Inte så ofta jag skriver ner mina predikningar ord för ord. Oftast blir det några minnesrader på en stump papper. men denna juldag skrev jag alla orden. Varsågoda:
Systrar och bröder i Kristus Jesus,
Det finns en slags stillhet så här på morgonen. Tiden just
innan naturen vaknar, innan solen stiger upp och innan kroppen sorterat in sig
i den takt som dagen tvingar på. En slags stillhet där tankarna svävar ganska
fritt och där de möjligheter som dagsljuset bränner bort fortfarande är
möjliga.
Här i morgonens stillhet möter vi ett nyfött barn och hans
föräldrar. Och stjärnornas sken blir en typ av sång, som om vi lyssnar, lyssnar
på riktigt, blir till en lovsång till oss människor, till den värld vi lever i
och till den kärleksmakt som har skapat oss.
Ingen vet vad som händer med ett nyfött barn. Allt är
möjligt, inget är omöjligt. Hen kan bli vad som helst, Hitler…… eller Greta
Thunberg.
Men just på detta barn, som vi möter denna morgon, ligger många
förväntningar. Hoppet att det ändå är möjligt att leva ett riktigt liv,
obegränsat närvarande, generöst utan att tappa bort sig själv, öppet för alla
de relationer livet har att ge. Också de vi inte trodde var möjliga. Också de
vi inte trodde var verkliga.
Men vi vet inte riktigt. Vi vet inte riktigt om vi vågar.
Även om vi har nån slags facit på just detta barn. Detta barn som just denna
natt fick liv i ett stall inhugget i en klippa i berget, lindad och lagd i en
krubba. Född mot alla odds, utan hjälp av någon, omgiven av en tveksam fader
och idisslande djur. Jagad av en maktgalen kungs betalda bödlar.
Detta barn, som trettio år senare fick liv i en annan
grotta, inhugget i ett berg, lindad och lags på en stenbädd, sviken av
människor som inte fått sina drömmar uppfyllda, mördad av en rädd och maktgalen
härskares bödlar.
Och så är vi samlade här. Just nu. I morgonens stillhet,
just nu innan naturen vaknat, innan solen stigit upp och innan min kropp
sorterat in sig i den takt som dagen tvingar på.
Just nu anar jag att det som jag längtar efter längst inne i
hjärtat och som jag upplevt ibland när livet varit som svårast, ändå kan vara sant. Att livet övervinner all
död, att kärleken är starkare än all likgiltighet, att det är möjligt att
bevara sin mänsklighet i mötet med varje människa. För våra liv bevaras inte i
våra händer.
Våra liv skyddas av det lilla barnets späda händer soms räck
mot oss i förtroende och förtröstan och våra liv bekräftas i de sårade händer
som fastnaglade på ett kors möter våra sargade fingrar.
För ljuset från Betlehem och Golgota och ditt hjärta, lyser
i mörkret, och mörkret har ingen makt över det.
Amen
