Söndagens tankar kring texterna om slutet. Eller är det början.
Luk 12:35-40, Jes 51:4-6, 2 Kor 13:5-9

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Domedagen närmar sig. Ja den kommer med stormsteg nu när
Donald Trump blivit president i USA. Nej… så är det ju inte. Och så ser
verkligheten ju inte ut. En president i USA har inte så stor makt att han kan
göra allting som han vill. Jag säger han, eftersom det ännu inte varit ngn
kvinna på den posten. I stället är ju USA ett land som var föregångsland när
det gällde att dela makt, så att det inte skulle vara så enkelt för någon
statsinstans att köra över de andra.

Men domedagen närmar sig ändå, trots alla politiker och
ekonomer och…… Om det inte är den stora katastrofen som vi ser i filmer och
också läser om i Bibeln, så närmar sig för oss var och en vårt egen domedag. Ja
kanske är det så att den redan är här. Just nu..

Det är lite spännande med tid. Ju längre jag lever desto mer
tänker jag att tid är egentligen subjektivt. Även om jag kollar på min
objektiva klocka ständigt och jämt så är den subjektiva tiden på nåt sätt ändå
är den viktigaste. . För det är den som är fylld med innehåll. Sorger och
lyckor, framgångar och nederlag. Den andra bara tickar fram.

Man säger att hebreer
och greker hade två olika sätt att se på tiden. För grekerna. Och nu måste vi
komma ihåg att NT skrevs på den tiden då då grekiska var de intellektuellas
språk. Det var det språk som var universiellt. Det är först senare som latinet
blir de lärdas språk. På Jesu tid var det grekiskan och därmed också det
tankegods som hörde till grekiskan som man var influerad av då…

Grekerna tänkte att tiden var cyklisk. Att den gick runt som
ett hjul. Kanske är det från det sättet som vi har uttryck som efter regn
kommer solsken. För man tänkte att efter bra år blev det gradvis sämre och
sämre till dess att det blev goda tider igen och så gick det runt så. År efter år efter år. Deceinium efter decennium,
sekel efter sekel

Hebreerna hade och har ett annat synsätt. För dem var tiden något som var linjärt. Tiden hade en
början och ett slut. Den börjar med Guds skapelse och den slutar med att alla
folk samlas på Guds berg och Gud blir allt i alla.

Men jag tänker att det också finns en annan dimension av
berättelse o tjänarna som väntar på att
brudgummen skulle komma hem. Inte bara
att det sker långt i en framtid någonstans som vi väntar men hoppas inte kommer
för fort. Tänk om det är så att varje val vi gör, vare sig det är medvetet
eller omedvetet också bestämmer vår egen framtid. Och att vi i varje möte
väljer medvetet eller omedvetet liv eller död. Är det det det handlar om, att
alltid vara beredd. Och då är det något annat än att alltid vara rädd för att
göra fel. För vi är några, ja kanske tom många, som är uppfostrade till att ständigt akta oss för att göra fel, vilket
ibland lett till att vi är mer bekymrade över att inte göra fel, än att göra
rätt. Och så hänger damoklessvärdet över våra huvuden, som Cornelis skrev i en
låt: Gud ser dig medborgare, och så hukar vi oss i rädsla. Det är klart att det
är ansvarsfullt att vara människa. Men…..det är ju inte tänkt att vi skall gå
runt och vara ängsliga hela tiden och vakta på oss själva och andra så att vi och de
inte gör fel. Är det kanske därför Paulus skriver i 2 Kor som han gör. Att han
uppmanar till goda gärningar, inte för sin egen rättfärdighets skull utan för
att de skall göra det som är gott. Och så är det spännande att de gör gott för
att Kristus är i dem. Och de märker det.

Är det kanske det allt utmynnar i så småningom. Allt som gör
att vi lägger bort vår rädsla och ångest för att göra fel, beror på att vi på nåt
sätt är inkopplade i Jesus. Är det därför som vi måste lära oss mer och mer om
Jesus, så att han blir den komplexa varelse han är. Inte bara en extrapolering
av oss själva och våra drömmar och våra rädslor och vår längtan

Det är ju lätt så att vi, i dem vi möter, läser in det vi själva
längtar efter trots att det inte har så mycket med verkligheten att göra. Så också
med Jesus. Men jag tänker att om vi älskar Jesus och lär oss om honom, så
behöver vi inte längre vara rädda för att välja fel, inte alltid vara beredda, inte alltiod vara på helspänn, inte alltid sköta oss så som vi skulle. För det är min övertygelse att Guds son såg på
varje människa med kärlek och att han mötte varje människa med kärlek. Också
dem han var emot och bekämpade. För kärleken är inte mjäkig och undfallande,
utan modig och utmanande. Den går över alla gränser och ser hela tiden till den
andres väl, inte det egna. Är det därför som kärleken alltid ger liv.

Den kärleken räcks till oss i det brutna brödet. Och med de
kärlekens ögon den ger, skickar den oss ut i livet, att möta varje människa så
som Jesus mötte dem. För Gud ser dig, medborgare, som Cornelis sa, men inte med
polismästarens ögon, för att kolla om du gjort fel, utan med de kärlekens ögon
som vet att du kan, vill och orka, älska dem du möter, så som Jesus gjorde.

Amen