Rolfs blogg

I söndags 1 efter Trettondedagen fick jag glädjen att vara i Stora Lundby kyrka och fira mässa. Temat var Jesu dop och då försökte jag säga detta:

Texterna va 2 Mos 1:22-2:10, 1 Johannesbrevet 5:6-12, Lukasevangeliet 3:15-17, 21.22

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Johannes döperan är ju ganska tydlig. Han kunde ta en plats som egentligen inte tillhörde honom och ljuga och säga att han var den som skulle göra Israel stort igen. Men han avstår och är väl medveten om om vilken uppgift som är hans, även om hans anhängare såg honom med andra ögon och ville något mer ja kanske längtade efter nåt mer, så……

Och så kommer Jesus ner till Jordanfloden för att bli döpt. Han tar emot samma gåva som folket som vandrat ut i öknen för att se den underlige mannen som predikade bättring och omvändelse och levde på vildhonung.

Varför behövde Jesus bli döpt av sin kusin i det levande strömmande vattnet i Jordanfloden. Jag tänker att det är ytterst mänskligt att fundera på varför. Om vi inte hade frågat varför, så hade vi inte hittat ny kunskap och bevarat den. Men alla funderingar i tillvaron lämpar sig kanske inte för varförfrågor. Har du någonsin fått frågan” Varför älskar du mig?” Och så försöker man hitta ett slags sanningsenligt svar, men märker snabbt att alla formuleringar av försök till svar på den frågan inte alls täcker in hela sanningen. Utan formuleringarna tenderar mera till att förminska kärleken än utvidga den.

 Men kanske är det frågan om varför som gör oss till människor. Och vi har i alla tider och på alla platser hittat svar på våra varförfrågor. Ibland hyfsat korrekta och sanningsenliga svar, ibland helt felaktiga. Men alltför ofta har vi nöjt oss med de enkla förklaringarna och glömt av den erfarenhet från vilken frågan kom. Och så tror vi mer på förklaringen än på erfarenheten. Mer på våra teorier än på verkligheten.

Och ofta är det kanske så att våra förklaringar mest stämmer överens med det som vi längtar efter eller är rädda för. Och jag tänker just nu i vår tid, när vi och de som styr oss gör alltmer för att separera oss människor, så letar vi efter förklaringar som stänger ute vissa människor och binder samman andra. Vi behöver ju bara se på nyheterna och höra politiska debatter för att förstå att det är så. Man skulle kunna använda bibeltexter på samma sätt. 1 Johannesbrevet som vi läste idag är ju ett perfekt exempel. ”Den som tror på Guds son har livet och den som inte har Guds son har inte livet.”

Det finns kanske de som är innanför och de som är utanför. Men den Den viktigaste frågan är väl  vem det är som bestämmer vem som är innanför och vem som är utanför?

Det finns många olika förklaringar till varför Jesus valde att bli döpt av Johannes i Jordanfloden. Jag har googlat efter ganska många. Att han skulle uppfylla all rättfärdighet, eller för att det skulle finnas möjlighet för duvan att komma ner från himlen och manifestera Jesu gudomlighet. För att han ville solidarisera sig med folket.

Jag vet inte riktigt men jag undrar om inte Jesus följde med Johannes ner i Jordan flodens levande vatten utifrån samma bas som han gjorde andra saker under sina tre förkunnande ord på jorden.  För när jag läser  min Bibel, eller kanske ännu hellre, när jag läser berättelserna om vad Jesus gjorde och sa,  så  tänker jag att den i grunden är fruktansvärt omodern. Och att den inte tar de influenser som styr våra liv idag riktigt på allvar. För mig verkar det inte som om Jesus tycker det är särskilt viktigt det som vi tycker är viktigt. Han verkar inte speciellt intresserad av pengar eller konsumtion. Jag kan inte se att han tycker det är särskilt viktigt med skönhet och utseende. Och jag kan inte förstå ätit han verkar tycka det är nåt särskilt med status eller  ursprung eller hudfärg eller mycket av det som vi lägger så stor vikt vid. I mitt hjärta tycks det mer som om han är uppriktigt fokuserad på vår sårbarhet.

Jag har hört många olika vittnesbörd från människor i olika kyrkor under mitt liv. Och de flesta har varit av typen jag är så underbart frälst och det nya livet i Kristus är så härligt. Och det är ju fint och bra. Oxh så skall det kanske vara. Men det finns ett vittnesbörd som jag hört som har stannat kvar. Och det var i en kyrka i Norrköping där jag råkade vara en söndag för min ena dotter studerade där. Och vi  smet in när det var dags för gudstjänst. Den var en gudstjänst i Svenska kyrkans ordning  och där klev fram en man i grå kostym och skulle lämna vittnesbörd. Och han började inte med att han var så härligt frälst. Utan han sa till sina församlingskamrater med tårar i ögonen: ”Nu har jag trillat dit igen”, och så berättade han om sin kamp mot sitt missbruk och att han misslyckats att hålla sig fri.

Han kom till sin Gud och till sina församlingskamtrater och visade upp sin sårbarhet och utsatthet. Öppnade upp djupen av sin mänsklighet.

Jag tänker att han i det var Kristuslik, mer än om han visat upp sin framgång. För jag tänker att Kristus Jesus i sina ord och sina handlingar just tar upp och visar på livets sårbarhet och kanske går han ner i Jordanfloden för att just gör det, dela vår sårbarhet och utsatthet. Så att han kan vara med oss just i det och där följa oss igenom våra smärtor till det ständigt nya livet.

NI har jag inte sagt något om texten i det gamla testamentet. Om Mose i vassen, Det lilla barnet som lämnas i Nilens levande vatten för att om möjligt bevaras till livet. Men jag tänker att den berättelsen egentligen hör till samma sfär. För vilken människas är mer sårbar än ett mycket litet barn som är beroende av sin överlevnad av andra. Och så möter den sårbarheten ett hjärta som svarar på den sårbarheten med kärlek och handling. Och så bevaras livet och ges möjlighet till växt och utveckling och mognad.

