Solen skiner. Kylan stiger. Höstlöven faller.
De döende löven jublar i de mest fantastiska färger. Tänk att livets skönhet alltid är tydligast närvarande när livet är som skörast. I döendets närhet och förälskelsens sprödhet hörs tillvarons jubelton som allra mest.
När vi har som allra mest att förlora träder livets fullhet fram.
Så jublar höstlöven, som de stenar skulle jublat när Jesus rider mot sin död, som är hans liv.