På Bjärkedagen hade vi tillsammans med Företagsföreningen en musikgudstjänst i Erska kyrka, med bara lokala förmågor. Och vilka förmågor. Min uppgift var att ha en slags kåseri. Jag sa ungefär detta:
Hej. Jag heter Rolf. Jag är präst. Vi präster är annorlunda än ni andra. Att det var så började jag ana när jag gjorde min första praktik. Kyrkoherden introducerade mig för en gammal värkbruten kvinna. Och när vi hälsade, neg hon för mig så långt hennes knän tillät. Men det var inte förrän jag blev prästvigd, som jag verkligen förstod att vi präster är annorlunda än ni andra. Vi är faktiskt inte som ni.
Vet ni. Vi präster har makt. Mycket makt. Vi kan göra er andra till bättre människor. Jo det är faktiskt sant. När vi kliver in i ett rum så blir ni automatiskt bättre. Nästan alla. Hur länge det varar det vet jag ju inte, men ändå. När vi präster finns i rummet så uppför ni er bättre. Man märker det mest på språket. För ni svär inte längre. och om ni skulle göra det av misstag, så ber ni genast om ursäkt. Vi präster har makt att göra er bättre.
Vi präster har också stort ansvar. Väldigt stort ansvar. Vi har ansvar för mycket som hänt. Spanska inkvisitionen, när folk blev torterade och avrättade för att de hade fel tro. Det måste vi bta ansvar för. det är vårt fel.. Och när vi brände kvinnor, som betraktades som häxor. Det är vårt ansvar. Och alla övergrepp som begåtts genom historien. Det är vårt fel. Och att församlingar reser utomlands och dricker alkohol på församlingens bekostnad. Det är också vårt fel. För vi präster har stort ansvar.
Vi präster tycker alltid likadant. Det är bra, för alla vet vad vi tycker. redan innan vi sagt något. Som när jag var på återträff med mina gamla klasskamrater. Som vanligt gick vi runt och berättade lite om vad som hänt sen sist. Det hade ju hänt en del. det var ju ändå 35 år sedan. När det blev min kamrat Björns tur, så visade sig att hen just var inne i en process att byta kön. Från att ha varit man, blev hen kvinna och hen tyckte det var jobbigt att berätta. Särskilt när jag var där. För det kunde hen ju begripa vad jag tyckte om sånt. För vi präster tycker alltid likadant och alla vet alltid vad vi tycker.
Nu tror ni att jag tycker det är jobbigt att vara präst. Men så äer det ju inte alls. Det finns en hel del privilegier också. Vi är de enda männen under lång tid i historien som haft tillåtelse att ha klänning på oss. Också i offentliga sammanhang. Utan att bli avrättade eller satta i fängelse. Och det tom flera gånger i veckan. de ni.
Men det är klart. Om jag tar av mig min stola, och klär av mig mitt röcklin, och slänger bort prästkragen (och så gjorde jag det). Som det alltid är när vi blir avklädda och maskerna försvinner. Så återstår ju för mig som för er samma liv. Med räkningar som skall betalas, barn som skall uppfostras, jobb som skall göras, relationer som går i kras, förhoppningar som rinner ut. Samma kamp att försöka genomleva detta livet utan att kapsla in sig i en ogenomtränglig rustning. Samma längtan, som jag tror vi alla delar, att leva ett riktigt liv, att våga vara sårbara och öppna, trots allt. Och om vi hittat nåt, så är det kanske inte alls alla sanningar, bara den konstige figuren, som hänger här framme på ett kors. Och som får oss att hoppas och tro och våga lita på att vägen till livet, det riktiga, sårbara och öppna livet alltid går genom död.