Kanske är det i enlighet med evangeliet att vi mera vågar dela vår sårbarhet och utsatthet än våra styrkor. Och så öppnar oss för att möta den kärlek som ger liv och liv i överflöd. Och kanske kan vi då upptäcka att den finns närmare än vi kunde tro och vågade hoppas.

Amen

Var igen i Noltorpskyrkan och fick celebrera mässa. Temat var Guds barn och texten från Markusevangeliet 10:13-16.

Systrar och bröder i Kristus Jesus,

Jag hade glädjen att få fira julafton med barn och barnbarn. Jag har två barnbarn en som snart är tre och en som snart är ett och vi som var morföräldrar och farföräldrar och mostrar och … ja ni vet Hade ju köpt julklappar till dem och såg fram emot att de skulle öppna dem med glittrande ögon och tacksamma hjärtan. Den äldsta tyckte det var roligt med sådär två paket sen blev det ganska ointressant och det var roligare att göra annat. Den yngsta lekte mer med snörena än ville se vad som var i paketen. Hur var det han sa: Ta emot Guds rike som ett barn. Alltså att vi skall bli som barn. Vad är det för speciellt med barn?

Tänker på sagan om Kejsarens nya kläder. Ni kommer ihåg den. Två lurendrejare som syr vackra kläder av ett tyg som bara kan ses av den som är intelligent nog. Och alla människor i omgivningen visade sig vara smarta nog….utom ett litet barn som inte förstått att man behövde ljuga för sig själv för att passa in i samhället utan sa det hon såg. Han är ju naken!

Är det kanske det som menas med att ta emot Guds rike som ett barn…..eller som Jesus säger på en annan plats om ni inte blir som barn har ni inte plats i Guds rike. Och då tänker jag att Guds rike inte bara är en plats nånstans långt borta i ett himmelrike vi är på väg mot Utan att Guds rike är den verklighet vi lever i just nu. Kanske det där som finns djupt inom oss.

Undrar om det där med att passa in och anpassa oss till världen vi lever i inte är en stor del av vuxenlivet. Och de där små lögnerna vi upprepar för oss själva och för de andra för att livet skall bli lite enklare …..och de där lögnerna vi lyssnar på och tar in i våra hjärnor för att göra tillvaron mer lätthanterlig, undrar om de inte gräver hål i våra hjärtan. Skapar vacuum i våra liv och gör inte bara världen utan också oss själva mer lätthanterliga.

I dagens GT-text så träffar vi på människor som ljuger. Men det gör de ju i livets tjänst. När makten bestämt att de skall mörda små barn, så vägrar de. Jag vet att det i höstas i vårt land också fanns människor som vägrade lämna ut uppgifter om barn till dem som ville slänga ut dem från trygghet och framtid. Men sorgligt nog också många som var villiga till just detta.

Men den där lögnen som bara försöker behålla makt, eller status eller identitet eller….det är den som gör hål i oss människor. Hål som vi sedan försöker fylla med olika saker, för vi människor avskyr tomhet. Men de där innersta hålen i oss blir aldrig fyllda, för vi kompenserar vår tomhet med fel saker. Vad det nu kan vara mat, eller alkohol, eller nätet, eller sex, eller s en bättre predikant, eller bättre budskap bättre ledare……

Hur var det den som inte tar emot Guds rike som ett barn…….

Jag tänker att vi kan förstå lite mer om hur vi tar emot Guds rike som ett barn genom att fundera över hur Jesus gjorde. Jag vet inte riktigt hur man gör det. Vi har ju en förmåga att läsa in våra önskningar och vår längtan i det vi ser och hör och uppfattar. Och det gör säker också jag när jag försöker förstå vad som är sant och riktigt. Men när jag läser om Jesus så slår det mig att det finns en sak som är genomgående. Han möter varje människa som hen är. Ser igenom det där med status eller icke status, innanförskap eller utanförskap. Huggormars avföda är de som använder sin makt för att berika sig själva men han sträcker ut sin hand och hjälper en officer i ockupationsmaktens nöd.  Han möter ansikte mot ansikte en kvinna som har fel tro och är utfryst av sina egna. Han ser kvinnan som betraktades som oren och rör henne. Ja det finns många sådana exempel och jag tänker stt det är så som barn också gör. Möter den människa som de möter utan hänsyn till status eller rikedom eller vad man nu kan hitta på som separerar oss människor. Och kanske ändå delar in dem som de möter i snäll eller dum? I varje fall gör de det innan  vi lärt dem att det finns skillnad på människor och människor och  vi börjat lära dem att gräva det hål i deras själ som aldrig kan bli fyllt.

Guds rike är inte här eller där. Guds rike är inom oss. Kanske är det faktiskt så att vi har närmare till det vi längtar efter än vi tror. Kanske är det så att vi inte behöver jobba så mycket med att försöka fylla våra hjärtans längtanshål. Kanske kan det vara så att det blir fyllt för oss om vi orkar stanna kvar i vår tomhet och utsatthet. Om vi inte fyller våra hjärtan med kompensation, så finns det plats för Guds ande att bo i oss. Och så återerövrar vi den människan som finns inom oss och fylls med den kärlek som har plats för oss själva, de vi har nära och alla da andra. Den kärlek som har sina rötter i Gud. Och som vi ju också ser här just nu i vår mässa, där en liten bit bröd och en liten gnutta vin ges åt den som vill ta emot.

Så övar vi oss att ta emot, som barn alldeles självklart, med den tillit och förtröstan som förändrar världen och gör Guds rike synligt i vår vardag.

Amen

Hade glädjen att få fira gudstjänst i Noltorpkyrkan nu i söndags. Temat var frälsningen och de tre texterna var 1 Mos 45:4-8, Petrus brevet 4:12-19 och evangeliet hämtades från Matteus 62:10-13. Och det som jag försökte säga var detta:

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Jag var i veckan i Herrljunga och lyssnade på Thomas Sjödin. Han hade gett ut en ny bok med en del krönikor han skrivit under åren och nu pratade han om dem. Drömmar är segel och minnen är roder, kallade han det. Ha sa förstås många kloka saker…. Och det var en del som stannade kvar i minnet,…… en sak som ha sa och som träffade mig , som ofta har bråttom till det ena och det andra och inte riktigt ”hinner” stanna upp,  Var ju att i drömmen och det stilla möter vi djupen av oss själva och i djupet av oss själva kan vi urskilja Guds vilja.

