Det märks att hösten har kommit med stormsteg. Kallt och blåsigt. Och alla färger i naturen börjar övergå i grått. Till och med de färgade löven förlorar lite av sin glans när solen inte längre skiner på dem. Såg AHK förlora mot Sävehof igår. Vet inte hur andra tänker, men för mig blev det tydligt att en enda människa kan ha betydelse. Både för sitt eget lag och för motståndarlaget. När Jonas Larholm blödde näsblod (?) i första halvlek och satt på bänken strålade AHK, och Sävehof tappade sitt spel. men när Larholm kom in i andra, så fan Sävehof modet och AHK tappde sitt. MAn skulle kunna överföra det till en trossats. Att när Gud kliver in i ens liv, så hittar man modet. Men det är kanske att dra det för långt och kanske är det istället tvärt om, att vi får kliva in i Guds liv?