något gott av. De båda bryter tillsammans sina gränser och i det genombrottet hittar kvinnan det som hon söker och det som förändrar hennes liv. Och jag tänker att det är viktigt att de båda, i deras kommunikation, som går igenom begränsningen, och i det nya och det som är nu, kan ta emot det som livet ger.
Det kräver av oss mod. Mod att våga se och mod att vilja förändra. Jag tänker att mötet med levande Gud är det som ger oss det modet. Och att mötesplatsen med Gud på nått sätt är i periferin, i utkanten av våra liv. När vår sårbarhet är nära och våra händer är öppna att ta emot.
Ta emot liv och liv i överflöd.
Amen