Jag kommer ihåg det när jag läser om hur Josef tar emot sina bröder i Egypten. Bröderna som sålde sin bror till slav kommer nu med tiggarstaven i hand för att be om hjälp . han, som i brödernas ögon var i underläge är nu i överläge och har deras och deras familjers öde i sina händer. Och han väljer inte hämndens eller kränkthetens väg utan barmhärtighetens. Personligen känner jag mig lite tveksam till att hans livsöde redan var bestämt i en himmel. Att det alltså skulle finnas nån dold mening i att hans bröder misshandlar honom och säljer honom. Jag tänker hellre att det händer saker i våra och andras liv som vi inte har nån makt över och en hel del som vi har orsakat själva av katastrofer, men inte riktigt att det finns nån mening i det…. Snarare att det är vår uppgift som människor och troende att ur våra smärtor och katastrofer skapa mening och framtid. Hur är det vi brukar säga. Genom död till liv.

Jag tänker att Petrus i sitt brev till sina vänner tar upp en del av det som är besvikelsen hos de första kristna och kanske hos oss i vår tid också. Varför blir vi inte friska och framgångsrika, vi som vill vara med varandra och de andra och som satt vår lit till den Gud som i Kristus visat oss vad det är att vara människa och vem Gud är egentligen. Och så tänker han att det finns olika sorters smärta och elände och lidande.

Det där vi råkar ut för när vi har oss själva som centrum och världens mitt. Och den smärtan tror jag han tänker får vi skylla oss själva för. Den har inget att göra med vår tro eller våra liv som gudsmänniskor. Men sen finns det den där andra smärtan, den där som vi drabbas av när vi står upp för det som är mänskligt och rätt. Den där vi drabbas av när vi kämpar för människor och natur som far illa. När vi tar ställning mot ordningar traditioner och lagar och regler som förminskar människor, stänger dem ute och inte tar varje människas unika och oerhörda värde på allvar. Det där som innebär att vi i vår vardag och i vår värld, gör det som är det goda. I vår tid i vårt land tänker jag ett det blir viktigare och viktigare att var och en av oss höjer vår röst mot den omänsklighet som sprider sig.

Jag är ju lite engagerad i Brottsofferjouren och var i veckan i Alingsås och berättade lite om vad och hur vi gör. Och då var det en person som undrade över hur relationen mellan gängskjutningar och våld i nära relationer ser ut. Och verkligheten är ju att det är många fler kvinnor och några män, som blir kränkrta och förnedrade. misshandlade och mördade av den som de har förtroende för och älskar, än kriminella som skjuter eller spränger varandra, men det får knappast någon uppmärksamhet i massmedia. För att vi, du och jag, förförs av det spektakulära och vi drivs in i åsikter av dem som målar världen svart, medan, som jag läste i en artikel i tidningen i morse. Om världen stoppade de militära utgifterna i 8 dagar skulle man kunna erbjuda alla barn i världen 12 års utbildning gratis! Jag säger inte att vi skall ta bort vårt försvar, i dessa lättkränkta nationalistiska tider behövs det säkert…. Men visst ger det ett litet perspektiv på var och på vad vi lägger våra gemensamma pengar.

Jag tror att det är någon underligt med makt. Och jag tänker att det kan förstöra en människa eller en organisation inifrån. Och den stora faran är ju att man tappar kontakten med verkligheten. Alltså den verklighet som är på gräsrotsnivå. Den där som de allra flesta människor andas, arbetar älskar och leker i. Och så blir man rädd att förlora sin makt, för det är fint och bra att ha makt. Den kan användas till att göra mycket gott, kan förändra människors liv. Göra skillnad för dem som kämpar för att hitta en framtid, få livet att gå ihop, hitta utvägar ur hopplösa situationer.

Nu märker jag att vi har många människor i maktpositioner som gör allt de kan för att behålla den, Som försöker underblåsa våra rädslor för att kunna visa handlingskraft och behålla sin makt. Jag tänker att en gemenskaps uppgift, eller om ni så vill ett samhälles, ja tom en kyrkas, är att ge livsmöjligheter också till dem som inte har så mycket av det. Ge möjligheter till människor som av livet omständigheterna eller av sig själva, hamnat i en utanför situation. Det var nån som nån gång sa att en gemenskaps verkliga grundval visar sig i hur den tar hand om de som är som mest illa medfarna och utsatta. Det är klart att vi har stora problem i vårt samhälle. Klimatet är ett sådant, akut egentligen om vi vill att våra barn och barnbarn skall ha en framtid.  Vården är en sådan, om vi nu vill att våra sjuka och gamla skall få en människovärdig plats att vara på när de egna resurserna är uttömda. Skolan är en sådan som behöver ge varje människa en trygg och säker arbetsplats och ge varje barn och ungdom en plattform, att stå på för sin framtid, så de inte behöver finna bekräftelse i kriminella gäng. Kriminaliteten är en sådan, kanske särskilt när vi märker att gängkriminella tagit makt över vård och omsorg och umgås i samhällets högsta kretsar.

Jag tänker att det är till oss som Jesus säger Jerusalem, Jerusalem du dödar profeter och stenar dem som blir sända till dig. Alla de som står upp för mänsklighet och natur tystas och ingen lyssnar. Utredningar som görs tas ingen hänsyn till…. Rädslan råder och rädslan urholkar våra liv.

Var inte rädda… genomgående säger änglarna och Gud det till oss. Var inte rädda!  Kristus kom och vänder perspektivet från de rika och framgångsrika till de som är illa medfarna som får utan herde.

