Systrar och bröder i
Kristus Jesus
Han visste vad han
gjorde, den lagkloke som sakta närmade sig Jesus . Han hade bestämt sig sedan
länge. Han hade hört om den kringvandrande profeten och såg i honom drömmen om
ett starkt land och en som kunde rensa upp i hans älskade fäderneland. Nu när främmande
folk som inte tillhörde hans nation hade infiltrerat nästan varje del av det.
Och på nåt sätt hade det förstört hans eget land. Han kände inte igen sig
längre. Och han såg med avsmak på hur gamla ärevördiga institutioner och deras
ledare böjt sig inför det främmande. Hur de av rädsla för att inte vara
populära eller moderna eller att inte vara politiskt korrekta böjt sig inför de
främmande och, nästan blivit förrädare för sig eget folk, sitt eget land, sin
egen nation. Han längtade efter att
nationen skulle bli stor igen och att allt det främmande skulle kastas ut.
Nu hade han hade sett hur
Jesus fått större och större uppmärksamhet, hur han var välsignad av deras egen
Gud. Hur han skulle kunna återupprättad äran.
Allt för länge hade den
lagkloken sett hur landet fallit i ner i omoral och segregation och nu kom det
någon som med Guds makt och välsignelse skulle kunna ge nationen tillbaka det
som gått förlorat.
Och nu fick han äntligen
chansen att visa sig för den kringvandrande profeten och ge sig en plats bland
de som skulle få makten i det nya. Nu kunde han visa Jesus att han var på hans
sida och att hans klokhet och vishet var till för hanom, ja deras heliga
uppdrag.
Så han närmade sig med
den fråga som han själv visste svaret på och som han visste att profeten visste
svaret på.
Och som han trodde och
förväntade sig. De var rörande överens om svaret: du skall älska Gud och din
nästa. Och för att binda sig samman mera med profeten fick han chans att ställa
nästa fråga. Den som särskilde det utvalda folket från de andra.
Svaret han fick var en
berättelse. I början verkade det helt ok, men i slutet av berättelsen blev han
mer bekymrad. Hjälten i berättelsen var inte den förväntade. Hjälten i berättelsen
var en av de där som inte tillhörde nationen, en av dem som hade fel tro,
firade falsk gudstjänst och vars närvaro i landet förstörde det som han
längtade efter allra mest.
Och så fick han frågan
han inte velat ha. Vem var mannens nästa? Vem var det som genom sina handlingar
och sin kärlek visade att han tillhörde den gemenskap som den lagkloke själv
ville tillhöra. När han svarade på frågan (han var ju tvungen och samtidigt ganska
klok och kunde se logiken i resonemanget) var han tvungen att medge att en samarier,
en främling, en som hade fel i det mesta, en som trodde på en falsk gud och
firade tom gudstjänst, var den som var en nästa, den som var med den nation,
den tillhörighet, som han så gärna ville bevara.
Och så gick han iväg.
Jag vet inte vad som hände sen. Kanske gjorde han som vi så ofta gör, sopade
det under mattan, tänkte att den där profeten inte var den han hoppades. Och
att han misstagit sig och fortsatte med att kämpa för sin nation och försökte
ta bort alla de som störde och förstörde
Eller möjligen, fast
jag vet inte om det är särskilt troligt, för vi människor är ofta för lata för
att förändra oss och och för tröga på att ta in kunskap som strider mot det vi tror
att redan vet, men kanske, kanske funderade han kring det han mött och insåg
någonstans inom sig att skillnaden mellan människor kanske egentligen inte
ligger i rikedom, eller status eller hudfärg eller sexualitet eller kultur.
Kanske skillnaden mellan oss ligger i vår kärlek. Vem vi älskar:
Älskar vi Gud och vår
nästa
Älskar vi kanske Gud och oss själva
Eller älskar vi kanske
bara oss själva,
”mina kära, låt oss
älska varandra, ty kärleken kommer från Gud och den som Älskar är född av Gud
och känner Gud.”
Rolf Wollert
