En liten stund på väg mot Långared och begravning skiner solen. Plötsligt blir också hösten bedövande vacker. När allt det gråa och dystra, speglar solens värme. Träden skimrar av någon form av döendets kärlek och………. uppståndelsens hopp. För om man pillar lite bakom löven, så anar man rudimentet till nya. Efter begravning till dopsamtal. Så återkommer det nya livet ständigt, ständigt.
Ars longa, vita brevis.