Är det kanske det som är frälsningen? Att igenom allt det som händer. Igenom alla våra rädslor. Genom alla försök att manipulera oss, behålla det perspektiv och den syn på verkligheten som Jesus visade oss är Guds. Och det handlar ju om ganska enkla saker. Varje människas oerhörda värde. Du och jag och de andra är ju skapade till Guds avbild och likhet. Omsorgen om Guds skapelse. Ligger kanske Guds ande också i vattnet och luften, träden, gräset och blommorna, fåglarna och djuren och den lilla insekten. Och vi behöver skydda dem mot exploatering och förstörelse. Att vi behöver varandra och inte kan existera själva,. Och då behöver vi ju inte bara de högpresterande och duktiga, utan också drömmarna, de som längtar, de som ser det där lilla och konstiga som vi andra inte ser, de vars minnen sträcker sig längre bort än våra egna. Vi behöver dem som gestaltar sina liv på ett annorlunda sätt, så att vi inte tror att det bara finns ett sätt att vara människa.

Makt för egen skull har alltid rasat, förr eller senare. Vi bevarar i vår gemenskap och i våra hjärtan Visionen om Guds riket. Och om vi lever den nu….. så är vi redan där dit vi skall komma.

Amen

Idag fick jag vara vikarie för vikarien i Erska kyrka när det firades mässa. Intressant känsla att vara tillbaka i “sin” gamla kyrka som nu inte längre är “min”. Tänkte hela natten och skrev i morse detta utifrån 1 Thess 5:16-24 och Luk 17:11-19.

Predikan Tacksägelsedagen Erska kyrka 2024

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Ibland tänker jag att berättelserna i bibeln är lite komiska. På ett Monty pythonskt sätt. Ni kommer kanske ihåg dem. Engelsk komik Lite absurda i sitt uttryck men ändå mitt i det absurda så finns det en sanning. Tänker på dem idag när jag läser evangelietexten om de 10 spetälska. Som när de går iväg till prästerna för att helt plötsligt upptäcker att de blivit friska från den sjukdom som stigmatiserar dem och hindrar dem från att vara del i den sociala gemenskapen som alla andra, Och sså lämnar en av dem gruppen och går tillbaka till Jesus och Jesus säger till honom: din tro har hjälpt dig. Och jag funderar, de andra nio, när de nu närmar sig prästernas boning för att visa upp att de blivit friska, återkommer sjukdomen så sakta till dem…. Eller kanske betyder Jesu ord: “Din tro har hjälpt dig” kanske något annat inte bara att han blivit frisk från sin sjukdom…….

Tänker att det är lite gott att läsa att det inte bara är just nu i vår moderna tid som vi behöver vara källkritiska och fundera över om det vi hör och ser verkligen är sant. För det behöver vi just nu. Vi rusar hit och dit och tänker inte efter utan letar i vår värld och vår tillvaro efter det som bekräftar våra värsta farhågor eller kanske det vi mest längtar efter. Och vi lever i en tid då vi mera söker en kollektiv skuld än en enskild. Och vi märker att vi är manipulerade av krafter som har annat syfte än det man kunde tro.

I vårt land så märker vi det ju i det våld som just nu drabbar människor av judisk tro och härkomst. Vad är det för fel på oss som kan tänka att det är människor som firar sin gudstjänst i synagogan har ansvar för det krig som politikerna i Knesset i Jerusalem driver mot palestinier  och vad är det som säger att de män och kvinnor som tillber i moskeer i vårt land står bakom det fruktansvärda terrordådet den 7 oktober 2023. Och det finns ju en massa sådana exempel på hur vi vanliga människor drivs till att mera förstöra än förstå, mera till att eliminera än att integrera.

England upplopp mot moskeer och muslimska invandrare när tre unga flickor blivet kvinskurna i Cardiff och det i sociala medier skrevs att det v ar en ung muslim som begått dådet, när det istället var en kristen ung man som var född i England med föräldrar från Rwanda. Och sanningen inte hade nån betydelse.

Och vårt samhälle är ju inte immunt mot sådana lagar och regler. Det senaste förslaget från vår regering är ju en form av åsiktskoll av invandrare, för att undersöka om de delar svenska värderingar. Och då tänker de att svenska värderingar handlar, som ju i grunden är fanatiskt bra; om varje människa lika värde, rätt att få älska vem man vill oberoende av kön, och ett demokratiskt synsätt. Men när jag såg bilderna från Pride-festivalen i Stockholm så var det inte så mycket invandrare som skrek okvädningsord. Mera människor från vit maktrörelsen.. och inte var det väl invandrargrupper som hindrade två transvestiter att läsa sagor för förskolebarn?

Det går tvärt emot vad jag tror att Paulus  vill säga till människorna i Thessaloniki. De där som för längesedan fick uppmaningen att pröva alla andar och vara källkritiska…. För att de skulle kunna avhålla sig från allt ont. För att de i den värld som de levde i skulle kunna vara människor som stod på det godas sida gjorde goda gärningar mot de människor som de möte…. Som också de var skapade till Guds avbild och likhet. Oberoende av kön, härkomst kultur…. Ja ni vet.

Din tro har hjälp dig… säger Jesus till den Samarier som vänder tillbakla till honom och tackar för att han blivit frisk…. Ja inte bara blivit frisk utan fått tillbaka hela sitt liv. Dert liv som helt gått ikras när han och de han älskade upptäckt hur lepran fläckvis besudlat hans kropp och stängt honom ute från det vanliga livet.

Din tro har hjälpt dig, för jag tänker att de andra nio som inte kom tillbaka också blivit botade och att Gud inte är så lättkränkt att de blivit sjuka igen.

