den här texten publicerades 13/10 2013. Jag hade glömt den, men hittade den idag när jag googlade på mig själv (bara för att kolla om jag fanns 
). På nåt sätt känns den aktuell fortfarande
“För 20 år sedan, då jag sökte tjänster inom Svenska kyrkan och blev uppkallad till domkapitlet eller till kyrkoråden, för att bli intervjuad, fanns det en enda nyckelfråga man behövde svara rätt på för att bli godkänd.
För 10 år sedan fanns det också en nyckelfråga man behövde svara rätt på för att bli godkänd. Och idag finns det tydligen också en fråga man behöver svara rätt på för att bli godkänd. I varje fall om man vill bli ärkebiskop.
Om ändå det var samma fråga som var nyckelfrågan. Men det är det inte. För 20 år sedan så var man tvungen att svara rätt på frågan om hur man såg på kvinnliga präster, för 10 år sedan vad man tyckte om homosexuella och nu är den viktigaste frågan om Jesus är bättre än Muhammed.
Jag har så klart också blivit berörd av den debatt kring dogmatik (troslära), som följt på utfrågningarna av ärkebiskopskandidater. Så jag roade mig med att lyssna igenom utfrågningarna på webben. Och nöjde mig inte bara med att lyssna på referat och inlägg. Min fundering kring kandidaterna är att de är förvånansvärt centrerade kring Kristus och Hans betydelse för deras eget och kyrkans liv. Mycket mer så än man kan förstå genom att läsa kommentarer i bloggar och media.
Kanske är det att notera att frågan kring vem som var viktigast, Jesus eller Muhammed, kom i ett svep av frågor som rörde sig om våra förfäder var apor, om man fick ta med sig hunden in i himlen, vilka som eventuellt kunde få plats där, om jungfrufödseln var historisk, om Jesus gick på vattnet m.fl. Min fundering kring dessa återkommande enkla frågor är att de, kanske mer än relativiserande svar, är det som sekulariserar kyrkan.
Om vi själva presenterar tron på Kristus som om det gällde att svara ja på några enkla trosfrågor, då vore ju trons dogmatiska sida alldeles profilerad och glasklar, men min gudsrelation i mitt eget vardagliga och praktiska liv blir nästan alldeles osynligt. Vad hjälper det mig att Jesus är bättre än Muhammed, när mina barn dör, jag blir arbetslös, cancern växer i min kropp, hopplösheten och ångesten tar över?
Jag tror att det svar, som jag så småningom utvecklade under mina utfrågningar fortfarande har relevans. Vad tycker du om kvinnliga präster, homosexuella, Jesus? Och mitt svar var: Vem menar du? För det finns kvinnliga präster jag tycker om och det finns homosexuella som jag tycker om. Men det finns också kvinnliga präster som jag ogillar och homosexuella som jag ogillar.
Och vilken Jesus är det som jag skall älska?
Den Jesus som delar in människor i olika kategorier och godkänner några och avvisar andra, eller den Jesus som älskar varje människa som hon är och som möter mig och andra utifrån ett maktlöst perspektiv och därför bär all makt.
Den Jesus som inte tycker att det viktigaste i livet är om jag tror att han gick på vattnet eller ej, utan ger mig hopp om att jag, med Honom, kan övervinna det i livet som hotar att dränka mig. Den Jesus som inte avvisar alla olika uttryck för tro, utan låter mig ana att hans uppenbarelse på något sätt också finns hos mina muslimska kusiner i Alingsås.
Denna sistnämnde Jesus tror jag på och om jag sedan, under mina irrfärder i trons lärosatser och dogmer kommer fel, så hoppas jag att jag är älskad ändå. Liksom jag tror att du som på riktigt längtar efter tro och mening i ditt liv också kan finna det. Kanske tillsammans med mig, när vi delar den uppståndne Kristus i brödet och vinet.”
