Denna julens funderingar har kanske mest handlat om kärlek egentligen. Märker när jag nu läser dem igen. Om det kan va till någons nytta så….
Juldagen
Systrar och bröder i Kristus Jesus
Vad skall vi tänka om Josef och Maria och det lilla Jesusbarnet idag? Misstänker att ni alla, eller många eller kanske de flesta av er har någon form av krubba där hemma, med Maria och Josef och herdarna och de vise männen och en del djurfigurer. En lagom romantisk bild av ett ungt par som fött sitt första barn och änglarna sjunger och som får gåvor.
Historiens patina har färgat deras öde i rosenröda färger, fast verkligheten såg grymmare, kallare och farligare ut. Tvingade att lämna sitt hem för att bege sig upp till Betlehem för att kejsaren i Rom vill ha ordning på sitt folk och kunna ta ut mer skatter. Man kunde önska att maktens sätt att tvångsförflytta människor tog slut med detta, men det pågår in i vår tid tom just nu. Och kanske vår beredvillighet att ta emot dem som söker vår hjälp, inte blivit särskilt mycket större med åren.
Jag har predikat över den här texten i många år nu men jag fascineras fortfarande av att makt talar så olika språk. Herodes och Augustus skickar iväg arméer och krigsmaskiner när de vill genomföra sin vilja och göra sin lag och ordning tydlig i sin omvärld. Och de lyckas ju ganska bra, eller hur. Vi är duktiga på att lyda när makten säger nåt och bestämmer nåt. Tyvärr också när det går emot det som vi tänker och känner är rätt i våra hjärtan. Vi lyssnar oftast starkare och klarare till det som talar till vår rädsla och skräck, än det som talar till våra kärleksfulla och omsorgsfulla hjärtan.
När Gud vill göra tydlig sin vilja och sina intentioner med vår värld och våra liv, så låter han sig födas i ett stall av en alldeles för ung flicka och med en far som inte är hans. Han har inga vapen att försvara sig med, ingen rustning som skyddar mot slag och stötar. Inga härar som vaktar utanför så ingen kan komma in och hota. Änglarna sjunger Gloria in excelsis Deo. Herdarna får se vad som hänt, djuren betraktar nyfiket det lilla värnlösa barnet……….
Och däri finns den makt som inte bara förändrar världen, utan också den makt som låter oss upptäcka vad det är att vara människa. Att vi kan älska. Att vi kan ta hand om, att vi du och jag och vi och de andra har kraft och styrka att bevara liv. Också det som inte är vårt eget, Också det som inte är ett vi. Att vi kan ge varandra frihet och utrymme, för den riktiga kärleken tvingar ju aldrig, håller inte någon fången, utan lever i frihet och vill ge fri.
Däri finns väl också den makt som visar oss att det är ok att vara värnlös, ja kanske tom mer än ok, kanske tom så att det är sant mänskligt och sant gudomligt att vara värnlös och sårbar. Och att vi, du och jag och de andra, i vår sårbarhet och utsatthet där finner det som är det sant mänskliga. Och att vi måste värna och beskydda den sårbarheten. Inte bara den som finns i varje människas kropp utan också den som vi ser i växter och djur och vatten och atmosfär.
Inget i skapelsen klarar allt.
Ingen i skapelsen är osårbar.
Så kanske vi ser ibland mellan julmatar och Kalle ankor och julklappar på våra rosenskimrande julkrubbor. Och där ligger i krubbans halm och strå en liten figur. Och i den lilla figuren ser vi Guds storhet, makt på riktigt, och i den lilla figuren ser vi oss själva och alla de andra. För där ser vi Människan som förändrar världen…. Och som låter oss, du och jag, vara viktiga delar i det förändringsarbetet. Om vi vill det?
Annandagen
Systrar och bröder i Kristus Jesus
Ibland måste man, för att på nått rimligt sätt begripa texter i Bibeln, läsa lite runt omkring. För mycket har ju ett sammanhang och om man lyckas dechiffrera sammanhanget så kan det visa sig att det som är helt obegripligt ändå blir något så när förståbart.
Som texten jag läste från Lukas. Jesus skall så splittring och eld på jorden. För mig är det helt obegripligt. För det är ju inte min bild av Jesus. Nu är det ju så att min bild av Jesus kanske inte är helt sann. Och i ärlighetens namn kan jag ju inte ta bort vissa bitar ur texterna för att de inte stämmer överens med min bild av vem Jesus var. Det som Inte riktigt passar in i min förståelse men ändå finns där, måste jag ju på nåt sätt ta med in i min större förståelse. På samma sätt som jag måste ta in ny kunskap om de människor jag har omkring mig även o de inte stämmer in på vem jag tror de är. Vi människor är ju alltid mer….. och det tänker jag att Jesus också är.
Nå sammanhanget.
Jesus predikar på slätten för människor Före har det varit liknelsen om förvaltaren som misshandlar sitt husfolk och tar för sig orättfärdigt av det han är satt att ta hand om. Och berättelsen efter så har det at göra med att se tecknen som visar sig och Jesus uppmanar oss till att använda vår egen kunskap och våra egna hjärtan för att avgöra vad som är sant. Och mellan dessa står orden om splittring och eld.
Blir det mer begripligt då? Ja för mig blir det det. Splittringen ligger då inte i det som Jesus gör, utan i hur vi tar emot det som Jesus gör.
I vår tid har ju mänsklighetens splittring blivit allt mer tydlig. Vi skapar vår egen sanning och letar efter bevis på att den är Sanningen. Det gäller ju snart sagt varje sektor av livet. Finns det Covid eller ej. Ska jag bli vaccinerad? Är miljöförstöringen ett hot, eller bara normala fluktuationer i världens historia? Är det bara utlänningar som står för brottsligheten i Sverige och landet skulle ha det bättre utan dem? Vi skapar vår egen sanning. Och sen är det den som gäller oavsett vad.
Avgör själva vad som är rätt, säger Jesus. Och kanske kunde det ligga i linje med det jag just sa. Att vi skall skapa vår egen sanning. Men är det inte så med Jesus att vi skall avgöra vad som är rätt, inte utifrån vår rädsla och vår skräck och våra fördomar, utan utifrån vår kärlek. Inte utifrån vad vi måste göra, utan utifrån vad vi i djupet av vår själ upplever att vi vill göra.
Och allt mynnar väl ut i att du och jag och alla andra människor på jorden har ett uppdrag, en uppgift. Att föra denna verklighet som är vår mot det ursprung och det mål som är intentionen med vår skapelse och våra liv.
Att ge livsrum och livsmöjligheter till hela den skapelse vi fått ansvar för.
Är det kanske det som är korrektivet för oss och våra tankar. Det som sker i kärlek, det är gott. Och då menar jag inte den kärlek som tvingar, som låser in, som svartsjukt bevakar, vad är det för kärlek? Det är ingen kärlek alls.
Nej jag menar den kärlek som strålar ut från Jesu kors och som inte ser sitt eget jag som världens centrum. Den kärlek som vill ge liv och liv i överflöd. Den kärlek som ger ut åt dem som behöver och som vill frihet och livsmöjligheter åt varje människa, varje djur, varje växt. Som ger ut av sig själv för att världen skall leva och så hittar det liv som vi längtar efter i djupet av vårt liv