Kan det kanske vara så att när vi möter himmelriket. När vi plötsligt upptäcker att livet… det där riktiga livet som vi längtar efter och som vi anar, fast vi ibland tvivlar på, att det ändå finns där nånstans kanske tom hos oss själva. Och att det som du och jag och de andra tänker är en sak som vi disponerar och kan använda för att berika oss själva Natur och saker och relationer och…. Allt det där som vi tänker är så självklart och alltid skall finnas…. Att det egentligen är en gåva. Något som vi fått utan att egentligen förtjäna det eller gjort något för. Och att våra liv ditt och mitt och de andras är utlopp av Guds kärlek. Den kärlek som syns i tillvaron och som ges till oss utan något krav på gentjänst. Den där livskärleken som vi upptäcker i fjärilens irrande flykt, duvhökens blixtrande flygfärd, höstlövens gyllene färger och när händer i vänskap och kärlek möter varandra och när våra ögon verkligen ser ( inte bara tittar på) varandra och andra. Och kanske också när en liten bit bröd och en liten gnutta vin möter våra läppars skörhet och blir ett mer våra kroppar. 

Jag vet inte vad du bär på, eller vad som hindrar dig, eller hur din historia ser ut. Livet levs alltid framåt. Och i ditt och mitt framåt säger Guds Son till oss, han som visar vad det är att vara människa på riktigt. Din tro, hur den än ser ut, har hjälpt dig. Du är människa, skapad till Guds avbild och likhet, Va mänsklig, lev mänskligt och tro inte allt du hör utan pröva andarna.

Amen

Celebrerade mässan i Christinae kyrka Alingsås och då försökte jag säga detta

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Det är inte första gången Jesus botar nån som har fysiska hinder i livet. och sanningen att säga, så var Jesus inte den ende, på den tiden som botade sjuka. Den stora kritiken som den etablerade kyrkligheten hade på den tiden var att man menade att det var med hjälp av den ondes makt som han utförde sina tecken och under, medan det igenom evangelierna, som vi läser dem, hela tiden är ett tecken på himmelrikets närvaro. Den plats när skapelsen återupprättas. Så också idag när den döve mannen får sin hörsel tillbaka och sitt språk. Det är då Guds rike gör ett nedslag i den enskilde människans liv. Guds rike är nära.

Vi människor har ofta sökt de där tillfällena som bevis på Guds närvaro och genom historien lockats av det ena och det andra. För det finns alltid människor som av illvilja eller möjligtvis enfald försöker utnyttja den längtan efter fullhet och sammanhang som är nedlagd i våra hjärtan. och visst kan det också nu hända att Guds rike gör nedslag i den enskilde människans liv som är spektakulärt och annorlunda. Men det finns en berättelse som ger en bredare definition av Guds rikes närvaro. Och det är ju den om den lame mannen som hissas ner från taket av sina vänner och där Jesus säger: dina synder är dig förlåtna. Jag tänker att orden då egentligen betyder: Det som ligger bakom dig, det som du har orsakat och det som har gjorts mot dig. Det saknar betydelse, du är fri från det. Det har inte längre betydelse i ditt liv. Och så är himmelriket där, av nåd, gratis, utan någon gentjänst. Men så blir den lame mannen sedan botad, som Jesus säger, för att ni skall se att människosonen har makt, och det säger han ju inte till det vanliga folket, utan till de som hade den religiösa makten, fariséer och skriftlärde. De som visste hur det skulle vara och hade alla svaren och var lite bättre än alla de andra.

När Guds rike kommer nära, så förändras våra liv.

Men var finns Guds rike? Jag vet inte. Det står ju att det finns inom oss. Men jag vet att vi just nu, här i Christine kyrka, leker Guds rike. Nu tänker ni kanske att lek är något barnsligt och verklighetsfrämmande, som barn bara gör för att vara upptagna med något för att de vuxna skall få göra viktiga saker. Men jag tänker att lek är det som barn gör för att förbereda sig för det som skall komma sen, Det som de gör för att öva sig i att interagera med varandra och andra, bearbeta det smärtsamma och försöka hitta det goda. Och…vad är det Han säger, …..om ni inte blir som barn har ni ingen plats i Guds rike…..

Så jag tänker att vi här övar oss i Guds rikes närvaro. Alla får komma, det finns ingen som står och visar bort nån, man behöver inte visa upp nåt medlemskort eller nån plats i taxeringskalendern. man får vara hur konstig som helst, närvaron är ingen prestation, utan en nåd. Vi får del av lika mycket, en gnutta vin och en smula bröd. Och kanske det viktigaste, i denna lek inför Guds ansikte får vi syndernas förlåtelse, alltså allt det som vi har som vi har råkat ut för, drabbats av eller orsakat, har inte längre någon betydelse. Du är en upprättad och befriad människa. Jo jag vet, när jag tittar mig i spegeln så ser jag likadan ut och kroppen funkar på samma sätt, eller inte funkar på samma sätt, och visst hade det varit skönt om allt det där också blivit förändrat…. men Guds rike är nära och vi vänder våra hjärtan från det som hindrar och begränsar till det som ligger framför.

Den döve mannen fick chansen att gå ut och visa sin förändring och det gjorde han. Även om Jesus sa till honom att hålla det hemligt och att inte berätta, undrar varför han gjorde det? Kanske för att vi människor är så begivna på sensationer och spektakel att vi så sällan funderar kring vad de egentligen står för och vad som egentligen, i grunden, är viktigt. Så var det då och så är det nu.

Men om vi nu tillsammans med varandra gestaltat Gudsriket, är i Guds rike just nu och innan vi går ut så sjunger vi lovsånger till Honom som befriat oss. Har det nån betydelse i vårt vardagsliv?

Kanske kan vi, du och jag, inte förändra hela världen. Jo det skulle nog behövas för vi har sällan haft väpnad konflikt på fler platser i vår värld än nu. Men i vårt lilla sammanhang kan vi öva oss att se på varandra och de andra med Kristi hjärta. Dela med oss av den nåd vi fått till de människor som vi möter. Inte låta oss bli trampade på eller förnedrade, nej, men kanske inte alltid hålla på vår rätt…bokstaven dödar men anden ger liv. och så komma ihåg detta att vårt hemland inte är här, utan vårt hemland är himlen och därifrån väntar vi den som skall rädda oss, av Nåd. Kristus Jesus vår Befriare.

Amen

Denna söndag så fick jag celebrera mässan i Christinae kyrka i Alingsås. Texten jag utgick mest ifrån kom från Lukas 18:9-14 Och jag sa detta:

Systrar och bröder i Kristus Jesus

I min dator hemma har jag en AI-kompis. En slags artificiell webkamrat som man kan fråga allt man undrar över. Eftersom rättfärdighet tycks vara en genomgående term i dagens texter så kollade jag med min AI-kamrat på webben hur man blir rättfärdig och den svarade:

“Att vara rättfärdig är en moralisk och dygdig egenskap som många strävar efter. Här är några sätt att närma sig rättfärdighet:

1. Självreflektion och medvetenhet: Förstå dina egna värderingar och principer. Reflektera över dina handlingar och hur de påverkar andra.
2. Empati och medkänsla: Visa omtanke för andra människor. Försök förstå deras perspektiv och känn med dem.
3. Följ moraliska principer: Lev efter principer som ärlighet, rättvisa och medmänsklighet. Sträva efter att göra det rätta, även när det är svårt.
4. Självkontroll: Öva på att hantera dina impulser och agera på ett sätt som är i linje med dina värderingar.
5. Lär av misstag: Ingen är perfekt. När du gör fel, lär dig av det och sträva efter att göra bättre nästa gång.

Kom ihåg att rättfärdighet är en ständig strävan, och ingen når fullständig perfektion. Det handlar om att göra sitt bästa och vara medveten om sina handlingar. “

Visst låter det som bra och konstruktiva uppmaningar i livet

Jag tänker att vår farisé i texten ifrån Lukas egentligen hade följt alla dem. Och om han hade haft en AI-kamrat i sin dator så kunde han med tillfredsställelse bockat av de fem punkterna en efter en och sagt att just så är jag. Jag försöker förstå mina värderingar  och har koll på mina principer. Jag visar omtanke om mina medmänniskor och försöker få dem att förstå vilken felaktig väg de är inne på och försöker få dem att rätta sina vägar. Jag följer mina moraliska principer och jag har självkontroll och lär av mina misstag. Det var ju därför som han kunde stå i templet och tacka Gud för att han var en ordentlig människa. en sådan där som får plats i Guds rike och som har rätt till sin tillvaro och den status han eventuellt kunde ha, inte för att den hade nån egentlig betydelse i hans liv, Han lär ju inte vara beroende på vad de andra tycker och tänker, utan mer beroende av att han gör det som han skall. En väl fungerande samhällsmedborgare. en sådan där som vi behöver många för att livet tillsammans skall fungera.

Han borde väl egentligen vara hjälten i berättelsen, men det är han inte. Det är istället tullindrivaren. Underligt att Jesus väljer en sådan som ideal. Och det är ju inte första gången. Han går ju tom in till tullindrivaren Sakaios hus och äter en gång. Men den gången är det ju inte tullindrivare som grupp, mer så att han besöker Sackaios som råkar vara tullindrivare. men här är det ju tullindrivare som grupp som är idealet. På Jesu tid så var inte tullindrivare oförvitliga stadstjänstemän. På Jesu tid så var de människor som försökte sko sig så mycket som möjligt på andra människors baskostnad. Och det var inte många som tyckte om dem. Nej de var närmast föraktade av de andra.

Men ändå…. han har något som farisén saknar. något som Jesus tydligen tycker är viktigt att ha som människa. Och det är svårt att förstå, för han säger inte så mycket och hans plats i rummet (Han stod vid sidan om och vågade inte lyfta blicken. Det kan ju vara så att Gud vill att vi skall vara rädda och försiktiga, men….jag tänker att det är en feltolkning av Guds vilja, för det tycks ju inte som om varken Jesus eller hans lärjungar uppmuntrar till rädsla och försiktighet, snarare tvärt om.

Kanske kunde vi komma åt detta genom att mera fundera kring vad det var för speciellt med farisén. Som ju uppfyllde många kriterier, men inte riktigt ändå nådde fram till att vara en hel människa.

Jag tänker att han hade sig själv som centrum i tillvaron. Han hade så stor koll på sig själv och såg till att han gjorde rätt och riktigt, att han så småningom blev den måttstock utifrån vilken han mätte människorna han mötte och av någon anledning var det antagligen ett och annat fel med alla de andra människorna som han mötte. Har man sig själv som centrum, så finns det knappast plats för någon mer.

Men jag undrar om han inte saknade en ingrediens till i livet som vi behöver för att kunna relatera till oss själva, varandra, de andra och Gud. Det där i livet som vi inte riktigt förstår eller kan sätta fingret på men förutan våra liv, ditt och mitt och de andras skulle vara tomt och kanske meningslöst. Han saknade kärlek. och då menar jag den där kärleken som inte söker sitt eget, som inte ser människor som medel utan som mål. Den där kärleken som sprids ut till de människor som vi möter. Den där kärleken som i människan vi möter ser Guds avbild och likhet, och handlar utifrån det.

Jag är inte säker på att tullindrivaren hade den kärleken. Men jag tänker att han är på väg mot den. Han vet vad han har gjort och gör. Han vet att hans liv inte är sådant som det borde vara eller t.o.m som han ville att det skulle vara. Men han kanske inte har något val. Hans omständigheter kanske ser sådana ut att han inte upplever att han kan göra något annat. Han kanske på nåt sätt är på en slags bottennivå i livet och det är på våra hjärtans bottennivå som vi möter varandra på riktigt utan murar och där möter oss också Gud. Och det är där som han ber om hjälp, om nåd, om förlåtelse.

Jag vet ju inte hur ni tänker om den här berättelsen. Eller hur ni tänker om era liv. Själv tror jag att jag behöver öva mig i två saker….. konstigt att det ständigt är samma saker man behöver öva sig i… att släppa mer av kontrollen i livet och överlämna mer av den till den Gud som skapar, befriar och ger liv……. och så kanske just detta…. att öva mig i att älska mera, så som Kristus älskar…inte bara på det enkla sättet att älska dem som älskar mig utan mera öva den kärleken till de som jag har svårt att älska.

Hur är det nu han skriver om kärleken och livet

“Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. ₂Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. ₃Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

₄Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. ₅Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. ₆Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. ₇Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

₁₃Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.” 1 Kor 13.

Amen

Gudstjänst i Ödenäs kyrka.

Jag fick en fråga av en kär vän för några veckor sedan. Och jag har funderat lite på den sedan då. För den besvärade mig lite. Eller snarare frågan var inte besvärlig men mitt svar besvärade mig lite. För det svar som jag gav då, alldeles spontant var inte riktigt det jag kände var helt santkt, fast det ändå var sant. och jag märker att den frågan nu blir aktuell när jag läser texterna som hör till den här dagen.

Och frågan jag fick var om jag som kristen kände nån slags samhörighet i livet?

Mitt svar var ett spontant och snabbt: Nej. Kanske för att jag på nåt sätt alltid känt mig lite utanför. Lite annorlunda än de andra. Inte bättre eller överlägsen, kanske mer tvärtom…  men ….. jeg vet inte riktigt varför. Och också som kristen när jag så småningom ganska motvilligt kom till tro, så kände jag mig inte riktigt tillhörig den kyrka där jag gick. Det kändes inte riktigt som jag hörde till. Och jag kunde inte alla de där kodorden och sätten man skulle handla på, som man borde vara på, som de andra kunde och gjorde och var.  Och likadant som präst, inte riktigt som de andra som visste och kunde. Kanske kunde jag ändå på nåt sätt ändå vara ett slags viltskott på det vinträd Jesus pratar om i texten idag.

Hur är det att höra samman? Att vara i samvaro?.

Vad är det som gör att vi hör samman egentligen. Tänker att det nog inte är att vi tycker likadant. För det gör vi ju inte. Vi tänker olika om många saker. Och har så många olika prioriteringar, Tom vi som sitter i denna lilla kyrkan binds inte alls samman av att vi har alldeles lika åsikter och tänker likadant om Gud och Jesus och kyrka och samhälle. Om vi skulle på riktigt börja samtala om bibelsyn, om vilka psalmer som är bra, hur vi ser på konflikten i mellanöstern eller synen på HBTQi. Så skulle vi säkert hamna olika och tycka och tänka olika och kanske ibland undra hur dum man egentligen får vara, som kristen. Kanske skulle vi sluta med att säga, som en av de två präster som försökte diskutera sin teologi slutade: Vi tjänar Gud du och jag. Du på ditt sätt och jag på Hans.

Nej, vad som binder oss samman är väl att vi alla, på vårt alldeles egna sätt har mött Kristus och låtit honom få en plats i våra liv. Och att vi känt igen den Kristus vi mött i den Jesus som nya testamentets böcker berättar om, och den Kristus som vi möter i våra kyrkor och gudstjänster när brödet bryts och vinet delas psalmerna sjungs och bönen beds.  Där blir vi vinträdet som består av så många olika grenar och tänk att alla de grenarna behövs. Också de som inte passar in i min syn och min tanke. Olika tankar och åsikter blir ju farliga och destruktiva först när det bara är en av dem som tillåts, eller möjligen någon eller några med våld och hot och makt, försöker få alla att tycka likadant.

Samhörighet och tillhörighet inenbär inte likhet. Kanske tom så att enhet in absurdum förstör samhörighetens kärleksdynamik. och var och en av oss måste ju ta ansvar för hur det vi tänker och tycker och agerar hör samman med det bud som Jesus gav oss. Att vi skall älska varandra.

2. Men om vi tar det ett steg till. Och det kanske vi vågar göra. För vi tänker ju att det är Gud som har skapat allt. Jord och himmel, växter och träd djur och människor och dig och mig och de andra. Bibeln berättar för oss att det är Gud som är ursprung till det som vi kallar liv. Allt liv, inte bara våra liv, utan varje liv. Och tacksamt nog finns det också två berättelser om hur skapelsen blev till. En där Gud sätter ett fäste i kaosvatten och en där Gud låter en dimma stiga upp från jorden och vattna den torra marken. Om två så olika berättelser om jordens ursprung kan samsas i vår heliga skrift, Varför kan inte vi?  Om vi låter de berättelserna leva lite i våra hjärtan och om vi kommer ihåg att Gud ser på sin skapelse, på dig och mig och de andra, fåglarna och fiskarna och däggdjuren och träden och blommorna och ogräset, och ser att det är mycket gott. Skulle vi då inte tänka att vi har samhörighet och ansvar för hela skapelsen runt omkring oss och alla människor.  För vi delar ju inte bara DNA med varje människa på jorden, vi delar också den erfarenhet eller kanske förhoppning om oss och tillvaron, som Guds mun viskar; Se det är mycket gott.

Så är vår samhörighet inte bara begränsad till det lilla sammanhanget. Vår samhörighet är inte heller bara till den världsvida kyrkan. I grunden hör vi samman med hela Guds skapelse och det är väl i den som vi skall bära frukt, eller för att uttrycka det med andra ord, i vår verklighet skall vi vara de människor som den korsfäste och uppståndne befriar oss till att vara.

3. Men jag kan inte komma undan mitt spontana svar på frågan om jag känner samhörighet. Och det svaret var ju nej. Finns det kanske ändå en slags existentiell ensamhet. En kunskap i djupen av våra hjärtan som i sig bär en djupare kunskap om att jag i tillvarons yttersta gräns är ensam. En ensamhet som också är Jesus´. Ensam ber han med ångestsvetten droppande från sin kropp i Getsemane örtagård, ensam dör han på sitt kors utanför stadsmuren. Så är ju också du och jag ensamma med vår ångest och i vår död och i vårt utanförskap. Kanske med en skillnad. Att Jesus varit där. Gud går igenom det som jag och du också måste gå igenom. Du och jag går igenom det som Kristus går igenom. Kan det vara det som är ensamtillhörighet. Att vi vet, anar, hoppas, att ångest, smärta och död inte är det sista. Att det är en väg vi måste gå igenom, inte stanna kvar i eller kvävas av, även om det känns så, utan gå igenom, i detta livet och när döden kommer. För livet, det där riktiga livet, det som Gud andades: Se det är mycket gott”, är starkare än alla ångestar och alla dödar.

Där kan vi inte dela med varandra….men vi kan vara med varandra, be och hoppas tillsammans och påminna varandra att vårt hemland är himlen, och från himlen kommer den som räddar oss nu och alltid och i evighet. Därför får vi göra som Martin Luther sa, om än domedagen kommer i morgon, planterar jag mitt äppelträd idag. Och så tänker jag att vi också får göra. När allting ser hopplöst ut, i världen,i vårt samhälle eller kanske i ditt och mitt alldeles privata liv, så är vår uppgift att vara mänskliga människor i den världen. till det har Kristus Jesus befriat oss och där vi är, där är också han.

Amen

Idag kl 11.00 celebrerar jag mässan i Christinae kyrka Alingsås, då säger jag detta

Systrar och bröder i Kristus Jesus

Jag tycker den här texten om talenterna är komplicerad. Visst, man kan läsa den på olika sätt, men den kunde ju vara en alldeles modern text om hur den som har fått mycket blir rikare och rikare medan den som inget har förlorar också det hen har. och om hur viktigt det är att vi investerar våra tillgångar för att få högsta möjliga avkastning.  och 100% är ju en bra vinst eller hur. Precis som det är i vårt samhälle, mer till den som redan har och mindre till den som ingett har.Det låter ju som en korrekt samtidsanalys och tänk att den skulle kunna har sin grund i det som Jesus säger till oss. i en text från långt tillbaka.

Men jag vet inte. >Jag tror att den som tolkar texten om talenterna på det sättet, att vi vid varje tillfälle skall maximera vår vinst, vare sig det handlar om pengar eller egenskaper hos oss själva har fel,

och jag skall försöka visa hur jag tänker.

Det första är att jag börjar fundera kring till vilka Jesus säger det han säger. För jag har ju lärt mig att när han talar till folk., Alltså de vanliga människorna som tex när han predikar på berget. Då hjandlar det alls inte om vilka investeringar vi gör. och att de som investerat bäst är också är bäst. Nej då säger han ju istället att lyckliga  är de som sörjer, lyckliga är de ödmjuka, de som hungrar och törstar, de som är barmhärtigade renhjärtade, de som håller fred de som förföljs för rättfärdigheten. Då och där är det dem som är de lyckliga eller om ni så vill de framgångsrika.

Men när han pratar om  talenterna då pratar han med de människor som skulle bli stöttepelarna i kyrkan. De där som fick uppdraget att gå ut och sprida det glada budskapet. De där som ännu inte riktigt visste vad det skulle innebära men när Jesus uppstått förstod att det skulle bli deras livsuppgift. Det är för dem han berättar liknelsen om talenterna. Och precis före det har han berättat om de tio brudtärnorna som skulle vänta på bruden och fem hade inte med sig olja nog och i berättelsen efter så handlar det om de som varit goda människor och tagit hand om de hemlösa och nakna och utsatta och de fick komma in  i himmelriket för att när de varit medmänniskor utan egen vinsttanke, så hade de tjänat Gud.

Vad är det då han säger till dem som skulle sprida budskapet. Säger han till dem att de skall akta sig så att de inte gör fel.  Ja det skulle han kunnat gjort. Vi i kyrkan har ju genom historien varit duktiga på att poängtera vad som är rätt och fel. Inte minst i gudstjänsten har det ju varit viktigt för oss att tala om att man skall vara att vara rätt klädd och att man måste veta när man skall stå och sitta. Och så skapar vi ett vi och ett dom, vi som kan och vet och så de andra. Men när jag tänker på Jesus så ser jag ingen som skapar ett vi och ett dom på det yttre sättet. Mer att det kanske finns en skiljelinje i var våra hjärtan är fästade. Och när jag läser mitt evangelium så återkommer ständigt orden: Var inte rädda. Kanske för att jesus visste att rädslan i oss förkrymper oss som människor och hindrar så mycket godhet som annars ville komma fram.

Nej, När jag tänker på den lille stackaren som i rädsla gräver ner sin talent, så tänker jag att Jesus med det vill säga till den där människan, som inte tycker att hen är värd nåt och som inte tycker att hen har något att komma med, och som inte tycker att hen har når riktig plats i gemenskapen, att hen trots att hen tycker och tänker allt sådant ändå är viktig och att hen inte skall jämföra sig med de andra som är så stora och duktiga och kan allt, utan använda det som hen har inom sig, med sina förutsättningar och begränsningar. För visst måste det väl vara så att varje människa har mycket viktigt att bidra med till sitt sammanhang och till mänskligheten. om vi inte låter rädslan tala starkare än kärleken.

Men jag tror inte att budskapet tar slut där. Jag tänker att Jesus också säger till de där människorna som är så duktiga och kan och klarar allt, att också den som i deras ögon inte är så multifunktionell har en viktigt uppgift i helheten och att den människan behövs tas tillvara och bejakas. Och är viktigare än man kanske kunde tro.

Om Jesus nu menar allt detta när han pratar med sina lärjungar. Man kan ju inte riktigt veta, eller hur, och det är ju det som är den stora utmaningen i tillvaron. Att vi försöker finna det som vi inte visste och försöker upptäcka det som inte bara smeker oss medhårs och bekräftar det vi redan vet. Om nu Jesus pratar i omsorg om den som inte tycker att hen är nåt, eller kan nåt. Får det då några konsekvenser för hur vi måste betrakta oss själva varandra och de andra.  Behöver vi då skapa plats för varje människa och ge utrymme för varje människa i vår kyrka, i vår stad, i vårt samhälle, i vår värld. Jesus ger plats och om vi ger utrymme för dem vi möter……ja då finns det kanske plats för dig och mig också…….vad helst ni har gjort för dessa mina minsta….det har ni gjort för mig.

Amen